lördag 29 november 2014

Sällskap

Det har varit en trevlig dag. Skjutsade sambon in till stan då det var dags för en av hans bröder att flytta. Så medans herrarna bar tungt tuffade jag hem till lillemans kusiner.
Fick tillfälle att prata av mig lite och jag kände det var guld värt att få prata med någon som kan förstå lite av det jag går igenom. Få lite annan input och syn på saker och ting. Boosta upp med lite energi. För även om själva besöket tar mycket fysisk energi i form av konstant rörelse och ljud från busiga barn, så kunde jag även tanka lite psykisk energi i form av sällskap och samtal med en hyfsat likasinnad vuxen.
Det har varit en bra dag! På måndag ska jag ringa BVC och be om akuttid till psykolog eller kurator, och jag tror nästa vecka kan bli bättre.

torsdag 27 november 2014

Frisk och trött

Det märks att det inte är helt hundra med mig. Denna veckan känner jag mig äntligen frisk från den mer än en månad lång förkylningen. Jag fick den där energikicken jag brukar få efter att ha varit sjuk, men denna var så mycket kortare än vad det brukar vara. Känner att jag vill komma ut igen, börja träna igen, samtidigt som bara tanken på att ordna så jag kommer ut ur huset känns jobbigt. Jag vill bara vila, men vila hjälper ju inte heller. Inte när man är kroniskt trött.
Jag ser ändå lite ljusare på framtiden. Det finns många orosmoln, och jag har svårt att se hur de ska försvinna, men jag känner ändå ett litet hopp om att det faktiskt kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Idag var jag och lilleman iväg på barnmottagningen för ett pricktest/allergitest. Jag ville ha svart på vitt om det är någon uttalad allergi han har mot mjölk och ägg, så jag kan få intyg osv inför dagisstarten. Testet var negativt, vilket betyder att lilleman inte har någon egentligen allergi. Han är "bara" överkänslig. Läkaren tyckte jag skulle börja med att äta ost, nu. Men jag tror inte jag orkar. Jag vet att det då vankas flera vakennätter med gråt och skrik, och jag klarar inte av det just nu. Inte som jag mår nu i alla fall. Det är liksom tillräckligt att vakna varje timme utan skrik, och om det ska bytas ut mot skrik så blir min sömn obefintlig. Suck... Jag vet helt enkelt inte hur jag ska orka lösa lillemans matproblem. Men, det ordnar väl sig det med förr eller senare.

lördag 22 november 2014

Jag har trillat dit

Att vara ärlig mot- och respektera sig själv är något av det viktigaste på vägen mot att må bra, vara lycklig. Idag insåg jag att jag lurat mig själv lite och nu ska jag vara ärlig och äntligen erkänna att jag är utmattad. Kanske är det en depression? Antagligen, jag har ju varit där förut. Nästa vecka ska jag kontakta rätt personer som kan hjälpa mig.

Att skaffa barn är det bästa som hänt mig. Jag känner mig stark och jag känner att jag har en mening med livet. Just nu har jag dock tappat den känslan, och kvar blir "jobbigheten".

Jag var beredd på många sömnlösa nätter, men jag var inte beredd på att mitt barn vid 8 månaders ålder fortfarande skulle vakna varje till varannan timme om nätterna. Visst, han somnar om direkt igen, men jag har inte fått mer än max 2 timmars sammanhängande sömn sen han föddes för 8 månader sedan. Jag är trött... Jag hade föreställt mig en matglad bebis, och var inte alls beredd på denna extremt långsamma matintroduktion. Vid 8 mån äter han totalt 1/4 portion på en hel dag om jag har tur. Jag hade tänkt mig vara hemma på mammaledighet i minst 18 månader, men nu måste vi skola in min lilla bebis på dagis redan om 4 månader, när han är 1 år. Ändrade ekonomiska förutsättningar tvingar oss till det, mammadagarna är slut. Det, plus att han inte äter, ger mig sådan fruktansvärd ångest. Jag hoppades på att få en närmre relation och kontakt med vissa personer, men istället blev jag bara besviken.

Jag sitter även och funderar på om jag måste säga upp min fasta anställning, enbart för att jag inte har en aning om hur jag annars ska få ihop nästa sommar - då jag tvingas börja jobba kvällar och nätter. Det är ju bara jag och sonen hemma, sambon jobbar utomläns.

Detta skapar sådan ångest hos mig. Jag gråter inombords varje dag, för gråter jag synligt blir min son rädd och skrämd.

