måndag 30 september 2013

"Will I be pretty mom?" "NO!"

Då och då kommer jag ihåg att titta på en video på youtube, där en kvinna vid namn Katie Makkai framför "Pretty" inför publik.

Det hon har att säga är starkt. Det når ut och jag går aldrig ifrån videon utan att ha blivit berörd. Jag kan titta på den om och om igen, och varje gång är den lika självklar och slående som första gången jag såg den.

This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty? , ” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer NO! The word pretty is unwothy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters. You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing, but you will never be, merely pretty.

Läs. Läs detta igen. Läs det nu en gång till.
Jag får gåshud varje gång. Ibland gråter jag. Hursom så berör det mig. Jag tänker på min framtida dotter, hur jag vet att hon kommer att bli fixerad vid sitt utséende, och hur jag kommer att stå bredvid och önska att hon kunde se sin inre skönhet.

Här är videon:


söndag 29 september 2013

Inspiration

Skrev tidigare att jag i princip saknade motivation till att börja teckna igen. Men ikväll hittade jag den. Jag vet nu precis vad jag ska teckna. Jag ser det framför mig och jag har en hel kollektion på G i mina tankar.

Inspirationen kan jag tacka min farbror för. Hans musik fick mig att hitta tillbaka till min kreativa sida, och såklart handlar mina tankar och idéer just nu om musik. Musik och mycket färg - i en sorts symfoni.

Tänk vad lite kreativitet kan smitta. Där sitter jag och lyssnar live på världens bästa bluesband, på personer som med råge kan kallas kreativa. Kan väl inte riktigt kalla oss likasinnade, eftersom det är helt olika konstformer vi pratar om här. Men konst likaså.

Från en kreativ, till en annan kreativ.
Tack Lasse!

fredag 27 september 2013

En misslyckad konstnär

Jag vill börja göra något nyttigt med mitt ritande. Göra en samling, typ som en kollektion, ställa ut, sälja professionellt. Men när jag kommer så långt som att tänka mig att ta fram papper och penna, så är det inte kul längre. Planerna är mycket roligare.

Förstår inte varför! Tänk så mycket tid jag skulle kunna lägga på detta, och kanske lyckas? Men det är väl just det. Jag anser inte att mina teckningar är värda något. Vem skulle vara intresserad av att köpa mina alster? Detta bottnar nog i att jag är rädd för att misslyckas, så det är inte ens värt besväret att ta fram ritblocket. Ingen sund människa skulle vilja ha mina verk på väggen. Och hur mycket skulle det kosta mig att lansera mig för allmänheten? Pengar som i mina ögon är bortkastade, för jag kommer aldrig få igen de pengarna. Jag har inga datakunskaper, så jag kan inte skapa en egen hemsida/webshop. Att hyra lokal och ställa ut skulle kosta, och vaddå - locka dit två besökare?

Nej jag har helt tappat suget på det där med att rita, även om jag innerst inne vill pyssla med det i större skala.








torsdag 26 september 2013

De första sparkarna

I tisdags gick jag in i vecka 16 av graviditeten. Två veckor kvar till ultraljudet och en utveckling som verkar ske lavinartat. Känns som igår jag fick det där plusset på stickan, och nu sitter jag här; gravid i vecka 16 och jag har känt de första sparkarna. Riktiga sparkar faktiskt! Trodde inte det var möjligt såhär tidigt. Alla pratar om bubblor och fiskfladder, men jag fick två små sparkar. Jag har den senaste veckan varit väldigt öm i livmodern. Som en riktigt mör biff eller nått, där muskelfibrerna knappt håller ihop. Det är den känslan jag får. Tror att livmodern har fått sig en ordentlig växtspurt och det är därför den ömmar.

Jag har nu även korta stunder då det gör extra ont, som om den stretchas lite för mkt under några sekunder. Jag tror nu att det är bebisen som rör sig där inne. Har börjat känna nått som jag skulle kalla för fladder, och det kommer samtidigt som det gör extra ont. Tror alltså att det är bebisen som slår kullerbyttor och som stretchar ut livmodern lite, hehe.

