onsdag 30 oktober 2013

Bebisshopping på Gekås

Igår var jag, svärmor och ena svägerskan uppe i Ullared. Det var jag som drog ihop hela resan eftersom jag tyckte det kunde vara bra att köpa hem allt krimskrams som behövs inför bebis ankomst. Det blev en hel del. Svärmor fick tag på en del julklappar och lite till sig själv, mer än hon hade tänkt såklart, haha. Svägerskan lyckades få tag på alla julklappar och en liten ny garderob till sig själv.

Hade det inte varit så mycket folk där, så hade jag nog dröjt mig kvar lite och letat julklappar och något kul till mig själv. Men den energin fanns inte när man hela tiden hade människosurr och mkt ljud runt omkring sig. Så i princip blev det massor med bebisgrejer, lite kläder till sambon och någon enstaka julklapp som jag lyckades hitta när jag gick förbi hyllorna. Hade kunnat köpa massor med bebissaker till, men jag stod hela tiden och tänkte "behöver jag detta, behöver bebis detta?" vilket resulterade i att jag bara köpte tråkiga saker istället för gulliga gosedjur och lekgrejer hehe. Tänkte också att julen närmar sig, och vi lär säkert få en del bebissaker av tomten och även en del när barnet är fött.

Så nu har jag sängkläder, täcken, skötbädd, badbalja, handdukar, plastad frotté, filtar, åkpåse, amningskudde och lite annat krimskrams som kändes nödvändigt.
Babysitter och babygym och lite annat bra att ha kommer jag att få från nära och kära. Det stora som saknas nu är ett skötbord och babyskydd, barnvagn har vi ju redan fått tag på (kan lägga upp bild på det senare).

Jag är riktigt nöjd med min shoppingrunda, och det känns bra och roligt att börja köpa hem för vårt barns hemkomst. Alla tre var nog riktigt nöjda med dagen, och vi hade det trevligt till tusen.

söndag 27 oktober 2013

Skämmer bort mig själv

Veckan som gått har varit allt annat än produktiv. Arbetat tre dagar, ledig resten. Veckan som kommer arbetar jag två dagar. Hade väl en tanke om att jag skulle städa undan lite här hemma. Dammhögarna hopar sig och går snart till anfall. Men såklart har jag aktivt struntat i allt som har med produktivitet att göra.

Istället har jag legat på soffan, eller suttit vid datorn. Jag har beställt hem en hel arsenal med böcker, och jag gick bananas och köpte hem julpynt för nästan tusen kronor när jag var i stan och lunchade med en gammal vän. Nästa veckan lär några tusenlappar ryka uppe i Ullared på Gekås. Ska köpa hem det mesta vi kommer behöva av bebissaker; sängkläder, täcken, filtar, kanske någon rolig pryl.

Så, istället för att göra något här hemma så skämmer jag bort mig med lathet, men oboy vad jag är trött i huvudet. Ingen ork till något. Mest av allt skulle jag behöva en tur i skogen, vilket jag ska försöka mig på i veckan. Det är ju så friskt ute nu.

En av böckerna jag beställde kom innan helgen, och den har jag börjat läsa på idag. The Aware Baby var det. Har hunnit med ett kapitel, och jag gillar den. Den kombinerar sunt förnuft (så som jag tänker såklart) med empiriska studier som stöttepelare till det som sägs. Den tar upp mycket av det som jag redan har funderat på, med barnuppfostran och allt. Lite hur ett litet barn fungerar, vilka behov hen har osv. Kommer såklart berätta mer om detta sen när jag läst klart den, men jag kan ge ett exempel:  
Ett barn blir inte bortskämt och kräver mer för att man tillgodoser hens behov direkt när hen visar att hen vill något, utan hen blir trygg och självständig. För hen litar på folk i sin omgivning, att de finns där för hen. Låter man barnet skrika eftersom man inte vill "lära" barnet att man kommer direkt när hen vill något, så får man istället ett barn som är otryggt, mer skrikigt och mer "osjälvständigt" eftersom hen inte litar på att de finns där för hen när hen behöver det.

torsdag 24 oktober 2013

Arbetet

Det här med att vara ledig några dagar från jobbet var väldigt positivt för min ryggvärk/foglossning. Har inte alls lika ont, och nu känner jag som mest bara av att den finns. Men att vara hemma i hela tre dagar har motsatt effekt på humöret.
Jag blir försoffad, jag blir lat, jag blir trött (psykiskt trött) och nu när jag ska jobba kväll så känner jag mig väldigt opepp.

