måndag 30 juni 2014

Mammarollen

Nu när det gått 14 veckor sen lilleman föddes så har det ju hänt ett och annat med mig själv. Den jag var tidigare är nästan bortblåst, och jag känner mig mer och mer trygg i min nya roll som mamma.

Ibland saknar jag den jag var tidigare, "Ida utan barn". När man kunde sitta uppe så länge som man ville, kolla på film helt ostört, gå ut och äta med sambon osv. Friheten saknar jag.

Men jag tycker om mig själv som mamma. Det känns som att jag äntligen har hittat en mening med min tillvaro. Det är mamma jag ska vara! Även om jag vissa dagar vill återgå till mitt tidigare jag så känns det ju så mycket bättre med ett barn i bilden.

Jag tror att det faller så för mig, just för att min personlighet är väldigt omhändertagande. Jag har alltid satt andra i första hand istället för mig själv. Att ta hand om en annan person faller naturligt för mig. Jag älskar mitt barn, och jag älskar att vara mamma. Då stunder då jag faktiskt får liten egen tid, ja då gör jag sånt som jag själv tycker om att göra. Jag ägnar tid åt min kropp och åt andra saker som hamnat på väntelistan.
Jag tränar t.ex. mer nu än vad jag nånsin gjort någon gång innan jag fick barn. Det är samma där, jag har äntligen hittat min motivation, precis som jag funnit min mammaroll. Lilleman är den största motivationen jag någonsin haft. Han får mig att vilja bli stark. Han får mig att vilja bli stabil och självsäker. Han får mig att vilja bli pigg och frisk.

Han tar mycket av min energi, men han ger tillbaka minst lika mycket ork och vilja!

lördag 28 juni 2014

Tygblöjan på rumpan

Är detta inte bara det sötaste som finns? En tygblöja på den lilla bebisrumpan.
Idag är första dagen vi testar detta, och än så länge verkar det gå bra. Han har varit lite kinkig, och det känns väl lite annorlunda för han. Men han verkar vänja sig också. Jag tror detta ska gå!


För er som är intresserade så finns det en facebookgrupp som heter "Tygblöjor". Gå med där, och ni lär er massa matnyttigt om tygblöjor!

fredag 27 juni 2014

Amningen suger #2

Jag är inne på facebook väldigt mycket, och på amningshjälpens grupper där inne. Där kan man få hjälp, tips och lra sig nya saker om amning och tillhörande problem. Något som jag upplever vara en återkommande problematik rent generellt, är att det är få som är nöjda med sin amning. Jag tror många har en bild av hur den perfekta amningen ska se ut, och så ser den inte ut så i deras liv. De känner stress och ångest för att det inte funkar, när det kanske utåt sett är en fungerande amning. Bebisar är olika, och har man en bebis som vill nattamma ofta och långt upp i åldern, så skjuter man sig nästan själv i foten när man hela tiden strävar efter att bebis ska sova hela natten, istället för att bara acceptera att det är som det är.

Min lilla pojk har från start varit en nattammare, särskilt nu vid utvecklingssprång osv. Men jag mår inte dåligt över det. Jag tycker det är bra att han ammar på natten, eftersom han då håller igång mjölkproduktionen mycket bättre än om han skulle ammat mkt på dagen. För våra amningar på dagen just nu är allt annat än trevliga. Det är relativt få amningstillfällen på dagen, och då involverat med mkt skrik. Så hade han då inte viljat amma på natten så är jag säker på att min mjölk hade sinat. Mitt barn är smart med andra ord, han vet precis vad han ska göra!

