måndag 31 mars 2014

Ont i magen

Stackars lilleman har problem med gaser i magen, som kniper han illa. Han har svårare att komma till ro och grimaserar illa det mesta av vakentiden. Inte så pass ont att han skriker, men missnöjd är han definitivt och måste tröstas. Problemet med trösten är att det är brösten som gäller, och han har börjat stressa i sig maten och sväljer en jäkla massa luft - vilket ger han gaserna. Så är den onda cirkeln sluten. Mina sår inner inte läka mellan amningarna heller. Försöker rapa han och ibland kommer det upp luft, men det är ändå så tydligt att han har ont i magen och har svårt att fisa ut. Är rädd att det kommer bli värre och utvecklas till kolik...

Så idag var vi till sjukhuset, till apoteket, och skulle köpa på oss lite magdroppar och en sån där fin Windy pysventil, samt salva till mina såriga bröstvårtor! Men... Kortet funkade inte och jag hade inga cash, och sambons kort var det fel på så det gick inte att använda. Banken hade nått tekniskt strul som gjorde att kunder i hela landet inte kunde använda sina kort! Snacka om frustrerande!!! När man väl lyckas ta sig ut ur huset med en nyfödd bebis, så funkar inget! Helt onödig tripp med andra ord.





Jag tycker så synd om lilleman. Man känner sig otillräcklig när man inte kan få sitt barn att må bäst.

söndag 30 mars 2014

Amningen suger!

Jisses vad amningen kan sno energi från en. Brösten är inte längre sprängfyllda med mjölk, vilket jag är tacksam för, men vet inte om det beror på att det håller på att stabilisera sig eller om det är för att min kropp inte orkar producera. Jag äter om en kratta just nu. Ingen aptit och dagen består oftast av frukost samt kvällsmat, enbart. Jag vet att jag behöver mer!
Lilleman är dålig på taget vilket nu har gett resultat, sår på både brösten. Fick först på det ena och hoppades att jag kunde låta det vara och enbart pumpa för att låta det läka, men nu kan jag lika gärna riva upp såret igen eftersom det andra bröstet också har ett sår nu. Lilleman måste ju ha mat! Att ge ersättning kommer inte på fråga, eftersom han blir mätt på det jag har och jag vill så gärna få amningen att funka finfint.

Det är väl bara att kriga sig igenom!

lördag 29 mars 2014

De första besöken

Idag var det dags för andra delar av vår familj att träffa vår lille Carl. Idag kom nästan hela bunten av sambons familj. Det var faktiskt riktigt trevligt att få besök från världen utanför. Det var ju även en lång period i sista delen av graviditeten som jag inte kom hemifrån eller kunde träffa folk. Dessutom kom ju alla hit idag av en väldigt angenäm anledning - vilket höjde stämningen ytterligare!




Nästa helg kommer delar av min del av släkten, och det ska bli lika trevligt det!


fredag 28 mars 2014

När lillen kom till jorden (lång!)

Måndagen den 17 mars var jag på MVC för ordinarie kontroll. Jag var nu i vecka 40+2 och hade alltså passerat beräknat datum med tre dagar. Kände mig lite besviken men insåg självklart att det är helt normalt, och att bebis kommer när hen är redo. Hade alltså inga tecken på att det kunde vara något på G. Barnmorskan kände och klämde på magen, och efter besöket hade jag lite extra ont i blygdfogen (symfysen). Jag fick även tillfällig molande värk och tyckte det var skönt, eftersom jag visste att den känslan bara kunde betyda att livmodertappen hade fått sig en törn! Men sen hände inget mer.

Natten till tisdagen den 18 mars var det fullmåne. Jag gick och lade mig som vanligt, fast med tanken om att det vore en perfekt natt att starta förlossningen på. Gudinnan Luna höll med och jag kände de första värkarna vid ett på natten. Innan dess hade jag legat vaken, det var något som gjorde att jag inte kunde somna, och när värkarna startade så snurrade tankarna så mycket att det inte fanns en chans att jag skulle kunna somna! Sista gången jag kollade på klockan var hon sex på morgonen, och då hade värkarna kommit lite sporadiskt cirka 3-4 gånger i timmen fram tills dess. Inget obehagligt, bara mensvärksliknande sensationer. Jag lyckades till slut somna till en timme, men sen var jag vaken igen då jag kände mig törstig och hungrig.