Dels för att jag helst vill ligga hemma med en bra bok, och dels för att jag vet att jag kommer återgå till fysiskt slitande arbete mot min rygg, och att jag kommer få sådär ont igen.

Det gäller väl bara att ta sig igenom den där första dagen efter ledigheten, sen är man ju tillbaka i arbetstempot igen.


tisdag 22 oktober 2013

Publicerad på facebook

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om förlossningsrädsla, som handlade om min egna rädsla för att rutinerna på sjukhuset kommer döda mitt barn.

Detta inlägg hittades och sedan har publicerats på facebook av en aktiv kämpe för sen avnavling, i facebookgruppen "Sen avnavling - barnets födslorätt"

Det är otroligt viktigt att detta kommer på tal, att det förs en diskussion och att folk blir upplysta om vad detta handlar om. För det är tyvärr sant, att den specifika rutin i det här specifika fallet, kan försämra barnets överlevnadschanser rejält.


Här är inlägget jag skrev:
Förlossningsrädsla

Fördomar och barnuppfostran

Nu när jag är gravid och står på tröskeln in i föräldralivet, så innehåller såklart mycket av mina tankar funderingar och idéer kring hur jag vill uppfostra mitt/mina barn. Det är också nu jag inser att det inte är så lätt att följa sin egen magkänsla, eftersom det finns många fördomar - och att barnuppfostran utanför den normativa mallen är fel, tabu, konstigt, udda. Man stämplas som en "hippie-förälder" som ingen förstår sig på, eller ännu värre som en olämplig förälder i andras ögon. Kommentarer som "stackars barn" och "fortsätter du med detta kommer barnet bli ... [någon negativ egenskap]" kan förekomma.

Jag känner mig trygg i min egen uppfattning om hur jag vill uppfostra mitt barn, men däremot är jag rädd för att prata öppet om det med mina medmänniskor - med risk att stämplas som okunnig, oerfaren och rent utav dum. Jag har redan upplevt motstånd till mina idéer. Bara det att köpa en barnvagn, vilket jag från början inte hade tänkt göra, men som jag nu kommer göra - är ett resultat av vad normen förväntar sig av mig.


Jag är väl medveten om att mina tankar är kontroversiella, och inte accepterade av normen. Därför har jag nu köpt hem åtta böcker [se nedan], som alla handlar om något kring förlossning eller barnuppfostran. Jag har ju inte fått dessa tankar om barnuppfostran från tomma luften, men nu har jag också en arsenal med böcker som stödjer det jag vill göra.

Efter jag läst en bok kommer jag att lägga upp mina tankar och idéer här. Då får ni stämpla mig som konstig utefter egna fördomar, men jag kommer aldrig att acceptera att någon tycker synd om mitt barn eller att jag kallas för olämplig förälder.

Bara det faktum att jag vill använda bärsjal och vill amma så länge som det går gör att jag automatiskt får en negativ stämpel från de som tillämpar normen. Jag behöver inte avvika särskilt mkt från normen för att klassas som "fel".

Celebrating Motherhood - Goslin
The Aware Baby - Solter




Birth Reborn - Odent
Birthing from Within - England
Childbirth in the Age of Plastics - Odent
Labyrinth of Birth - England


The Continuum Concept - Liedloff

Spiritual Midwifery - Gaskin

lördag 19 oktober 2013

Ryggont

Den senaste veckan har smärtan i min rygg bara blivit värre och värre. Kom hem från arbetet idag och hade ångest, för om jag har såhär ont nu, HUR ska jag kunna arbeta 100% tills sista januari, och förhoppningsvis lite till?!