MEN! Det finns en sak som gör mig riktigt less på amningen. Det är lillemans reaktioner på viss mat. Vid 7 veckors ålder ca så upptäkte jag att han är känslig mot mjölkprotein. Det gjorde iofs inte särskilt mycket, det finns mycket mat utan mjölk och ska man laga mat med "mejeriprodukter" så finns det bra alternativ till det - ofta gjort på havre eller soja. Men nu har det även blivit så att lilleman reagerat på jordgubbar, och nu även tomater. Så - han är överkänslig mot rött färgämne kan jag tänka mig då. För mig var detta väldigt nedslående. Just det röda färgämnet i mat finns ju ÖVERALLT. Jag tycker faktiskt att det är riktigt tråkigt att jag måste begränsa mig så mycket i min matlagning och matintag. Nästan så jag blir lite avundsjuk på de som flaskmatar... Och nästan så jag blev sur på lilleman för att han är känslig, hur illa är inte det!

Men, jag tänker också att det är väldigt tur att jag ändå har amningen. Tänk vad nätterna hade varit jobbiga om jag varit tvungen att gå upp och blanda ersättning, jag är ju redan trött som jag är. Det är väldigt praktiskt med amning, jag har ju hans mat med överallt vi går - lättillgängligt.

Jag får tänka att det endast är en kort period i livet som jag måste begränsa mig. Förhoppningsvis fortsätter inte hans överkänslighet särskilt länge, så att jag måste fortsätta med att laga annan mat till han.


torsdag 26 juni 2014

Utvecklingssprång nr 3

Det här med att bebisar i vissa perioder är extra klängiga/närhetsberoende, att de skriker/gråter mer och helt plötsligt får andra sömnvanor (till det sämre) är helt normalt.

Ändå kan man som förälder stå där med sin bebis och undra vad det är för fel, om man själv gör fel och att man tror att det bara kommer bli värre. Lite hopplöshet blandat med ångest. För det är rejält uttröttande och tålamodsprövande när inget man gör ger en nöjd bebis.

Det är lätt att glömma att detta är helt normalt, att ALLA bebisar genomgår s.k. utvecklingssprång (mentalt). Under dess språng är de mer närhetsberoende och gråtandes, för under dessa perioder händer det så himla mycket i deras mentala utveckling att det är rent jobbigt för dem. Men efter fasen, så kommer det ut en bebis som lärt sig en hel del nya saker, och som är väldigt nöjd och glad över sina nya kunskaper. Det är så värt det, all den frustration man kännt, när man ser ens barn utvecklas så.

Min lilleman har precis kommit ur sin tredje utvecklingsfas. Det är så kul, för man ser verkligen vad för nytt han har lärt sig. Men när han går in i fasen, så är jag precis som alla andra föräldrar.
Jag försöker hitta lösningar, jag försöker trixa och fixa så att lilleman ska bli nöjd - men hur jag än gör så är han ändå helt upp och ner jämfört med vad han var tidigare. Stressen jag känner när inget jag gör hjälper blir enorm!
Jag får påminna mig varje dag att detta bara är en fas, att det går över snart. Det är svårt, men det känns så mycket bättre när jag kommer till ro med detta. Då kan jag låta han hänga på mig hela tiden utan att tycka det är jobbigt. Då blir det okej att han vill ligga vid bröstet hela natten, och det är helt okej att han får skrika och skrika utan att jag kan trösta han (självklart i min famn, jag låter han inte ligga ensam och gråta).
För jag vet ju att han har det lite extra jobbigt just då, och det enda jag kan göra är att underlätta för han. Vill han ligga vid bröstet trots att han är proppfull så får han göra det! Jag vill inte neka honom ett enda behov som han känner.

Nu är han som sagt ur den värsta biten av sitt tredje utvecklingssprång, och jag börjar åter igen se den lille pojk som han är egentligen - fast en liten uppgraderad version!

Det är verkligen lön för mödan. Bara man visar lite tålamod så faller allt på plats till slut.


tisdag 24 juni 2014

Inköp av matstolar

Lite tidigt än, men jag har beställt hem matstolar till Carl. En som vi kan ha stående här hemma, och en som kan tas med lite snabbt och lätt när vi ska vara iväg. Den portabla stolen funkade dock inte så bra på vårt matbord där nere märkte jag, eftersom det inte går att montera stolen på rätt sätt. Det funkar, men den tål kanske inte lika mkt kilovikt som den hade gjort korrekt monterad.
Den stora stolen är ingen stol som växer med barnet, men jag tror ändå att det funkar att ha den en ganska lång period. Den var billig och den verkar bra för det första årets matintro iaf. Ville inte köpa nått dyrt nu när jag inte vet vad som kommer passa vår lille man.