Men de två första sparkarna var det häftigaste ever! Det smärtade till ganska ordentligt, och precis när det slutade var det något som kändes som två snabba vassa puffar innifrån. Det kan ju bara ha varit bebis? Det lär iaf dröja innan jag får känna sparkar igen, för jag hade nog en jäkla tur i tisdags när jag kände det. Fladdret är det jag väntar och letar efter nu.

Det är ju faktiskt en liten bebis nu. En väldigt miniliten bebis. Huvudet är 3cm i diameter och hen är ca 15cm lång och väger 100g.

tisdag 24 september 2013

Familjeblues

En del av sambons familj kommer hit ikväll. Svärfar har med sig smörgåstårta och det väntas trevligheter. Men attans, huset ser ut som ett bombnedslag. Jag har alltså en ordentlig städdag framför mig. Har gjort en hel del redan, men mycket är kvar. Behövde en dator/lunch-paus nu bara (latmasken kommer fram).

Det var längesen jag och sambon umgicks med familjen, så det ska verkligen bli kul. Till helgen ska jag dessutom hem till kära mor och gå ut på puben, där vi ska lyssna på världens bästa bluesband - min farbrors band (ett av dem): Bergablues.

Nu när jag äntligen mår bra igen, så kan jag åter igen börja ta tag i det där problemet som man alltid har - nämligen att man träffar familjen för sällan.


Bergablues


söndag 22 september 2013

Det slår mig lite då och då

Ja precis. Lite då och då, nu mer än innan såklart, så slår det mig hur jäkla bra mitt liv har blivit. Idag slog det mig när jag var på jobbet, att jag och min sambo ska få ett barn ihop. Jo såklart vet jag om det sen tidigare, hehe, men själva känslan kring det hela. Innan var mina tankar i banorna kring ånger och "vad har jag gett mig in på". Nu längtar jag mest till vår egen lilla familj. Han och jag, och den lilla krabaten. Vi ska bli en familj. Inte bara två, utan tre.

Vår egen familj, utan drama och besvikelse. Vår egen bubbla där vi kan skapa egna drömmar och traditioner. En ny start.

onsdag 18 september 2013

Bebislängtan

Vet ni. Idag fick jag tillbaka lite av min bebislängtan som jag hade innan jag blev gravid. Ni förstår inte vilken befrielse detta är. Jag gråter av lycka. Jaja, hormoner hit och dit... Men denna lättnad! Trodde aldrig jag skulle få känna längtan igen. Detta är bara en dag av många, men när man hittat tillbaka till glädjen så lär jag leva på denna dagen länge. Kanske mår jag piss imorgon igen ang. detta, men idag fick jag känna glädje iallafall.

Jag har nämnt det tidigare, men jag har haft det jättesvårt att komma till ro med mina känslor, eller rättare sagt avsaknaden av känslor. Att vara gravid har bara varit jobbigt och svårt. Bebislängtan försvann och ersattes av en likgiltighet. Jag var aldrig orolig för missfall. Jag tänkte inte ens på barnet som just ett blivande barn. Det var en cellklump. Ett dött ting som bara råkade växa. Jag har inte varit orolig för att jag inte kommer älska mitt barn, men jag har varit ledsen över det faktum att en graviditet inte alls var så som jag tänkt mig, och att jag så gärna ville känna den där glädjen. Förhoppningarna och nyfikenheten för vad det är för krabat där inne. Jag har hittat lite av det nu. Det började lite smygande förra veckan och det har bara blivit starkare.

Nu har jag kommit till ro med tanken på att det är en bebis där inne, att denna lilla minibebis ska bli mitt barn, vårt barn. En levande varelse som, hur skrynklig och klibbig hen än är, kommer vara den vackraste människan i världen. Jag känner detta nu. Samtidigt får jag nu en smak på vad det är att vara hormonsvängig, haha!

tisdag 17 september 2013

Tiden flyger

Idag går jag in i vecka 15 i graviditeten. Jag fattar inte vart tiden tar vägen, eller rättare sagt, vart veckorna tar vägen? Jag har t.o.m. en minneslucka på en vecka, en vecka som jag inte har ett enda minne av att jag passerat (alltså rent grav-veckomässigt). Gick tiden så snabbt? Tydligen! Nu är det dessutom bara tre veckor kvar till ultraljudet. Det var ju sex veckor kvar igår? Ja herregud.