Det började som nån slags muskelfästevärk kring svanskotan. Nu känns det mer som att det sitter i skelettet. Hela ländryggen känns kaputt. Böjer jag mig något strålar smärtan upp genom ryggraden halvvägs upp i ryggen. Det knakar i höftlederna när jag går så pass att jag känner knaket upp i nacken, som en vibration som sprider sig.
Jag antar att alla tunga lyft på arbetet har gett mig detta. Innan kunde min kropp säkert hantera det, eftersom jag aldrig haft såhär ont innan. Men nu med en växande mage och ett ostabilare bäcken så har påfrestningarna bara byggts på.

Jag vet inte ens om detta har orsakats av någon form av foglossning, men foglossning sitter väl ändå inte i korsryggen/svanskotan/ryggraden....

Nej, kanske kan jag stå ut tills besöket på MVC om lite mer än en vecka. Men går det inte får jag ringa in och be om en sjukgymnast som kan hjälpa mig snarast. Fortsätter det såhär i denna takten så lär jag vara sängliggande om två månader, med någon som får komma och mata mig, byta blöja och tvätta mig.

fredag 18 oktober 2013

Kicking

Nu vet jag att jag inte inbillar mig. I morse kände jag puffar ute på magen från lilla bebe. Det är så mysigt! Det säger jag nu innan hen blir stor nog att sparka på revbenen, haha.

Jag har iaf kommit underfund med hur jag kunde känna hen så tidigt i magen (redan i v16) trots moderkaka i framvägg. Längst ner så är det nog ingen moderkaka i vägen, och det är ju där jag har känt alla rörelser och sparkar från första början. Nu den senaste veckan har jag även känt längst upp på kanten av livmodern. Hen blir ju starkare och starkare, och rörelserna blir mer distinktiva.
Jag har även känt av sparkar upp i magen, för att sedan känna hur livmodern spänner ut sig, och sedan några sparkar längst ner. Har alltså kännt när hen vänt på sig i sitt livliga tillstånd.

Denna är väl ganska känd på nätet.

torsdag 17 oktober 2013

Tydligen fler än jag som ogillar förkylningen

Nu är jag bonnaförkyld. Snorar och är lite småfebrig. Aptiten är kass, så att få i sig mycket av bra mat går inte, vilket resulterat i att magen ljudar (piper och knorrar) pga av för lite mat. Det är tydligen inte bara jag som ogillar förkylningen, utan lille bebis i magen verkar bli lite skrämd av alla nysningar och magkurrningar.

Däremot är det kul att få bekräftat att hen nu är så pass medveten om världen utanför, att hen reagerar med sparkar när jag nyst eller haft en extra hög magknorrning. Herregud, denna längtan jag känner efter att få träffa dig mitt barn. Vi har bara precis börjat lära känna varandra, och jag ser fram emot den dagen då vi kan mötas hud mot hud. Nej nu gråter jag igen...

-------

En sak som jag lärde mig på min doulautbildning, och som jag iofs redan innan tänkt på, var att förlossningen inte är ett tillfälle då ett barn föds/blir till. Barnet finns redan. Livs levande i mammans mage. Hen uppfattar mer än vad man kan ana om livet utanför. Förlossningen är bara en resa som måste tas för att mamma och barn ska få mötas hud mot hud, öga mot öga. Den resan borde vara en stärkande och positiv upplevelse, för både mamman och barnet. Den ska inte vara skrämmande eller främmande. Den är en naturlig del av resan som kallas föräldraskap.
Vid en förlossning föds inte ett barn, det är en mamma som föds. Vildsint i sin kärlek för barnet som hon för första gången får se, men som hon spenderat nio månader på att lära känna.

onsdag 16 oktober 2013

Ytlig ironi

Det är ganska ironiskt att jag känner mig smalare nu än vad jag kände mig innan jag blev gravid. Innan graviditeten vägde jag som mest i mitt liv, och jag hade väl en tanke om att jag kommer bli en fet kossa alltmedan bebis växte och jag gick upp i vikt. Men än så länge verkar det gå på motsatt håll.
Jag är smalare runt bröstkorgen, valkarna på kroppen är inte lika tydliga längre. Nu kan jag inte mäta mig på vågen längre, eftersom graviditeten börjar visa sig på vikten. Jag har inte mätt mig heller, men både jag och sambon ser ju att jag blivit smalare.

