Det händer saker

Även om det ännu är två veckor tills bebis är beräknad att komma, så är det ju normalt att hen kan komma nu med, och det har börjar hända saker i min kropp.

Från att tidigare ha gått utan några som helst märkbara sammandragningar, så har de blivit många och smärtsamma bara över en natt känns det som. Så fort jag reser mig, går några meter eller bebis sparkar så får jag sammandragningar. Innan kändes de knappt alls, men nu gör de ont. Det trycker och spänner nedåt.
Igårkväll hade jag så många, och så onda att jag tappade räkningen. Magen var konstant hård och jag hade ganska ont i både mensmagen och ländryggen. Så mycket att jag började unda om förlossningen var på G.

Bebis har dessutom blivit mer aktiv. Jag känner hen mer ofta och mycket hårdare också. Kanske känner hen på sig att det snart är dags?

Magen har också börjar komma igång lite mer. Ni fattar inte hur jäkla förstoppad man blir av en graviditet haha. Men jag får nog tacka prostaglandinerna, som har till uppgift att mjuka upp livmodertappen (och som även påverkar tarmarna då). Detta är u även ett tecken på att det börjar hända saker i kroppen min. Bebis är ännu inte fixerad, men jag tror att hen har börjat första steget med att sjunka ner nu.

Jag hoppas verkligen jag slipper vänta i 4 veckor till, utan hen får mer än gärna komma nästa vecka. Efter massagen på onsdag då, höhö.
Men idag fick jag såklart en släng av bebissjuka. Två av mina kollegor från sjukhuset ligger just nu på BB och myser med sina nya familjemedlemmar. Åååh jag vill med!!!

Vecka trettioåtta

Jag har försökt prata med bebis om att hen ska komma ut snart, gärna nästa vecka när jag går in i vecka 39. Jag hoppas verkligen att hen har lyssnat på mig, för den här väntan är ju olidlig. Särskilt när jag vet att bebis räknas som fullgången nu, och att det bara är flera veckors väntan som står på schemat. Hen kan ju lika gärna komma i vecka 42! Men det hoppas jag verkligen inte. Inte bara för väntans elände, men också för att vården blir helt hysteriska så fort man går över beräknad förlossning lite. Gå över tiden gör man ju inte förrän efter vecka 42, men ändå ska det kontrolleras och oroas såfort bebis passerar datumet man är uträknad på. Endast 3-5% av alla bebisar föds på sin beräknade dag, så all denna hysteri verkar helt orimlig.

Jag vill helt enkelt inte utstå den psykiska stress det innebär när personal börjar nojja sig. Jag vill kunna ha en hyfsat sansad, lugn och avkopplande graviditet nu i slutet. Så bebis kan komma nästa vecka, vilket är lagom tid för mig att stå ut med, plus att jag då slipper förlossningsvårdens uppstressade kontroller.

Trötthetsbubblan

Jag njuter av att kunna sova hur länge jag vill om mornarna, och jag njuter av att jag fortfarande kan sova väldigt gott om nätterna. Somnar nästan direkt när jag lägger mig, och vaknar 2-3 ggr/natt för att gå på toa, men däremellan känns det som att jag sover väldigt tungt.

Så, tröttheten jag har är väldigt positiv, om natten.

Om dagen däremot är det rent handikappande. Jag går upp, äter frukost, sen sitter jag fast i nån sorts konstant matkoma för resten av dagen. Huvudet är tungt och allt jag längtar efter är en kall kudde att lägga huvudet på, dagen lång.

Jag är ändå vaken om dagarna, jag går inte och vilar middag i den bemärkelsen att jag somnar en stund. Det är kanske därför som jag fortfarande kan sova bra om nätterna, trots att det är jäkligt klumpigt att vända på sig i sängen.