Jag är nöjd!


 Båda stolarna är från 2ME. Den portabla heter Ida och den fasta heter Sandra. Sitsen på Sandra är väldigt stor, och matbrickan kan man fälla bak så att när barnet blir lite väl "tjock" så kan man bara använde det vanliga bordet som yta. Benstödet kan även justeras lite.
Den portabla Ida har ett bra ryggstöd, och jag hade faktiskt tänkt sätta Carl i den långt innan han ska börja med mat, för att kunna vara med oss uppe vid matbordet och se hur och vad vi äter. Han är redan nu stadig i ryggen, så om kanske 2-3 veckor när han är 15-16 veckor gammal (3½mån) så kan han börja sitta där, med hjälp av lite kuddar som stöd på sidorna.

Jag har ju märkt på han att han tycker det är väldigt intressant att sitta upp, eller stå på sina ben, så jag tror detta kan bli en hit för honom! Han tittar även väldigt intensivt på mig när jag äter, så att han får sitta med tidigt vid våra måltider kommer bara främja hans intresse och nyfikenhet för mat, tror jag.

Jag älskar verkligen hur huset mer och mer tas över av bebis/barnartiklar. Det känns så rätt och det symboliserar vårt nya liv som föräldrar. Så mysigt!


Förlossningsberoende

Jag ska inte sticka undan stolen med att jag vill föda barn igen, snart, NU! Att föda barn var ju bara så himla häftigt, och även om jag var trött och utmattad efter min 100-timmars förlossning så kände jag direkt efteråt att det var det häftigaste jag någonsin varit med om. Inte bara slutresultatet när bebis kom ut, utan hela förloppet. Vad kroppen gör och hur man kan hitta metoder för att följa med i kroppen.

Självklart har jag nu inte en aning om hur smärtsamma värkarna egentligen var! Det enda jag minns är hur jobbigt det var att försöka stå emot krystvärkarna när de kom för tidigt, och hur förjävlig torsdagen var (då jag hallucinerade). Men jag säger det igen, jag har en positiv förlossningsupplevelse, och jag vill vara med om det om och om igen.

Förlossningsberoende, check!

Men när jag tänker på min lille son, som endast är tre månader gammal - så känns det ju helt okej att behöva vänta ett tag till tills jag får genomgå nästa mirakel. Den närmsta tiden ska jag bara ägna mig åt min son, utan inblandning av graviditet och förlossningar.

måndag 23 juni 2014

Tygblöjor

Jag har beslutat mig för att testa använda tygblöjor. Jag kom först i kontakt med det när mamma berättade att hon hade testat tygblöja på mig, men att det var för jobbigt så hon slutade igen. Senare har jag fått bekantskaper som visat sig använda tygblöjor, och mitt intresse flög upp. På facebook är jag med i "Tygblöjor" gruppen, och där har jag lärt mig massor.

Det första jag fick veta var att det finns massa olika alternativ att välja på, allt från tygblöjor som fungerar som en engångs - till tygstycken som man måste vika och knyta/fästa med nål eller liknande. För en novis som mig så känns det som en djungel av blöjor!

Varför tygblöjor?
För det första är det mycket mer ekonomiskt med tygblöjor. Det blir kanske en engångskostnad på 3-4 tusen, istället för de ca 15000kr man lägger på plastblöjor under blöjperioden.
För det andra är det miljövänligt. För en vanlig engångsblöja tar det 100tals år innan de bryts ner. Alla kemikalier som används och plast i sin helhet är aldrig bra för miljön. Tygblöjor är gjort av mer naturmaterial och man behöver inte köpa ett berg av dom. De återanvänds om och om igen, och det enda som sliter på miljön är tvättmaskinen, men den får man kanske köra en gång extra var tredje dag vilket överväger med hästlängder jämfört med engångsblöjsbergen.