Jag gick upp och hällde i mig lite jordgubbskräm och lade mig sedan igen, men kände att värkarna började avta och till slut hade det hela tagit full paus. Sambon hade varit på möte med vår bank och när han kom hem begav vi oss till affären för inhandling av lite frukost och förnödenheter. Jag kände att värkarna smög sig på lite igen när jag låg ner i sängen, men tänkte att jag lika gärna kunde hänga med och låta detta ta sin tid. Komiskt nog kände jag ingen stress över huvud taget kring förlossningen. Det skulle få ta den tid som det skulle ta helt enkelt. Dessutom kunde jag vila på dagen och återhämta lite sömn när jag ändå hade en paus i förlossningen - med vetskapen om att värkarna säkert skulle komma igen framåt kvällen och natten.

På eftermiddagen samma dag kom värkarna smygande igen, efter att jag lyckats sova en stund. Men inför natten stannade det av så pass att jag kunde sova i stort sett hela natten till onsdagen, vilket var helt underbart.

På onsdagen började dock värkarna bli riktigt smärtsamma. De var fortfarande oregelbundna och kom bara var tionde minut, men en stark värk kunde vara i hela tre minuter vilket snodde hela min koncentration åt smärtan. Försökte använda mig av de tekniker jag lärt mig som doula, just för att låta värkarna få göra sitt jobb och jag tyckte det gick bra. Det var även en spännande känsla jag hade, särskilt när vi märkte att det började bli mer regelbundet och att värkarna kom oftare och oftare. Hade en svag förhoppning att det skulle sätta igång på allvar nu, och att det kanske kunde bli en bebis under kommande natt eller nästa dag. Vi gick och lade oss för kvällen med förväntningar åt det positiva hållet.
Den natten fick jag ingen sömn. Jag kunde inte hitta en bekväm ställning att lyckas somna i, och värkarna blev som vi hoppades mer intensiva och tätare inpå varandra. Jag vet inte vad jag föreställde mig, men då kändes det som att vi hade kommit en bit in på förlossningen. Klockan två den natten ringde jag in till förlossningen och hörde mig för lite, och vi bestämde att vi skulle åka in. Just för att det kändes så intensivt och att jag kände att jag inte skulle klara av en timmes bilfärd med ännu starkare värkar.

Så på natten mot torsdagen åkte vi in, och vi var förväntansfulla. När vi kom dit kom värkarna varannan till var tredje minut och det kändes som att vi gjorde rätt som åkt in. Men inne på undersökningen kom första bakslaget. Livmodertappen var visserligen helt utplånad, men jag var bara öppen en centimeter och tappen var fortfarande något bakåtriktad. Barnmorskan trodde dock att jag var på väg in i aktiv fas eftersom värkarna var starka och kom med bra mellanrum, så vi fick ett vilorum att sova i tills på morgonen. Sov såklart ingenting de timmarna fram till morgonen.

Torsdag morgon gjordes ny kontroll, och där kom nästa bakslag. Fortfarande öppen en centimeter och värkarna hade avtagit i frekvens. Jag hade nu inte sovit på flera dygn och utmattningen gjorde att allt brast. Det var första gången jag kände att jag inte skulle klara detta. Det enda vi kunde göra var att åka hem, med rådet att försöka vila och äta samt att vi skulle ringa in på kvällen för att eventuellt komma in och få en sovdos. Bilfärden hem var ett känslomässigt kaos. Jag grät och kände mig hopplös som inte kunde bättre. Jag förstod ju att kroppen gjorde såhär på grund av bristen på sömn och näring, men jag kände också att om det inte tog stopp helt (vilket det inte skulle göra) så skulle jag inte kunna ta igen det heller. Det gjorde mig förtvivlad. Såhär i efterhand var torsdagen den värsta dagen i denna historien, och en av de svåraste dagarna jag någonsin upplevt. Vi köpte med oss mat hem men jag kunde knappt äta något. Hade ingen aptit och det växte i munnen för varje tugga. Sen kom prövningen med att försöka få lite sömn. Bäddade först ner mig i soffan, men ryggsmärtan som kom vid varje värk gjorde det väldigt obekvämt, så efter någon timme var det sängen som gällde. Jag lyckades slumra till (av ren utmattning) mellan värkarna, men drömmarna jag hade var inte av denna värld. Vid varje värk kom samma vakendröm (hallucination?), vilket innebar lemlästning gång på gång på gång. Eftersom jag halvsov hade jag heller ingen kontroll på vad jag gjorde. Jag vet dock att jag låg och skrek rakt ut, att jag kastade med kroppen och slängde med kuddarna. Jag svettades och kände mig fastkedjad i sängen. Jag hade ingen kontroll på mig själv. Till slut blev det äntligen kväll och vi åkte in.
Väl där inne kom de obligatoriska kontrollerna, och vi fick veta att jag fortfarande bara var en centimeter öppen. Där gick den sista energin ner i avloppet. Denna helvetesdag till ingen nytta. Jag fick en morfinspruta som skulle göra mig groggy och vi fick ett rum där vi skulle få sova. Äntligen tänkte jag, sömn! Men jag blev mäkta besviken när jag märkte att morfinet gjorde mig sömngroggy, men det tog inte bort smärtan. Jag kunde alltså inte somna. Jag fick en bricanylspruta som skulle stanna av värkarbetet. Det stannade av så pass att jag kunde slumra lätt, men någon sammanhängande sömn fick jag inte. Jag var alltså fortfarande helt slut på fredag morgon.