Jag är ärlig mot mig själv och inser att jag behöver ventilera och få hjälp av någon annan, annars kommer detta eskalera in i en väldigt mörk plats.


tisdag 18 november 2014

Ingen bättring

Detta är kanske en bra dag? Nu har jag feber som inte längre tas bort med hjälp av ipren eller alvedon, men är det inte som värst innan det blir bättre? Detta är kanske den där "värsta" dagen och imorrn kommer jag börja känna mig kryare och kryare.

Jag hoppas på det!!

Jag har tur dock som har en son som verkar ha en väldigt bra vecka. Kanske känner han att jag ej är frisk och att han låter bli att "vara jobbig" på grund av det, hehe.

måndag 17 november 2014

Feber

Jag fortsätter på mitt doomsday-tema med att inleda veckan med feber. Sådär poff-39-gå-och-dö-feber. Jag får trösta mig med att det i alla fall inte är ebola-feber.

Jag bröt ihop totalt imorse, när jag tappert försökte sätta ihop barngrinden och inser att förlängningsdelen är felkonstruerad till den grad att inget passade ihop. DÖ IKEASKIT DÖ! Dessutom var det inte jag som köpte den, så nu väntar jag och hoppas på info om att det där kvittot ligger hemma hos den personen och inte blivit slängt, annars är det 600 kronor i sjön för en redan fattig kvinna.

Let me survive...

söndag 16 november 2014

I'm dying

Jag känner att veckan som kommer är veckan jag kommer dö av sömnbrist. Ja, det är sant.

Jag har varit förkyld i en månad nu, om inte mer. Lite då och då blommar den upp med snorig näsa, hosta eller halsont. Nu har jag halsont och influensasymtom. Det har väl gått an nu när sambon är hemma för helgen, men imorrn åker han åter iväg till jobbet och jag blir ensam i veckan med en lilleman och influensan.
De senaste två nätterna har lilleman sovit, men jag har haft vakennätter. Inte somnat förrän efter midnatt. Jag kan inte sova när jag är sjuk, och jag har ingen chans att återhämta mig, för lilleman har aldrig varit någon långsovare på dagen.

Så ja, detta är veckan jag kommer dö av sömnbrist!

Ja, lite sjuk blir man ju ibland. Men inte kan jag krypa ner under täcket en hel dag och vila bort sjukan. Nej istället måste man vara igång och dra ut på förkylningen lite till, för vad har man för val som förälder?

Det har varit så mycket motgångar den sista tiden. Ekonomin är usel och min bil krashade totalt. Jag har verkligen inte pengar att köpa en ny bil... Plus minst en månads konstant extra trötthet pga av denna *köns-svordom* förkylning. Jag har svårt att hitta motivationen just nu. Jag ser inte ens fram emot julen längre. Den är bara ännu ett stressmoment med extra utgifter. Fan...

torsdag 13 november 2014

Drömmen om drömförlossningen

Alla har vi (kvinnor) någon form av tanke hur våran drömförlossning ska vara. För vissa är det en sjukhusförlossning med all smärtlindring de kan få, för en (liten) del är en hemförlossning det optimala, och många finns säkert någonstans däremellan.

Min drömförlossning är en hemförlossning. I mitt hus. I mörka rum. I mjuka sängar med tända levande ljus och med en annan person som kan hjälpa mig, guida mig igenom värkarna, lägga lugnande händer på mig och finnas där som stöd. En alldeles egen doula helt enkelt. Mamma får vara här hemma och passa sonen. Sambon får hjälpa min doula att hjälpa mig.
I den bästa av världar har jag två barnmorskor hos mig också, så som det borde vara.

Efter att en kvinna lade upp en bild på sin oassisterade hemförlossning (utan barnmorska) på facebook, så väcktes mina tankar om detta till liv igen. Drömmen om en hemförlossning lever verkligen kvar.

All forskning visar att det är säkrare att föda hemma än på sjukhus, för en omföderska. Jag anser att man borde få ha en valfrihet och kunna föda där man vill och där man känner sig tryggast. För många är det på sjukhus, för mig är det i hemmets lugna vrå.

onsdag 12 november 2014

När lillen kom till jorden, version 2, del 3

Så, nu kommer sista delen av förlossningsberättelsen. Åter igen, detta är berättelsen om mina känslor. Vill ni har en mer objektiv beskrivning får ni läsa min första förlossningsberättelse (finns under etiketten förlossningsberättelse ute i högra kolumnen). 
Föregående del var tung för mig att skriva. Det är så mycket negativa känslor kring det hela, att jag knappt förstår hur jag kunde komma ur detta med en positiv förlossningsupplevelse. Men jag återkommer till det senare.