Egentligen borde jag inte bry mig om detta, eftersom utséendet inte är det viktigaste. Men precis som de flesta andra kvinnor har jag levt i en värld där utséendet spelar roll - och det har satt sina spår. Jag känner mig snyggare ju smalare jag är. Tänk om jag bara hade kunnat känna mig snygg när jag faktiskt var normalsmal i tonåren. Man är ju lite dum - man är alltid tjock så att säga.

Självklart har magen börjat växa, vilket har gett mig en större putmage. Men eftersom jag nu (troligen) har mindre fett på kroppen, så ser putmagen lite finare ut med. Kanske är det gravidhormonerna som får mig att känna mig nöjd med min kropp, men det faktum att jag ännu ej kommit upp i startvikten jag hade i början av graviditeten, måste ju betyda att bebis har växt i takt med att jag själv gått ner i vikt. Smällen kommer väl sen, när allt kommer på en gång och jag blir den där feta kossan, haha.

Missförstå mig inte. Jag gör absolut ingenting för att gå ner i vikt. Jag äter det jag kan, jag motionerar inte och en del godis blir det ju. Att banta under graviditeten skulle jag aldrig få för mig att göra.

Jag hade ett BMI i spannet mellan 19,8-26. Så jag ska absolut satsa på att inte gå upp mer än det som rekommenderas.

Nu är jag i vecka 19. Jag har inte riktigt förstått att hen har blivit så pass stor som visas på bilden, utan jag tänker fortfarande på hen som en liten liten liten centimeterlång bebis. Helt knas!


tisdag 15 oktober 2013

Livets lyckliga stunder

Jag och sambon brukar då och då påminna oss själva om vilket bra och exklusivt liv vi lever. Vi brukar säga att vi har kommit långt, på bara några få år (det handlar inte om att nå målet på snabbast möjliga tid, utan att vi har lyckats hamna i ett stadie där vi trivs väldigt bra).
Detta gör vi inte för att övertyga oss själva att vi har det bra, som om vi egentligen skulle ha det dåligt. Utan detta gör vi nog för att vi inte ska glömma bort vad vi har. Det är så lätt att bli hemmablind.

För tre år sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle leva ett sådant liv som jag har nu. Han och jag trivs så bra ihop, vi bråkar aldrig med varandra. Jag kan minnas en gång vi bråkat på riktigt, men ej mer. Vi är varandras bästa vänner med ett litet plus i kanten för det faktum att vi älskar varandra. Sen är alla olika, vi har båda våra egenheter som den andra kan störa sig på. Men jag tror inte han bryr sig, och jag gör verkligen inte det. Det är ju skillnaderna som gör allt spännande och otråkigt.

Vi har hus. Ett stort hus som ligger ute i naturen där luften alltid är frisk, där naturen alltid gör sig påmind med skogsdjur, färger och doft. Vi har alldeles snart en tredje medlem i familjen och det känns bara naturligt vid det här laget. Det är detta vi påminner oss själva om, för att vi inte ska bli hemmablinda och sluta uppskatta allt vi ser varje dag. Jag vill aldrig glömma det. I framtiden vill jag kunna titta ut genom fönstret och fortfarande tänka att jag har ett underbart liv.

söndag 13 oktober 2013

Att återta kontakten

Igår kom min farbror och hans fru hit på besök. Vi har träffats lite sporadiskt på någon spelning de haft, med nått års mellanrum. Nu äntligen fick vi tid att umgås lite, Samtala kring gamla minnen och varför vi förlorat kontakten.

Nu när vi har ett litet barn på G, så känns det riktigt roligt att återfå delar av min egen släkt. Jag vill ju ha ett större nätverk av släktingar som mitt barn kan få lära känna. De alla är ju så unika på deras sätt. Jag vill inte missa det, och jag vill inte att mitt barn ska missa det heller.

Bäst av allt är väl att jag känner att jag har något gemensamt med någon i min släkt. Att ha andra värderingar och tankar än de jag växt upp med har många gånger känts ensamt.