De tog nya kontroller fredag morgon. Värkarbetet var ju något avstannat, men till min lättnad hade jag öppnat mig till tre centimeter. Det var det första positiva beskedet på flera dagar. Men, faktum återstod att jag var så pass fysiskt utmattad att min kropp inte skulle kunna starta upp ett etablerat värkarbete själv. Den psykiska utmattningen gjorde att jag tänkte ologiskt. Jag hoppades flera gånger att CTG-kurvan skulle visa att mitt barn inte mådde bra - så att de kunde avslutade det hela och ta ut honom med kejsarsnitt. Jag ville bara komma ur situationen.
Läkaren kom in och diskuterade igångsättningsalternativ, och eftersom jag var öppen tre centimeter kunde de börja med att ta hål på hinnorna. Därefter fick man ta ställning om jag behövde värkstimulerande dropp eller ej. Vi fick ett förlossningsrum, och bara det fick humöret att stiga lite. Nu var vi i alla fall på sista anhalten!

De tog hål på hinnorna tidigt på förmiddagen, och de hade CTG:n kopplad för att se hur bebis reagerade på vattenavgången. De märkte att han hade väldigt hög puls, så de satte en skalpelektrod på hans huvud för att kunna följa han bättre. Jag hade sent på natten börjat använda mig av TENS som smärtlindring, men den var tvungen att tas bort nu då den störde skalpelektrodens signaler.
Värkarbetet satte igång bra, och hoppet och humöret blev bättre nu när vi visste att förlossningen faktiskt skulle hända, snart.
Men nu började en cirka 15 timmar utdragen kamp. Varje gång jag låg på sidan, stod på knä, stod upp på golvet eller gjorde något annat än att ligga på rygg/halvsitta - så sjönk hjärtljuden långt ner och det tog längre tid för han att återhämta sig till normal frekvens. Så jag låg på rygg. Däremot hade jag börjat få in en ganska bra och lugn andning, vilket underlättade.
Jag öppnade upp mig i en ganska snabb takt nu, och jag var fullt öppen tidigt på kvällen. Jag hade runt lunchtid börjat med lustgas.

Men jag fick krystkänsla redan innan jag var fullt öppen, och efter jag var fullt öppen ville bebis inte tränga ner i bäckenbotten. Det visade sig sedan att hans huvud låg lite snett vilket försvårade passagen. Att jag bara kunde ligga på rygg och inte röra mig gjorde såklart också att allt tog mycket längre tid. Krystimpulserna blev bara starkare och det var inte alla värkar som jag kunde stå emot, och krystade då. Hjärtljuden sjönk så pass mycket att läkaren kallades in - de tog prover som glatt nog visade att han inte hade tagit skada av alla hjärtdippar. Jag var konstant uppkopplad till CTG:n. Det började pratas om att sätta in värkstimulerande dropp för att påskynda passagen, för jag verkade aldrig riktigt komma till det stadiet att jag fick börja krysta. Personalen var oroliga och jag gjorde mitt bästa för att försöka hålla emot krystreflexen, vilket säkert hindrade förlossningen lite också då jag höll emot.