Jag har beställt hem ett par tygisar som jag ska testa, och på onsdag ska jag hem till en vän och titta och klämma på hennes tygblöjor. Det är jättespännande det här!


De är dessutom väldigt snygga många av dom!

söndag 22 juni 2014

Sjuk midsommar och förstörda jordgubbar

Det var tänkt att vi skulle åka hem till mor min i midsommar, och äta god mat och umgås. Men stackars mamsen åkte på en dunderförkylning med hög feber, så istället fick vi åka och hämta maten hon fixat och så fick vi äta här hemma i lugn och ro. Det var synd att det blev så, men maten var supergod och vi hade det lugnt och bra här hemma.

Lilleman fick sin allra första vaccination nu denna veckan, i torsdags. Stackars liten hade inte sovit på hela dagen när vi kom dit, säkert för att han kände att jag var alldeles nervös och lite rädd. Bara tanken på att min lilla pojk skulle få ont, att jag skulle låta honom få ont - usch det kändes i mammahjärtat! Men det gick såå bra! Han reagerade inte alls när han fick första sprutan, och när han fick den andra så gnällde han till i någon sekund, men kunde sedan tröstas och sen var det bra med det. Snacka om att jag blev som en stolt hönsmamma haha. Här sitter jag och gråter och är rädd, medans lilleman verkade ta det med ro.
Under dagen sen hade han lite ont i benen, vilket märktes med lite xtra skrik och gnäll såfort man bar honom lite fel. Helt okej! Det är okej att vara ledsen när det gör ont. Mycket mer har det inte blivit hittills iaf. Jag väntar fortfarande på feberreaktion men den har inte kommit än, och det har gått 3 dgr nu sen han fick sprutan.

Nu i midsommartider så säljs det ju en hel del jordgubbar. Jag ÄLSKAR jordgubbar. När säsongen är slut för året så längtar jag tills nästa sommar kommer, så jag kan få vräka i mig mer jordgubbar! Men... nu har jag en liten bebis här hemma. En bebis som tydligen reagerar med magont och utslag på jordgubbar. Fan alltså! Nu kan jag inte äta jordgubbar mer, och åååh så besviken jag blev när jag upptäckte detta. Mina jordgubbar, min jordgubbsfrossa är förstörd. Jag hann iaf kränga några skålar med jordgubbar innan jag upptäckte detta...

Jaja, livet går vidare. Jag får börja längta efter nästa sommar lite tidigare än jag räknat med, haha.

måndag 16 juni 2014

Saker som jag har svårt att släppa gällande min förlossning

Eftersom min förlossning inte blev som jag hade hoppats på, så har jag fått gå igenom den om och om igen för att på något sätt bearbeta händelsen. Jag har fortfarande en positiv upplevelse, för även om det var tufft så lärde jag mig massor om mig själv, och om själva födandet i sig. Värdefulla erfarenheter som jag kommer bära med mig resten av livet, och som jag faktiskt inte vill byta ut mot en annan förlossning. Den fem dagar långa förlossningen, med konstant ryggliggande (ej självvalt), utan mat och sömn, för tidiga krystvärkar osv fick mig att inse att jag klarar av vad som helst! Jag är en superkvinna, som kan när det väl gäller.

Men! Det finns vissa delar som jag har svårt att komma till ro med, ja jag blir nästan riktigt förbannad inombords. Jag blir både arg på mig själv och på vissa händelser och personer. Om jag hade kunnat ändra på något, så är det dessa saker som jag hade gjort annorlunda.