v 14-15. Magen ser stor ut, men det mesta är sen tidigare även om bebismagen har börjat växa.
Jag har ännu ej börjat gå upp i vikt, vilket jag är tacksam för. Perioden med allt illamående har gjort att jag väger tre kilo under startvikten, och jag har ännu ej börjat öka från min nuvarande vikt. Har stått still på den i flera veckor nu. Så jag antar att jag förlorar lite i vikt, samtidigt som graviditetsvikten ökar i samma takt. Det har jag inget emot, men jag har verkligen ingen energi att leva på. Snart nog kommer jag börja gå upp i vikt igen, och förhoppningsvis hitta ett jämnare energiintag så jag slipper denna trötthet.

måndag 16 september 2013

Hösten

När jag var liten var sommaren det bästa som fanns. Sol, bad, och utelekar dagarna långa. Sommarlovet får man ju inte glömma.

Men nu när jag är vuxen så har jag försökt hålla mig fast vid att jag tycker om sommaren, men snabbt insett att så inte längre är fallet. Värmen är olidlig, det är svårt att sova om nätterna och gå man ändå ut så bränner jag mig nått så fruktansvärt oavsett solskydd. Visst det är skönt att slippa gå runt och bära på en jacka, men för det mesta är sommaren bara svettig, klibbig och äcklig.

Jag är en höstmänniska! Den intensiva värmen försvinner, man kan börja gå runt i de där mysiga tjocka filtarna, börja dricka varm choklad eller té. Regnet är vackert och blåsten ger extra mysfaktor. Alla färgerna som kommer fram i växtriket är de finaste som finns. Lukterna som kommer fram, av förmultnande löv och mull och våt jord. Hösten är verkligen det bästa på året.

Sen kommer vintern och jag kan njuta av den bitande kylan, och knastret mellan snön och skorna.
Nu bjuder jag på två fina höstbilder som jag hittade på nätet.Den nedersta bilden är lite mer av höstrusket, men det är precis så jag vill ha det!



lördag 14 september 2013

Ogräs

Jag finner fortfarande att det är de små små små sakerna runtomkring som får mig att bli lycklig, som ger mig mer energi.

Som dagen då jag såg att det växte små violer som ogräs mellan stenplattorna på baksidan. Så fint.


onsdag 11 september 2013

Graviditetssymtom

När jag tänker tillbaka på de veckor jag varit gravid hittils, så inser jag att jag har varit relativt förskonad från gravsymtom. Det enda stora var/är ju illamåendet. I början hade jag en eller två dagar då det ömmade på utsidan av brösten, men sen försvann det.

Lite huggande stickande smärta runt livmodern har jag haft då och då, typ som växtvärk. Men det är inget jag känt som obehagligt, snarare betryggande att veta att livmodern växer så det knakar.

Sura uppstötningar har jag inte fått än (halsbränna), men däremot är jag väldigt känslig nu för tryck på magen eftersom jag tror att den övre magmunnen har blivit slapp av allt kräkande. Det var en period då jag inte ens kunde krama min sambo utan att jag fick känsla av att behöva spy.

Jag är känslig för lukt och mat. Det finns en huslukt här, som jag inte klarar av. Varje gång jag öppnar ett skåp i köket, eller går upp på övervåning (där det i princip är omöblerat) så får jag kväljningar. Måste alltså hålla för näsan när jag pular i köket. Har fått springa och spy otaligt många gånger pga huset i sig.

Aptiten är väl bra, men bara på det jag är sugen på. Stekt mat eller varm mat har jag fortfarande svårt med.
Tröttheten har jag såklart upplevt, men det är en annan sorts trötthet. Jag somnar inte av den, men ändå kan jag knappt hålla ögonen öppna vid vissa tillfällen. Har endast sovit middag max två gånger den här graviditeten hittills.