Sjukan
Med förnyad energi som kom från ingenstans tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Detta skulle förhoppningsvis driva upp förlossningen till aktiv fas. Det gjorde det! Jag, som även hade mycket medicinskt tänk i huvudet, blev även lättad när vattnet visade sig vara klarfärgat och fint. Bebis hade alltså inte varit stressad hittills och bajsar i vattnet. Hade i min förlossningsplan skrivit att jag ville undvika CTG för att kunna bibehålla rörligheten, och jag blev besviken när personalen ville ha konstant CTG uppkopplad på mig och bebis. Hans hjärtljud var lite i högsta frekvensen, och jag hade haft småfeber på morgonen. Jag hade aldrig en tanke på att det skulle vara en infektion, för jag får faktiskt feber när jag sovit för lite - vilket jag definitivt gjort de senaste dygnen. Eftersom jag ville ha kvar min rörlighet föreslog barnmorskan att de skulle sätta en skalpelektrod på bebis huvud, vilket jag gick med på. Tänkte att det är nog det bästa av situationen just då. Bortsett från den något högra pulsen hos bebis, så hade han aldrig mått dåligt vid värkarna. Inga dippar alls. Jag var glad. Vi var på gång nu!
Jag andades som jag skulle. Lugnt och stilla, och tyst. Kände mig tacksam över det faktum att jag var utbildad doula. Allt jag lärt mig kunde jag nu hjälpa mig själv med, i viss mån. Kände dock hur svårt det var att bibehålla en lugn andning ibland, och hur påläst jag än är, så kände jag att jag definitivt behöver ett extra stöd.
Jag ville så mycket, jag ville röra på mig. Jag ville upp och gå. Men jag kände mig blockerad av CTGn som jag var fastkopplad i. Hörde hjärtljuden från bebis hela tiden. Sambon var så fokuserad på denna aparat och påminde mig hela tiden om de dippar i hjärtfrekvensen som kom vid varje värk. Ville vända bort maskinen, men inte kunde väl jag göra det? Jag tror att sambon kände sig maktlös, och hans enda sätt att bidra var att hålla koll på bebis hjärtljud, jag lät han göra det. Dumt.
Jag hade påbörjat den aktiva fasen med att försöka hitta rätt andning i liggande läge. Jag låg på rygg/halvsittande i sängen. Ryggvärken började bli olidlig. Fick intala mig själv vid varje värk, när den var som värst, att Nej, bebis kommer inte ut genom ryggen. Ville ändra läge. Ändrar läge. In kommer personalen med en orolig min. På deras monitor hade de sett att bebis hjärtljud dippat farligt lågt. Jag fick lägga mig på rygg igen, nu var hjärtljuden acceptabla igen. Kände mig lite rädd. Vad hände? Kollade på siffrorna. Äsch, bebis hjärtljud gick ju upp till basallinjen igen. Han kunde alltså återhämta sig. Så länge han återhämtade hjärtljuden snabbt och till rätt nivå, så kände jag mig säker. Tiden gick. Kollade klockan. Värkarna är starkare. Trycket mot ryggen och trycket nedåt var överväldigande. Jag hade svårt att bibehålla andningen. Känner att jag vill ha smärtlindring för att kunna fortsätta och jag ber personalen om sterila kvaddlar. Det hjälpte, men nu kändes trycket nedåt än värre.
Jag hade tänkt på allt möjligt att ta till gällande naturlig smärtlindring, men av någon anledning så fanns "trycket-nedåt-smärta" inte med på min lista. Jag visste alltså inte hur jag skulle göra för att underlätta. Frågade personalen och fick till svar att det enda som hjälper mot trycket nedåt är lustgas. Jahopp. Kände mig lite rädd där med. Lustgas var det sista jag ville ta till gällande smärtlindring. Jag ville vara närvarande till 100% och inte försvinna ut från min kropp. PANG en megavärk och jag tackade snällt ja till den där gasen. Tänkte jag får göra det bästa ur situationen. Jag visste precis hur jag skulle andas för att få bästa effekt och inte bli groggy. Jag blev minsann bästa vän med den där masken, ffa gav den mig fokus. Jag var nu till 100% tvungen att andas rätt för att inte bli yr eller sväva ut. Kände även att det inte gjorde så mycket att jag tog till lustgasen, för bebis skulle strax vara här. Tappen öppnades nämligen för mig i snabb fart. Lite lustgas mot slutet kan ju inte skada (hade jag vetat att det inte alls var över snart hade jag kanske bett om annat, typ att få gå runt utan CTG!).
Vad var det? Var det en krystkänsla? JAAA tänkte jag för mig själv, äntligen dags. Som jag längtat. Jag var helt uppspelt. Sade till sambon att jag började få krystkänsla. Strax därpå kunde jag inte stå emot krystreflexen och bad sambon ringa på klockan. Tankarna snurrade tusen varv. Nu skulle vi alldeles strax få se vem det var som låg där i magen.
In kommer personal. Spretar glatt på benen när de ska undersöka, hehe. 7 cm....