  1. Åkte in för tidigt. Trots att jag visste att jag inte var så långt gången, så åkte vi ändå in till förlossningen. Hela den 50 minuter långa bilresan satt jag och tänkte på att vi kommer få åka hem direkt igen. Varför åkte vi in? Ja, jag ska inte enbart lägga skulden på någon annan, men min sambo var väldigt nervös och ville åka in varje gång jag fick en värk. Hans nervositet och pirrighet smittade av sig och jag blev själv väldigt nyfiken och lite stirrig över att behöva vara hemma. Fan alltså, jag borde varit modigare och stått emot både hans och min nervositet. Jag var liksom inte alls rädd, det var inte därför vi åkte in. Frustration på hög nivå!
  2. Sade inte som det var. Vi blev ju hemskickade på morgonen igen såklart, jag var ju inte mer än 1 cm öppen, vilket jag hade väntat mig. Men däremot hade jag fruktansvärt kraftiga och smärtsamma värkar, vilket skulle visa sig vara pinvärkar som pågick i ett dygn (dessa värkar är de jag minns som mest smärtsamma). Men eftersom jag fortfarande var i latensfasen så tänkte väl personalen att det inte var så farligt för mig, för jag hade hittat en bra andningsteknik som gjorde att de inte kunde se på mig när en värk kom. Inombords skrek jag och det var fullt kaos, men det syntes inte utåt. Därför gav de mig rådet att åka hem och vila och äta, och jag fick med mig två alvedon. Jag visste redan då att jag skulle ha en helvetesdag med värkarna, eftersom jag vid den tidpunkten var både fysiskt och psykiskt utmattad. Senare den dagen låg jag hemma och hallucinerade, fruktansvärda blodiga saker... Jag gråter nu bara jag tänker på det... Vad skulle jag gjort? Jag skulle stått på mig och bett om nått starkare än alvedon för de värkarna jag hade, så att jag hade kunnat göra det som de rådde mig om - äta och vila, för jag behövde det akut.
  3. Åt inte. Ja, det låter riktigt dumt. Åt knappt något på fyra dagar. Detta gjorde såklart att förlossningen drog ut ännu mer på tiden, eftersom livmodern till slut inte hade nån energi kvar att arbeta på. Men, här vet jag faktiskt inte om jag hade kunnat ändra på det. Jag mådde så fruktansvärt illa och höll på att spy varje gång jag stoppade nått i munnen, så det var verkligen svårt. Så, jag låter denna ligga lite flytande i luften - för att komma ihåg att ÄTA nästa gång hehe.
Ja, dessa tre punkter är de saker som jag just nu har väldigt svårt att komma över. För det är tre saker som jag vet hade ändrat min upplevelse totalt. Fast, egentligen vet man ju aldrig det, vad saker och ting leder till. Jag kan väl kalla det en kvalificerad gissning iaf, att min förlossning skulle blivit bättre om jag ändrat på dessa saker.

Såhär såg jag ut under värkarna (de flesta iaf ;) ). Kaos i hjärnan men avslappnad kropp.

Jag bjuder på denna. Han var så rosa och fin direkt när han kom ut. En stark kämpe som klarade den ca 100 timmar långa förlossningen med djupa hjärtdippar utan mén. Här är han ca 1 minut gammal. 4115g tung och 54cm lång, min lille klump.
 En annan sak som jag tänker mycket på, är hur personalen upplevde mig. Jag, med den långa förlossningsplanen, den utbildade doulan. Vad hade de för fördomar/bild om mig? För mig kändes det nästan som att jag var tvungen att prestera och agera på ett visst sätt. En av anledningarna till att jag lyckades ta mig igenom många av de svåra värkarna var just att jag ville minsann visa dom vad jag kan. Ja, jisses... haha!

söndag 15 juni 2014

Namngivnings- & 25 års kalas

Igår hade vi kalas här hemma. Hade bjudit hit större delen av släkten och även en del vänner från bådas sidor av familjen. Hela veckan har jag stökat och stått i för att förbereda. Jag fixade själv all mat och tårta till ca 35 pers, och jag säger då det - aldrig igen! Haha, inte med en liten bebis iaf. Men det har ändå gått bra. Lilleman har haft en otroligt bra vecka så jag har kunnat göra mitt medans pappa har kunnat underhålla han mycket. De har verkligen börjat få en så fin kontakt sinsemellan.