---

Jag har verkligen bestämt mig för att skapa mitt eget liv nu. Jag har levt kvar i tanken på att tillhöra nånstans, men insett att jag måste skapa mina egna kontakter, min egna lilla bubbla så att säga. Gamla vänner, försvunna släktingar. Allt som jag saknat.

lördag 12 oktober 2013

Förlossningsrädsla

Jag är inte rädd för själva förlossningen, tvärtom känner jag mig ganska trygg i min roll som födande kvinna. Jag litar på att min kropp kommer vägleda mig och låta mig veta vad jag behöver göra, hur jag behöver röra mig, hur jag ska andas osv. Förlossningen är en resa, och jag vill uppleva varje steg av den resan. Jag vill inte bedöva mig med smärtlindring, inte ens lustgas. Jag vill låta kroppens egna hormoner flöda fritt så att jag lättare kan knyta an till mitt barn när hen väl är född. Hade hemförlossning varit en möjlighet hade jag valt det.

Men... Det finns en sak som jag har börjar känna rädsla för. Ja rent ut sagt livrädd vissa gånger när jag tänker på det. Nästa gång jag ska till MVC så ska jag ta upp detta, för jag vill inte att denna rädslan ska byggas upp till en ångest som hindrar mig att föda mitt barn på bästa sätt.

Jag är nämligen livrädd att personalen, med sjukhusets rutiner, kommer döda mitt barn. Det är en särskild situation jag tänker på, och det är om barnet skulle komma ut hypovolem dvs om barnet kommer ut kritvitt (inget blod i kroppen) för att navelsträngen sitter för hårt runt halsen och förlossningen har pressat ut barnets blod i moderkakan. Sitter navelsträngen i kläm kan inte blodet pumpas tillbaka till barnet igen, och därför blir barnet vitt/hypovolem. Som konsekvens av detta komemr barnet komma ut livlöst, hen kommer inte röra på sig, och hen kommer inte andas. Vad händer då? JO, personalen klipper navelsträngen och springer bort med barnet för återupplivning. När de gör detta har de i samma stund dödsdömt mitt barn. Om de klipper navelsträngen, finns det ingen chans att moderkakan kan pumpa tillbaka blodet till barnet. Det går inte återuppliva ett barn som inte har något blod i kroppen.

Nej. Jag är livrädd. Rutinerna kommer döda mitt barn. Hade de istället försökt återuppliva barnet utan att klippa navelsträngen, så hade barnet garanterat återhämtat sig. För allt medan minuterna går, så får barnet tillbaka sitt blod, sakta men säkert, via navelsträngen. Samtidigt som personalen kan ge syrgas på mask, stimulera kroppen osv. För hur ska mitt barn kunna överleva denna situationen, om de springer iväg med mitt barn - som de alltid gör när något är fel?

Och ännu värre, tänk om de klipper navelsträngen redan innan barnet är ute, om navelsträngen ligger tajt runt halsen? Det är potentiellt livsfarligt för barnet, då hen förlorar för mycket blod. Det finns manövrar som kan få ut barnet, trots en supertajt navelsträng runt halsen. Det är dock inte många barnmorskor som kan detta.

Det här barnet föddes hypovolem vid en hemförlossning. Barnet hade inte överlevt om hne inte fått ligga i moderns famn, navelsträngen intakt, och med personal som stod bredvid och gjorde vad de kunde med bärbar syrgasbehållare osv. Efter bara 1 minut började barnet återfå färg i ansiktet, tack vare en pulserande navelsträng.

Här är länken till hela artikeln, där det även finns fler bilder:
--> Länk <--

Här är även ett upplivningsbord, som möjliggör återupplivning med navelsträngen intakt. De har smått börjat användas i england, men Sverige ligger efter.


fredag 11 oktober 2013

Förlossningsdatum

På ultraljudet fick vi ju såklart fastställt ett förlossningsdatum. Jag skrev aldrig upp det, och redan samma dag hade jag nästan glömt bort vilket datum det var. Det var det som var tanken med det hela också. Jag tänker aldrig nämna datumet för någon, barnet kommer någon gång i mars. Det är allt som behöver vetas.

Varför?

Jo för att barnet lär inte komma på utsatt datum ändå! Jag har läst siffror allt mellan 2-5%. Så få är det som föds på datumet man fått. Barnet kommer när hen är redo.
Skulle jag gå och vänta på det där datumet, så skulle jag bli mäkta besviken och trött när det datumet passerades. Skulle hen komma 1-2 veckor tidigare skulle jag kanske inte vara mentalt redo för en förlossning.