Förvirring. Ångest. Vad är det för fel? Säger att jag har krystkänsla, att trycket nedåt är enormt, att jag inte kan hålla emot. Personalen erkänner inte mitt påstående. Säger bara, du får inte krysta. OM du inte kan stå emot, så får du krysta liiiiiiiiiite på toppen av värken, inte mer. Va? vaddå "om"? Som OM jag kunde stå emot? Vet de inte att det inte går att hålla emot krystvärkar? Var det jag kände inte på riktigt? Om detta inte var krystvärkar, vad var det då? Jag blev jätteledsen. Inte för att jag tydligen fått krystvärkar för tidigt eller för att jag inte alls var i utdrivningsfasen, nej jag blev ledsen för att personalen inte "litade" på mig. Självklart visade jag inte eller berättade för personalen att jag var ledsen.
Jag stängde av mig själv nu. Tyckte inte det var lönt att följa min kropp längre, ingen litade på mig ändå. Kroppen ljög dessutom för mig och spelade massa spratt. Ingen kom med erkännanden för min kropp och ingen hjälpte mig att "hålla emot".
Timmarna gick och jag var öppen 10cm, men han ville inte komma ner. Han stod högt och jag hade mina "låtsas-krystvärkar". Jag fick inte krysta. Jag höll emot med allt jag kunde vilket resulterade i en spänd rumpa som säkert förlängde förloppet ytterligare. Varje gång jag mot min vilja krystade, så sjönk bebis hjärtljud långt ner och återhämtade sig väldigt långsamt. Varje gång jag gjorde annat än ligga ner på rygg, så sjönk hans hjärtljud. Jag kände mig fastspänd i sängen med osynliga rep. Jag såg på personalen (jag var ju med om flera skiftbyten) att de var oroade. Jag ville inte titta på dom. Jag hade nog med min egen oro. Jag kände mig ensam. De lämnade mig ensam med krystvärkar som jag inte kunde hålla emot, och med en bebis som mådde uppenbart dåligt varje gång jag krystade. Jag hade sådan ångest. Jag kunde ju inte hejda mig, och varje gång jag krystade flög tankar om att jag dödar mitt barn. Personalen var inte på rummet. Jag ringde på klockan. Nej du får inte krysta än, han är för högt upp.
Lustgasen var inte längre min bästa vän, nu var den istället min flyktväg. Jag andades medvetet alldeles för mycket i den, för jag ville inte vara kvar längre. Jag ville bli hög som ett hus så jag kunde glömma de där krystvärkarna. Jag hade en punkt uppe i taket, precis bredvid en lampa, som jag stirrade på utan att fokusera ögonen - vilket säkert fick mig att se ut som ett kolli i sängen. Jag hörde hur personalen pratade. Jag hörde hur sambon blev arg på mig för att jag missbrukade lustgasen. Jag sket i alla. Personalen pratade med mig med irriterad röst, för att jag inte svarade dom. Det enda jag kunde svara var "jag hör". Jag orkade inte börja förklara i mitt lulliga tillstånd, att jag behövde stirra på den där punkten i taket för att inte tappa kontrollen helt. För om jag gick in i mig själv igen, då fanns det inte en chans i världen att jag kunde stå emot en krystvärk ens lite grann!
Fostervattnet rann längs med mina ben, det luktade surt och unket. Frågade om det skulle lukta så? Ja, allt är som det ska vara... Varför ljuger de för mig? Nu kommer nästa värk, jaja... jag låter det bero.