Anyway... Jag hade väl egentligen tänkt att vi skulle haft en riktig ceremoni gällande lillemans namngivning; tända ljus, hålla fint tal, och kanske läsa upp en dikt - men det blev inte så. Lillemans farfar höll dock ett fint tal om hur vi alla kommer omge lilleman med kärlek och vägledning genom livet. I slutet kungörde han även att vi inte har någon enskild fadder till lilleman, utan att vi alla ska se oss själva som faddrar.

Kalaset kändes lite stressigt för mig, men det syntes att alla hade det riktigt trevligt, och det hade jag med. Men på kvällen kändes det verkligen som om jag gått på speed hela dagen, och jag ver heeelt väck!
Ett annat bevis för att det var stressigt i min hjärna, var att jag hela dagen, av någon anledning, glömt bort att jag äter mjölkfritt. Så jag åt massa gräddfil och vitlökssmör och hit och dit. Det får jag sota för idag, och jag känner mig så usel. Stackars lilleman har ont i magen, kommer inte till ro och jag går runt och har dåligt samvete. Självklart var det en hektisk dag för lilleman också igår, och att han säkert är extra närhetsberoende idag pga av det. Så kaka på kaka blir en extra missnöjd bebis.

Från ett till annat... Så många och fina presenter vi fick, både jag och lilleman. Tack alla!






torsdag 12 juni 2014

Tävling

Tänkte länka vidare en tävling som jag är med i inne på Förskolemammans blogg. Ett STORT paket med lite diverse bebisprylar - något som jag såklart behöver.
Gå in och tävla du med, om du har bebis eller vill ge bort paketet till en bebis du känner!

--> Förskolemammans tävling

Lyckos mig som är mammaledig

Ja, jag säger då det. Det är något sjukt med den slutna vården. När jag gick hem från jobbet på gravpenning och påbörjade min mammaledighet, så kände jag att det var precis i rättan tid. Det hade varit tuffa veckor (månader) innan, särskilt över jul och nyårsperioden. Överbeläggningar vart man än gick, personal som redan då gick på knäna - som hade ångest över att behöva gå till jobbet. Ja, och en och annan sjukskrivning pga av utmattning och utbrändhet var inget ovanligt.
Det var skönt att gå hem, och slippa detta! Som höggravid var jag inte direkt smidig och tröttheten var nedslående.

De senaste dagarna har jag träffat på personal jag jobbat med på sjukan. Tro det eller ej, men situationen verkar vara värre nu än vad den var när jag gick hem i slutet på januari. Är det ens möjligt? Det känns som att det bara går utför. En av dem jag pratade med hade faktiskt blivit sjukskriven pga utbrändhet. Fattar inte ledningen vad de håller på med? Visst, ett brutet ben läker och man är "snabbt" på benen igen. Men utbrändhet, det kan ta månader att komma tillbaka, om det ens går! Vill det sig illa så blir det som för min mor, med fibromyalgi och långtidssjukskriven för i princip resten av livet. Nej usch, jag lider med alla mina kollegor som jobbar kvar.
Vi var en hel drös som var gravida förra året, och som skulle ha barn nu detta året - kanske en slump, men jag kan inte låta bli att tänka att många tog det beslutet just för att kunna ta en paus från arbetet? När så många är gravida samtidigt, när alla i personalstyrkan går på knä? Ja, spekulera kan man ju.

Ännu värre är det att ledningen vill stänga ner bemanningsenheten, den enhet jag är anställd i. Vi täcker ju upp på alla avdelningar där det behövs personal pga semester eller sjukdom. Och tro mig, vi behövs! Inte en enda av oss har några obokade pass särskilt länge. Man är nästan alltid bokad någonstans. Hur tusan tänker de när de vill ta bort oss?!