Mars är min beräknade förlossningsmånad.

Jag hoppas att vänner och familj kan respektera detta. Vet många som dagligen fått samtal från sina nära och kära när datumet närmar sig, och ännu mer när datumet passerats. "Är det något på G?" "Har bebis kommit än?". Tänk så frustrerande detta måste vara för en höggravid mamma som bara går och väntar.

onsdag 9 oktober 2013

En underlig känsla

Att få se sitt barn vicka på tårna gjorde det hela mycket mänskligare. Det är ju faktiskt en liten person där inne, som vickar på tårna. Så lustigt! och så fint.

Tyckte dock inte vi fick några bra bilder jämfört med vad vi såg. Vissa gånger kunde man se hela kroppen, men vi fick bara bilder på huvudet och lite av överkroppen. Men men, vi får minnas hela ultraljudet i sin helhet istället.

Denna veckan är jag inne i gravvecka 18. Tiden springer fort...





måndag 7 oktober 2013

Nu är jag verkligen gravid

Igår åkte jag för att träffa två av mina bortglömde vänner. Vi tre umgicks i sista delen av högskolan, men sen byter man skola, man flyttar, man glider isär. Nu äntligen har vi börjat återfå lite av kontakten. Kanske för att vi har levt våra liv hittills, för att sedan hamna på en hyfsat gemensam väg igen. Vad det nu beror på så är det riktigt roligt att återfå kontakten.

För mig är det extra roligt eftersom jag inte har några vänner att umgås med längre. Det är lite ensamt i Blekinge, men jag tror att det börjar vända nu. När bebis är ute så kommer jag börja på nån bvc-föräldragrupp, och där lär jag ju träffa nya personer som jag kanske kan umgås med. Ska faktiskt vara så "ful" och höra med min ena kollega på jobbet vart hon ska gå på bvc, för vi kommer få barn ungefär samtidigt.

Nu har jag kommit in i ett helt annat stadie av graviditeten. Nu tänker jag inte på trimestrar och datum och hit och dit, utan på ett känslomässigt stadie. Jag är glad. Det går inte en enda dag nu som jag inte känner mig lycklig över något i mitt liv. Bebis sprattlar på för fullt, och imorse tror jag att jag kände de första knuffarna utanför magen. Varje gång hen sprattlar nu så ska jag känna på magen, för jag hoppas ju att jag kände rätt imorse. Kanske om vi har tur kan G få känna oxå. Imorgon går jag in i vecka 18, och på onsdag är det dags för ultraljud.

Magen har blivit större och igår köpte jag tre par gravidbyxor. Det är ju snart dags för det, och idag använder jag faktiskt ett par. Vilken skön känsla! Inga byxlinningar som skaver in runt magen!

Nej livet blir bara bättre nu. Beskymmerna jag har känns inte lika viktiga längre. Det kommer lösa sig.

fredag 4 oktober 2013

Nya musikupptäkter

Jag är medlem i en hel del grupper på facebook, bland annat en hel del som handlar om naturlig förlossning, doulandet, sen avnavling och hemförlossning. Jag får därför ett konstant infoflöde om nya rön och gamla rutiner i Sveriges förlossningsvård. Både nyttigt och skrämmande, beroende på vad man läser.

Anywho... Någon lade upp denna videon:


Den innehåller fina och vackra bilder på kvinnor i förlossningsarbete till efter att barnet är fött. Ja, det finns bilder på när barnen kommer ut, men det är smakfullt gjort och inget fult/äckligt alls. Inget blod eller kladd. Bara fint.

Nu till själva rubriken till mitt inlägg. Eleanor Murray, med låten Electric Sky spelas i högtalarna. Jag har upptäckt min nya favorit! Vacker röst, vacker musik. Naket men effektfullt. Lite som Anna Ternheim, men Eleanor är mer i min smak än Anna. Härligt.

Jag har hittat min spellista inför förlossningen iaf. Och när jag lyssnar på henne ska jag minnas videon jag såg.