Jag vet ju att för mycket sömn och för lite aktivitet bli en ond cirkel med allt mindre energi att spendera till något annat än att vila. Det är dock väldigt svårt att komma ur detta, när hela kroppen är så påverkad av den där kulan på magen. Jag har aldrig varit den som frivilligt tar mig en liten promenad. Men jag ska nog iaf försöka ta mig ner till kossorna (om de vill visa sig) och titta lite på dem någon dag denna veckan. Bara för friskluftens skull, rensa huvudet lite.

Kan inte nog påpeka hur trött jag är på att vänta på förlossningen.

Sammandragningar, långkok och rimbobullar

Denna veckan är jag inne i vecka 37. Även om tiden går omöjligt långsamt just nu så märks det onekligen att vi närmar oss slutet på denna resan, och att vårt största äventyr hittills snart kommer börja. Det är många blandade känslor, mest är det spännande och pirrigt såklart. Jag tänker mycket på tiden efter förlossningen här hemma i huset, hur vårt liv kommer att se ut med en liten knodd att anpassa oss efter. I början vill jag nog säga att vårt liv inte kommer ändras särskilt mycket, rent rutinmässigt. Vi kommer fortfarande hålla oss kring soffan och ha våra kvällar framför tv:n. Nätterna kommer såklart bli helt annorlunda, och vi har redan sagt att sambon troligtvis kommer att sova i ett av gästrummen minst 1 gång i veckan. Sömn är viktigt om man ska orka med att jobba. Jag kan ju bara gå här hemma och sova när bebis sover, så att min natt blir sömnlös gör kanske inte så mycket. Jag har inte hjärta till det och jag kan omöjligt begära att sambon ska ta nattskiften när det är han som ska upp tidigt om mornarna och inte har en chans att vila middag. 

Jag har även bett nära och kära att ge oss lite matlådor, istället för en massa krimskrams i samband med bebis födelse. Tycker lugn och ro är viktigare än nått annat tiden efter förlossningen, och att slippa tänka på matlagning de första dagarna är nog guld värt. Så idag har jag mitt första långkok. Köttgryta/soppa i mängder, så jag kan frysa in några portioner. Långkok är perfekt. Man slänger bara i en massa ingredienser sen sköter det sig själv.

Imorgon ska jag även köra en omgång fikabullar. Hittade en lapp med receptet på rimbobullar, och det är en av mina absoluta favoriter! Dubbel sats så att jag kan äta upp hälften och frysa in resten, haha.

Jag var även på MVC idag för ordinarie kontroll. När hon skulle känna på magen frågar hon mig om jag fick en sammandragning, för hon såg att magen blev alldeles hård. Ingen aning svarade jag och var tvungen att själv känna på magen, och visst hade jag en sammandragning. Jag undrar, hur länge har jag gått med sammandragningar? Jag kände uppenbarligen inte av att jag fick en just nu, så jag kanske missat många andra? Haha. Men skönt det. Onda förvärkar är inget jag strävar efter, så om de kan hålla sig relativt smärtfria så blir jag glad.

Åh denna smärta...

Alltså, detta lilla barn måste ha världens hårdaste och spetsigaste rumpa. Det gör så fruktansvärt ont just nu när rumpan ligger mot bukväggen. Det känns, bokstavligt talat, som att bebis håller på att borra sig ut ur magen.

Nej, sluta upp med ditt rump-borrande och kom ut istället om det nu är så trångt!!!!

De där bristningarna

Ja, sådär ser det ut. Väldigt smickrande, höhö. Men jag har vant mig vid dem nu. Visst, det ser inte fint ut, men det gör inget. Det är inget jag skäms över och kommer inte göra det sen heller. Min kropp bär ett barn just nu, och det vore konstigt om det inte skulle synas efteråt. Jag tänkte inte ens på dem när jag var på badhuset för lite mer än en vecka sedan. Det är så det ska vara.

Tigermamma indeed.

Ibland tittar jag i spegeln, och visualiserar att bristningarna påminner om två vingar, som sträcker sig upp över magen. Lite som att de omfamnar livet jag har där innanför.