Nej, det är skönt att vara mammaledig. Eftersom jag är fast anställd så kommer jag ju ha ett jobb att gå tillbaka till. Förhoppningsvis finns bemanningen kvar, men om inte... ja då kommer jag gråta en skvätt och hoppas på att jag inte placerats på en av de värsta avdelningarna.

25 år gammal

Igår var det min födelsedag. Hela 25 år gammal blir jag - halvfemti som jag säger. Tänk: Att för 25 år sedan föddes jag, och nu sitter jag här med en alldeles egen liten bebis född i år. Jag blev alltså 25 år när jag fick mitt första barn (ja okej, jag var 24 vid födseln). Det är ganska häftigt när man tänker på det i ett tidsperspektiv.
Visst, jag har varit riktigt depp över det faktum att jag inte kunnat skaffa barn tidigare. Jag har alltid haft idén om att skaffa barn redan när jag var 20-21, och när jag blev äldre än det samt när yngre kusiner skaffade barn så kändes det jobbigt.

Men nu när jag är 25 år, och är nybliven mamma så känns det ganska lagom. Jag har mer livserfarenhet i bagaget och blir kanske därför en lite klokare mamma? Det är mycket jag vet och kan nu, som jag inte visste för fem år sedan - så på så sätt är jag glad att det blev barn just nu. ag har även bättre förutsättningar ekonomiskt att ta hand om mitt barn. Tanken är väl också att jag ska ha hunnit skaffa alla de barn jag vill ha innan jag är 30 år, haha.

Det blev inte mycket firande igår, det stora firandet kommer ju på lördag då vi ska ha både kalas för mig och namngivelsekalas för lilleman. Men jag, sambon och lilleman åkte ändå ut med bilen igår, och tog oss lite mysfrukost på Ninas Konditori i Mörrum. De har underbart goda mackor, samt att jag kunde köpa med mig hem lite mjölkfria bakelser och kaka. Gott!
Min mor kom hit senare på dagen och hjälpte mig med lite förberedelser inför kalaset. Medans hon städade golven och sambon myste med lilleman, så bakade jag de sista tårtbottnarna. Dock råkade jag skära två av dom fel, så någon tårta kommer vara lite skev haha. Men de kommer smaka lika gott ändå!

Förra veckan var jag även hos frissan för att fixa till min frisyr. Har låtit det växa väldigt långt, och det gick ju bra under graviditeten när jag inte tappade hår. Men nu när jag kommit tillbaka till min vanliga enorma hårbortfall så kände jag att det långa håret snabbt blev risigt och trist.


Min lata träning och amning har dessutom hjälpt mig ner till en vikt som jag inte haft på flera år. Börjar känna mig nöjd med min kropp (trots enorma bristningar haha).

måndag 9 juni 2014

Måla huset

Så äntligen är det akuta fixat i målarväg. Ena gaveln på huset, som står i sol hela dagen, var så illa däran att vi först trodde att vi behövde byta ut hela panelen. Det har nämligen inte blivit målat sen huset byggdes år 96. Men med lite hjälp kom det fram att det räckte med att skrapa, olja, grundmåla och måla, så får vi ta panelbytet om något år istället.
Altanräcket var också riktigt slitet. Färgen hade flagat av pga tidigare felmålning av ytan.
Men nu är allt det nymålat och fint inför kalaset! Yay!!


Är så tacksam för all hjälp vi fått av min mor och hennes målare. Hade varit svårt för oss att komma igång annars eftersom vi inte kan ett skit om sånt här. 
Männen har målat, och jag och mamsen har turats om att ta hand om trädgården och lilleman. Det har varit så skönt att kunna pula lite för mig själv i trädgården. Jordgubbslandet behövde sig n omgång då det var helt överväxt, men av någon anledning så stormtrivs plantorna där och det kommer bli en hel del jordgubbar och smultron vad jag kan se. Det är fortfarande massor med inväxt gräs, men det är inget jag kan göra nått åt eftersom det är så intanglat i ordgubbsplantorna. Till hösten ska vi gräva upp hela landet och rensa ut. Gräsrötterna har liksom tryckt upp vissa av plantorna så pass att de växer nästan ovan jord. 