Det nya som kommit upp är hjärtklappningar. Starka pulseringar i hjärtat och stora kroppspulsådern som gör att det bankar i bröst och mage, och det syns tydligt när jag ser på mig själv. Bröstkorgen och magen hoppar till för varje hjärtslag. Jag vet inte om detta beror på att det börjar bli större blodvolym, och för att livmodern kanske trycker på pulsådern längst ner så att det blir lite stas i flödet. Men jag antar att det är normalt. Det är bara störigt.

Illamåendet har jag fortfarande kvar, men det är inte lika kvävande. Tröttheten håller i sig, men det kan lika gärna bero på att jag gått hemma så mycket nu. Att jobba en dag elelr kvälls känns jättejobbigt just nu. På måndag börjar jag arbeta 100%, hujedamej.

Ont i bäckenet har jag, fast mest kring svanskotan. Men det tror jag till 99% beror på att jag inte varit i rörelse särskilt mycket de senaste veckorna. Stel och knakig.

Med allt detta så förväntar jag mig att det värsta är över för nu, och att det bara kommer roliga symtom framöver. Som t.ex. att känna bebisen röra sig, att magen växer ännu mer så jag slipper att se enbart tjock ut. Men sen kommer väl nästa fas, när man bara blir tyngre och tyngre och allt blir svårare. Bara jag slipper illamåendet...

måndag 9 september 2013

Det börjar bli mer roligt

Kanske är det för att min jobbsituation är löst. Kanske är det för att illamåendet har blivit mindre krävande. Jag är gladare nu! Det är lite mer kul att vara gravid nu. Visst jag har fortfarande kvar mitt magfett sen tidigare, vilket gör det svårt att se om jag börjar få en bebismage eller inte. Men jag känner det. Jag känner livmodern, och det är spännande. Tänk, bakom den där väggen av kött och blod så sprattlar en liten krabat runt. Lite alienaktig, men ändå en liten bebis. Dessutom känns det inte alls långt kvar till det där ultraljudet. Går in i vecka 14 imorgon, och då är det bara fyra veckor kvar tills det är dags.

Sen är vi ju i princip halvvägs genom graviditeten då med. Detta går snabbt, men ändå så långsamt. När jag börjar arbeta heltid igen så kommer tiden gå snabbare.

Jag går runt och hoppas att jag får känna det där första fjärilsfladdret från bebis snart. Det där fladdret som man misstar sig på gaser för! Det enda jag är orolig för nu är att moderkakan ska ligga på fel plats. Antingen att den ligger i framvägg så det kommer dröja till över vecka 20 innan jag känner något från bebis, eller att den ligger föreliggande så att det måste bli ett planerat kejsarsnitt. Det är min värsta mardröm just nu. Jäkla moderkaka....


fredag 6 september 2013

Jag har ett jobb!

För er som följer mig här inne så kan jag bara meddela att höstens oroligheter för jobbsituationen är bortblåsta! Ringde min chef igår och ville prata om en sak. Efter det var avklarat sade hon helt casual att hon skulle vilja anställa mig. Wohooo!

Om det blir ett vikariat på en avdelning eller en anställning i bemanningen återstår att se, men jag är inte längre arbetslös! Det löser sig alltså med föräldrapenningen och vi slipper gå på knäna här hemma i huset för att lönen/a-kassan inte räcker till.

Lättnad! Nu är jag istället orolig för om jag kommer orka jobba de 100% som jag sade mig vilja jobba, men det ska nog gå.

måndag 2 september 2013

Känslorna är inte under kontroll

Vill gärna skylla på graviditetshormoner, men faktum är att jag inte alls har haft några humörsvängningar tidigare, så varför skulle de komma just nu? Nej snarare beror det på att jag har blivit påmind om det jag saknar, och påmind om det som är så otroligt fel. Just nu är jag så innerligt tacksam att jag har min sambo, att vi har vår egen lilla bubbla. För utanför denna bubbla så är det saknad, drama och besvikelse, mer än vad jag tål.

Mest av allt saknar jag familjen, den fullständiga familjen. Så som den såg ut när jag var liten. Nu träffar jag inte de jag saknar på flera år, och när vi träffas känner jag mig tom efteråt. För jag påminns om varför det är så himla svårt.