Tålamodet börjar ta slut

Precis som alla andra höggravida, så börjar jag också tappa tålamodet. Magen är bara i vägen och sömnen blir allt hackigare. Värst av allt är väl att jag har börjat äta massor med skit. Har gått upp i vikt i rasande fart nu. Jag kommer garanterat få en dunderklump till bebis!

Kan ungen bara inte poppa ut nu? Om två veckor ska bebis vara fullgången, dvs vara mogen för livet utanför magen. Måste jag då vänta fler veckor på att hen ska komma ut? Nej, jag och bebis måste ta ett allvarligt snack om tidpunkten för födseln. Känns ju olidligt att behöva vänta.

Fullspäckad helg

Fredag. Det är lite konstigt att man kan längta efter helgen när man är hemma hela veckan. Men det hör nog ihop med att man oftast har något planerat under helgen, och det stora faktum att sambon är hemma om dagarna också.

Denna helg är verkligen fullproppad. Både mor och svärmor kommer hit idag, och ska stanna över natten. Imorgon är det en runda på barnkalas och då kommer även fler personer hit. Fullt hus, fullt ös, men förhoppningsvis en stor portion lugn och ro också. Det är fördelen med släktingar som man känner att man kan vara sig själv runt. Man kan sitta i soffan utan att säga något, och bara ha det bra.

Hur som helst ska det bli riktigt trevligt att träffa en del av familjen. Men jag vet att efter helgen lär jag behöva sova riktigt mycket för att ta igen mig. Det känns att man är höggravid haha.

Magmassage

Idag var jag på gravidmassage. Jag är så glad att min sambo har gett mig den här möjligheten, att få lite ompyssling och avkoppling de sista veckorna som höggravid.

Meeen massagen började inte så bra. Fem minuter efter hon börjat massera blev jag fruktansvärt illamående, så att jag trodde att jag skulle spy rakt ut på golvet. Till detta kom svettningar som om jag nyss stigit upp ur ett bad, det bara flödade. Så jag fick avbryta. Antagligen berodde det på att det tryckte för mycket uppåt mot magsäcken och kroppspulsådern när jag låg på mage, så jag fick både blodtrycksfall och illamående. Men efter några glas vatten lade jag mig ner igen, och det gick bra.
Var lite spänd efter detta, men när jag sen lade mig på rygg och hon började massera min mage - så somnade jag nästan!

Fattar inte att det kunde vara så skönt att någon tar på ens mage? Det var iaf första gången idag, eftersom gravidmassagen är anpassad efter mina behov. Eftersom det stramar och gör ont i min mage nu, så bad jag henne köra en runda på magen också. Oboy, detta ska definitivt göras de två gånger jag har kvar på presentkortet.

Gravid inne i v35

Glögg & Bristningar

Jag kan inte förneka att jag innerligt hoppades på att jag skulle slippa bristningar, även om jag från början sade att jag inte skulle bry mig så mycket om jag fick det. Det stämmer fortfarande, till viss del. För jag tror inte att jag blivit så påverkad av dem som många andra kan bli, att de inte vågar visa sig i bikini längre osv pga deras bristningar de fick under graviditeten. Där är jag inte.
Det är mer att just nu är de jäkligt obehagliga. Det kliar och svider nått så fruktansvärt just nu. Och det är ju inte snyggt! Hela underdelen av magen ser ut som en trasmatta.

Jag funderar på att lägga upp en bild på min mage med de fina bristningarna, i vilket syfte vet jag inte riktigt. Kanske för att visa att det är så det ser ut, att det är normalt, att det är dumt att tro att man ska slippa kroppslig förändring när man skaffar barn. Vi får se...

En annan sak som blivit värre nu i sluttampen av graviditeten, är sötsuget. När jag ätit middag (vilket jag inte kan äta så mkt av pga platsbrist), så är jag hungrig 20 minuter efteråt, på något med mycket kalorier. Kanske är det en naturlig del, att jag behöver äta mer för barnets skull? Ingen aning.
Men det är jobbigt, särskilt när det inte finns något gott att äta i skaffariet haha - därför fick det bli glögg ikväll. Det smakar iaf sött!