Nattpersonalen tog över och vi fick då en barnmorska som jag trivdes väldigt bra med. En sådan där gammal och erfaren, som inte var rädd för att lägga händerna på mig och trösta - samtidigt som hon kunde ge mig en spark i röven när jag behövde det! Hon vände bort CTG:n så att vi inte kunde se, och sade bara att vi inte skulle tänka på den längre - det var hennes uppgift. Jag fick värkstimulerande dropp, för livmodern höll nu på att ge upp och värkarna blev glesare och glesare. Jag var slut helt enkelt. Hon drog upp mig ur sängen för att sitta grensle över en stol - bara för att skynda på bebis nedkomst, då det övervägde nackdelarna med hjärtdipparna. Hon kammade mitt hår. Undersköterskan blandade glassdrinkar som smakade himmelskt gott. Jag hade ingen energi, så hade jag inte tagit de där drinkarna så hade de nog sondmatat mig så nedbruten jag var, haha!
Till slut var krystimpulserna alldeles för starka och jag ville bara upp i sängen igen. När jag reste mig kändes det som att bebis skulle trilla ut. De undersökte mig igen. Han var inte riktigt så pass långt nere att man i normala fall skulle få börja krysta, men barnmorskan höjde dosen på droppet och sade till mig att det är nu eller aldrig. Hon sade skarpt till mig att nu blir det ett barn innan klockan tolv! (hon berättade senare att om jag inte hade lyckats krysta ut barnet innan dess, så var det ett hotande kejsarsnitt som låg framför mig). Klockan var nu 23:10 - och jag fick börja krysta.

Nu hände något. Innan hade hjärtljuden sjunkit så pass att alla var oroliga, men nu när jag fick krysta på riktigt så stabiliserade sig hjärtljuden och han verkade må hur bra som helst helt plötsligt! Jag var så lättad över att jag äntligen fick göra nått åt de där krystimpulserna. Smärtan försvann! Jag kände knappt den alls, förutom den där svidande känslan när huvudet föds fram.
Jag var tyst, och krystade för allt jag var värd. Sambon berättade att han trodde att ett blodkärl i hjärnan skulle poppa sönder så hårt jag tog i. Men det gav resultat.

Kl.23:29 på fredagen föddes vår lilleman. Han skrek direkt när han kom ut och fick genast en fin rosa färg. Han visade inga tecken på att förlossningen varit en riktig pärs. Barnmorskan och undersköterskan var lite förvånade över hur snabbt det gick när jag väl fick börja krysta (som egentligen var för tidigt det med). De trodde nog aldrig att jag som var helt slut, kunde få ut han så snabbt.
Jag var lite rädd att jag hade spruckit alldeles för mycket, eftersom jag var tvungen att ta i så mycket och få ut han snabbt. Men åter igen blev barnmorskan lite förvånad över hur bra allt såg ut - med tanke på hur snabbt det gick.
Moderkakan kom ut bara någon minut senare och jag blödde inte mer än normalt.

Resultatet av det hela blev otroligt bra.Vägen dit var svår och lång, men vår lille Carl mådde så bra trots allt som hände - han är en riktig kämpe den där lilleman!

torsdag 27 mars 2014

En omtumlande vecka!

Bebis är ju här. Lilleman. Carl. Det känns så overkligt, men samtidigt så självklart.
Amningen är verkligen en känslomässig bergochdalbana, när det går bra känns det som jag klarar allt och när det går dåligt ifrågasätter jag hela min mammaroll. Världens sämsta känsla, att känna sig som en usel mor.

Han är så lik sin far. Han har så mycket blont långt hår att han förundrar alla som ser han. Han är ju vårt eget lilla underverk.

Förlossningsberättelsen håller jag på att skriva, och den kommer bli lång. Jag vill få med alla detaljer från min upplevelse, så att ja senare kan läsa den och minnas både de bra och dåliga bitarna.

söndag 16 mars 2014

Strålande mörk dag

Vissa dagar vill man inte gå upp ur sängen, hur mycket solen än strålar utanför fönstret. Finns liksom inget som kan lyfta upp humöret. Idag är en sådan dag.

Idag är det söndag. Ingen bebis och energin är på noll. Nästan så man önskar att bebis vill stanna inne minst en dag till, just för att man inte har humör till något. Vill inte starta en förlossning med att vara på dåligt humör.

Så, söndagar ska väl vara lite dystra antar jag, även om man inte ska gå till jobbet imorgon. Men nu sätter jag ett nytt målsikte: Att bebis kommer innan söndag nästa vecka!