Nu kommer man iaf åt bären utan att behöva gräva sig ner i gräset!
 

lördag 7 juni 2014

Att föda barn som Doula

Jag har ju gått en doulautbildning, och jag har därefter hjälpt en del par med deras förberedelser inför och under förlossningen. Detta gjorde jag innan jag själv hade fött barn. Fördomar har gjort att jag haft personer som nekat min hjälp, bara för att jag inte fött barn själv. Men det handlar ju inte om det, det handlar om att jag har utbildning i att stötta par före, under och efter förlossningen. Jag har mer kunskap om naturlig förlossning än många som redan har fött barn. Jag tror faktiskt att jag kunde vara en bättre Doula eftersom jag själv aldrig hade fött barn, eftersom jag inte behövde bearbeta mina egna erfarenheter och jag var inte färgad av upplevelsen. Jag kunde vara neutral och objektiv på bästa sätt.

Men att ha så mycket kunskap om förlossningsförloppet gjorde det svårt för mig när jag själv var gravid. Jag hade förväntningar och tankar som senare skulle visa sig vara bli som en smäll av verkligheten, när jag själv låg på sjukhuset och födde barn. Under graviditeten hade jag svårt att vara jag, en blivande mamma som väntar på förlossning. Istället var jag Doulan Ida, och jag stod lite utanför mig själv som någon sorts instruktör till mig själv. Det gjorde att jag kände mig oförberedd trots att jag visste så mycket. Det var lite bakvänt.
Så när förlossningen startade så började jag analysera precis ALLTING, istället för att bara hänga med i min kropp. Jag stod fortfarande utanför mig själv som någon sorts instruktör.
Jag hade även en del förväntningar och föreställningar sm var helt fel. Jag trodde t.ex. att jag, precis som alla andra kvinnor i min släkt, skulle ha en relativt snabb (ca 12h) och lätt förlossning. Tji fick jag, den varade i 5 dagar. Just det utdragna förloppet sög musten ur mig, och jag fattade inte hur jag, JAG, kunde ha en sådan här förlossning - när jag visste hur man främjar förloppet och att min släkt haft snabba förlossningar. Ja, jag var besviken helt enkelt.

Jag hade t.o.m. pinvärkar under lite mer än ett helt dygn (starka smärtsamma värkar som inte har någon effekt på livmodertappen). Jag stod still och trampade vatten när jag redan var utmattad. Ingen sömn och mat på 5 dagar fick mig nästan att ge upp. Jag ville ge upp när jag fick höra att min kropp var så slut/utmattad att jag behövde sättas igång, trots att jag haft starka smärtsamma värkar i 4 dygn.

Att ha gått dolautbildningen gjorde att jag fick förväntningar som sedan inte föll in i hur det blev, och att jag därmed blev besviken och ledsen över vad som skedde. Men jag är innerligt tacksam för att jag gick utbildningen innan jag födde barn! Hade jag inte haft den kunskapen och förståelsen så hade jag antagligen inte klarat av förlossningen så bra som jag ändå gjorde. Jag hade antagligen bett om kejsarsnitt, jag hade varit livrädd och jag hade inte fått en positiv förlossningsupplevelse.
För det fick jag nu. Jag har en positiv bild av min förlossning trots allt, och det är tack vare att jag kunnat förstå och bearbeta på ett helt annat sätt än om jag inte varit utbildad doula. Jag såg hela min förlossning som en viktig erfarenhet och en källa till bättre självkänsla och förståelse.

Min förlossning var nyttig för mig!
Men jag längtar tills en andra förlossning för att kunna få en annan erfarenhet.

Min förlossningsberättelse finns under etiketten förlossning.