Chansen för förlossning ökar ju faktiskt för varje dag som går. Det lilla hoppet får jag leva på.

lördag 15 mars 2014

Catching Fire

Var och såg Hunger Games: Catching Fire på bio när den gick, och har nu köpt hem den på dvd. Sambon är ju ingen filmfantast, och särskilt inte med filmer han sett förut, medans jag kan kolla på en film flera gånger i rad om den är tillräckligt bra. Så väntetiden mellan bio och dvd-släppet är ju mer än nog tills jag vill se den igen! Hunger Games serien är dessutom riktigt bra. Filmerna lever såklart inte upp till böckerna, men så är det ju aldrig. Bokserien var en av de som jag tyckt varit bäst hittills av det jag läst. Nummer ett på listan är såklart A song of Ice and Fire serien (Game of Thrones).


Så, jag tycker synd om mig själv eftersom jag inte får träffa min bebis än, och jag tänker nu borra ner mig i soffan, kränga chips och titta på filmen.


Min ena lillebror fyller år om bara någon dag. Kanske blir han morbror som present, men för säkerhets skull så har jag börjat teckna på en tatuering som han beställde för läääääääänge sen. Kändes skönt att ha hittat tillbaka till lite av glädjen med tecknandet.

Nästan iaf!

Inatt! Inatt trodde jag nästan att något var på G. Men tji fick jag, det var bara vanliga hederliga magknipskramper efter för mycket godisätande igår kväll. Hoho.

fredag 14 mars 2014

D-Day

Idag är det beräknat att bebis ska anlända, men jag har inga förhoppningar just nu. Känner inget som kan tyda på att det skulle vara på G. Det är ju inget ovanligt för en förstföderska att passera det beräknade datumet. Jag har iaf sista halvan av mars som jag kan hålla tummarna för hehe.

Men tålamodet är inte på topp, samtidigt som jag vet att detta inte är nåot som jag kan styra över. Ändå sitter man här, frustrerad till tusen.

Vi får se hur lång tid till som vi behöver vänta.

torsdag 13 mars 2014

Gamla kontakter

Så lustigt. Gick in på min gamla mail och hittar post från pojkvännen jag hade innan min sambo. Han undrar hur jag mår, hur jag har det och berättar att hans liv rullar på som vanligt. Punkt. Precis som om det vore igår vi pratades vid sist, sådär casual.

Men jag blev lite nyfiken. Vad är det som får folk att ta kontakt med andra som de inte haft kontakt med på flera år, när det så tydligt var slut sist man pratades vid/träffades. Ja, jag ska inte sticka under stolen med att mötet med denna personen var allt annat än trevligt sist vi sågs haha. Herregud...
Men ja, varför? Varför tar man kontakt igen? När jag läser att hans liv rullar på som vanligt, så antar jag direkt att han är på samma ställe i livet som han var när jag lämnade honom. Strävar han fortfarande efter samma sak? Har han fortfarande samma livsstil? Intressen? Ja, jag antar att det är så.

För min tanke till förklaring är just att man står på samma plats och trampar, och efter något år inser man att man inte kommit någon vart i livet. Då kanske man börjar se tillbaka (istället för framåt) och kanske till och med längtar tillbaka till något man hade för en tid sedan, när det kanske fanns lite spänning och mening med livet? Den där Ida, med henne var ju livet ganska kul, och det kunde ha lett någonvart. Så vad gör hon idag? Kanske står hon, precis som jag, på samma plats och stampar?

För jag antar också att det finns en anledning, mer än att bara vara trevlig, till att man kontaktar gamla ex. Jag tycker det är tragiskt. Sorgligt. Om det nu är så som jag tänker, att denna person inte hittat vidare i livet, och nu letar efter sandkorn från ett tidigare liv som man kan börja bygga sandslott av igen. För det är väl så, kommer man inte framåt börjar man gräva sig bakåt.

Psykologin kring det hela finner jag väldigt intressant!

tisdag 11 mars 2014

Hopp om framtiden

Idag har varit en produktiv dag för mig, gällande mina tankar. Mycket av min förtvivlan och hopplöshet, kring väntan på att bebis ska komma, har jag lyckats tränga undan till förmån av mer positiva tankar kring den närmsta framtiden. Med det menar jag framtiden inom det närmsta året.

Jag ser fram emot våren och sommaren här i huset. Vi har faktiskt ett underbart hus. Ett stort fint hus som vi kan njuta av under hela året, men särskilt nu när solen är framme och man känner värmen. Trädgården ger oss alla möjligheter vi kan få, för vad vi nu vill ta för oss. Vi bor så nära skogen och landet man kan bo, utan att det blir ensligt och otillgängligt. Nära till naturen och endast ljud skapade av naturen gör att man känner sig till frids med att bara ställa sig utanför dörren och andas in friskluften - luft som för det mesta doftar av skog och jord, men som ibland doftar friskt av hav.

Och tänk, vi ska dela detta med ett litet barn. Hela husköpet var såklart också en tanke på att vi skulle kunna uppfostra våra barn här, och just nu kännas allt bara så lyckat!
Jag har fast anställning, min sambo har fast anställning. Ekonomin kommer bli knaper det närmsta året, men det känns verkligen som att vi har lyckats skapa de allra bästa förutsättningarna för vårt barn (enligt våra ideologier och värderingar). Vi kommer att kunna ge hen en trygg och intrycksfull utemiljö, vi kommer kunna unna hen och oss det vi behöver även om vi får spara ihop lite ibland, och alla rummen i huset möjliggör för vilda inomhuslekar men också för lugna avskilda stunder tillsammans. Men mest av allt - vi kommer kunna ge barnet all den kärlek och omtanke som ett litet barn behöver, bara genom den faktiska vetskapen om att jag och sambon har det så bra tillsammans.

Ja, jag är verkligen hoppfull om framtiden.

måndag 10 mars 2014

Den beräknade veckan

Denna veckan är det beräknat att bebis ska komma ut. Får se om hen lyckas med det, eller om jag som så många andra förstföderskor får vänta ytterligare någon vecka.
Nu när det har varit underbart väder med värmande solsken och klarblå himmel så har det varit lite lättare att njuta av dagarna. Har varit ute mer eller mindre varje dag, och det är uppiggande för humöret. Man får en känsla av att dagen har varit meningsfull istället för olidlig som jag upplevt många dagar annars.

Magen har faktiskt sjunkit ner lite, men inte så mycket. Fick försäkrat av min barnmorska på MVC att bebis kan komma trots att hen inte fixerat sig helt, men det känns ändå som att förlossningen är en bit fram fortfarande. Men som min kära kusin sade till mig innan; Ingen har varit gravid för evigt! Så sant som det är sagt. Jag har ju ett spann på hela mars som man kan förvänta sig att bebis ska anlända på, så jag fortsätter väl bara att vänta då.

 

fredag 7 mars 2014

Ups & Downs

Ja, det blir en del dryga och deprimerande texter här inne. Men det är min vardag just nu. Jag överdriver säkert en hel del. För så illa som jag målar upp det kan det väl ändå inte vara? Nej, troligen inte, jag får skylla på hormonerna och känslan som alla höggravida känner - hopplöshet, kommer bebis aldrig ut?!

Det var riktigt skönt att kunna gå hem från jobbet så pass tidigt som jag gjorde, tack vare graviditetspenningen. Jag var riktigt trött på jobbet i januari, jag hade ingen energi, jag gick som en snigel och mitt tålamod räckte inte för att kunna ta hand om mina patienter på ett bra sätt. Jag var ingen bra sjuksköterska.
Men att inte ha någon hobby eller fritidssyssla gjorde vardagen väldigt trist, när det enda som finns att göra är att städa och laga mat. Ensamheten blir extra påtaglig också. Att inte ha vänner i närheten som man bara kan ringa och mötas på en fika helt oplanerat. Blekinge är fint, men ensamt. Men det hade även varit ensamt i Skåne eftersom de vänner jag hade har flyttat långt bort. Så det hade varit samma visa där med.

Så, det var skönt att kunna gå hem i förtid, men det är just nu riktigt drygt att bar gå hemma.

Igår var jag ute i trädgården och rensade lite i rabbatterna, jordgubbslandet är så illa däran att jag är tveksam till om jag kan rädda det hehe. Men jag ska försöka, jordgubbar får man ju inte gå miste om! Dock hade jag riktigt ont på kvällen från fogarna, men jag tror det var värt det, med friskluften och allt. Tror faktiskt jag ska ge mig ut idag med! Jag märkte ju att det var rena terapin när jag satt därute bland ogräset, jag hade inga tankar som snurrade i huvudet alls. Bara lugn och ro, med fågelkvittret och suset i träden som enda ljudkälla. Härligt!

torsdag 6 mars 2014

Ledsen dag

Dagarna här hemma är inte annorlunda från dag till dag. Jag har samma "rutiner" med kanske någon inhandling eller ärende jag ska göra en viss dag, men ändå detsamma. Ändå är vissa dagar mycket bättre än andra.

Idag är en dålig dag. Hormonerna spelar nog en ganska stor roll bland det hela, och idag har jag nära till tårarna hela tiden. Känns bara hopplöst. Jag är trött på att vänta, och JA, jag vet att jag lika gärna kan behöva vänta tre veckor till eftersom jag är förstföderska och det är helt normalt. Men idag ser jag inget kul i att vara själv ett tag till, sovmornarna är inte så himla bra längre när man inte har något att stiga upp till. Jag har redan haft massvis med sovmornar att njuta av. Nu stannar jag hellre i sängen av ren tristess än av anledningen att det är skönt med sovmorgon. Det blir bakvänt alltihop.

Det finns inget meningsfullt med min vardag just nu.

tisdag 4 mars 2014

Mina bristningar

Har precis googlat runt lite på bilder på bristningar i samband med graviditet, och jag blev rent äcklad!

Men det är så konstigt, när jag tittar på mig själv i spegeln på magen som är halvtäckt av långa lila bristningar så ser jag inget fult. Tycker nästan att de pryder magen på ett fint sätt. Såklart är de inte snygga, men de är inte så fula heller att jag mår dåligt av det.

Men det är nu. Jag har en stark känsla av att jag kommer tycka min deg-mage med ränder är rent nasty efter förlossningen. Och när jag ser bilder på nätet, tycker jag ser ser hemskt ut, och jag kommer att vara där. Jag kommer att ha den hemska magen som ser ut så som på bilderna.

Jag har haft bristningar hela livet. Mina bröst är helt täckta av bristningar som jag fick i tonåren, och även en del på låren. Men de syns inte längre, och dessutom var de aldrig så långa och grova som de på magen nu. Magen är alldeles gropig och jag ligger ibland och drar fingrarna längs med dem, känner tydligt spåren de har grävt och undrar starkt hur tusan magen ska kunna krympa tillbaka när all elasticitet har försvunnit tack vare ärren.

Suck...

måndag 3 mars 2014

Att inte stressa

Jag är lat, riktigt lat. Huset behöver en omgång dammsugning och damning, men här sitter jag i soffan dagarna långa och gör - ingenting.
Samtidigt som jag har dåligt samvete över städningen så vill jag gärna tro att om jag bara kopplar av och inte stressar med något, så slipper jag vänta allt för länge på att förlossningen ska starta. Stresshormoner är precis det som motverkar förlossningen, men funderar på om jag bara ska skita i det och försöka mig på lite aktiviteter här i huset. För det kan lika gärna ta någon vecka till, och resultatet blir att jag får påbörja städningen med en liten i huset att ta hand om också.

Kanske är jag stressad av att bara göra ingenting?

söndag 2 mars 2014

Den sista veckan?

Nu är jag inne i vecka 39 av graviditeten. Bebis är inte fixerad men jag hoppas verkligen att det blir något denna veckan, av skäl som jag tagit upp i tidigare inlägg. Magen har faktiskt börjat sjunka ner lite, men det syns inte riktigt på den bild jag tog idag. Åt precis frukost innan bilden togs, och så fort jag äter blir överdelen av magen mer svullen. Allt samlas såklart där det får plats.

Jag fick även sug efter något att göra för några dagar sedan, och kom på att virkning är ju faktiskt kul och tidskrävande. Så jag stack till stan och köpte mig ett mönster. Men fyra dagar senare är den klar, och nu sitter jag här igen utan något att göra haha. Att städa huset känns liksom inte så lockande.


Men imorse njöt jag verkligen av möjligheten att ligga kvar länge i sängen och bara filosofera, en möjlighet som kommer försvinna så fort bebis har kommit. Därför bestämde jag mig för att blanda min längtan efter mitt barn, med stillheten och tystnaden som finns här utan ett barn involverat. Det är ju faktiskt inte många dagar kvar av den ro vi har nu.