Jag hade varit 10cm öppen i flera timmar nu, utan att bebis kom ner, med krystvärkar sen 7 cm då. Inför natten fick vi en ny barnmorska. Jag klickade direkt med henne. Hon var äldre. Jag kände mig trygg och omhändertagen i hennes vård. Hon vände bort CTGn, och jag kände mig upplyft igen. Denna kvinna vet vad hon gör! Hon vet vad jag behöver! Jag kände mig lättad. Såå lättad. Hon sket i att bebis hjärtljud sjönk lågt när jag gjorde annat än låg på rygg. Hon drog upp mig på knä, hon drog upp mig ur sängen. Tyvärr orkade jag inte stå på benen särskilt länge. Jag var så svag i kroppen att sambon fick hålla mig uppe med kraft. Men jag kände mig trygg. Jag visste att barnmorskan tänkte att det är bättre att bebis kommer ut än att han skulle ligga där inne, hjärtdippar eller ej. Så satte hon mig gränsle över en stol, framåtlutad mot sängen. Hon tryckte ner mina spända axlar och hon kammade mitt hår samt baddade min nacke och panna med en kall tvättlapp. Jag var så tacksam. Dessa små små handlingar, som gjorde sådan nytta för mig. Det var så underbart skönt att få mitt hår kammat. Så tacksam för att denna erfarna barnmorska vågade lägga en stöttande hand på mig, vilket ingen annan gjort hittills. Beröring som jag så längtat efter.
Jag kände att det hände saker. Undersköterskan blandade en underbar glassdrink som jag hällde i mig tre stycken av. Hade inte fått i mig något sen något dygn tillbaka. Tre drinkar och jag kände energin komma susande!

Jag hade fått värkstimulerande dropp. Mina värkar hade blivit svaga mitt i allt. Jag var skiträdd för droppet. var rädd för värkstormar. Var rädd att om värkarna blev starkare, så skulle jag aldrig kunna hejda mina krystvärkar någonstans. Men det blev bra. Barnmorskan berättade att hon skulle starta det på en låg dos. Jag kände mig trygg med henne, och det lugnade mina rädslor.
Jag kände att bebis höll på att trilla ut, men självklart var han för högt upp fortfarande. Men barnmorskan sade med spänd röst att nu blir det bebis innan klockan tolv! klockan var nu elva på natten. Ja tänkte jag, jag antar utmaningen! Jag var riktigt less på detta nu. Krystvärkar som jag inte fick krysta på i över 6 timmar. Jag ville ha ut ungen nu! Jag struntade i allt vad lugn och ro hette. Struntade i om jag skulle få bristningar från hell. Jag bara krystade för kung och fosterland.
Barnmorskan ville ha ut ungen fort såklart, eftersom hjärtljuden dippade farligt lågt innan varje gång jag krystade.

Men det hände saker. När jag helt plötsligt inte behövde spänna mig och hålla emot, så kom ungen snabbare än snabbt. Jag och barnmorskan drog i varsin ände av en handduk, just för att jag skulle krysta effektivt. Det hade inte behövts. Hon fick släppa handduken lite akut för bebis kom ju med raketfart helt plötsligt och hålla emot mellangården, trots att han egentligen var för högt upp från början. För mig var detta befriande. Jag kände mig förvånad. All smärta jag hade känt tidigare med krystvärkarna försvann. Det kändes mer befriande än ont att få krysta ut den där ungen. Ja, det sved när han stod i genomskärning, men det var inte alls så ont som jag föreställt mig, och jag blev förvånad att han var ute helt plötsligt - för det hade ju inte gjort ont? Hans hjärtljud var finfina under hela krystfasen. Helt plötsligt gick allt så bra! På 19 minuter var han ute, från första krystningen till partus. Jag hade hela tiden varit noga med att vara avslappnad och öppen "där nere". Det måste ha hjälpt. Fick enbart några skrubbsår trots det snabba förloppet och att jag verkligen tog i för allt vad jag var värd. Jag kände mig stolt. Ännu stoltare när barnmorskan sade högt: Vilken kvinna! Det syns inte alls att du fött barn. Tog inte mig till det då, lilla jag kan väl inte vara bra på nått?

Inspekterade snabbt vårt lilla barn. Han blev rosa och fin direkt, skrek innan fötterna var ute och han var perfekt! Han visade inga tecken på att förlossningen varit en pärs någonstans. Han hade bajsat inne i magen men mådde hur bra som helst. En liten skitunge!
Jag var lycklig över att ha fått en frisk fin liten son, men faktum var att jag var ännu lyckligare över att det hela var över. Jag lämnade bebis i sambons och personalens vård. Jag gick och duschade.
BB tiden var fruktansvärd. Personalen verkade dryg på något sätt. Tyckte inte jag fick svar på de frågor jag hade. Det var instängt. Kände mig som en fånge. Vi åkte hem tidigt. Fick några sura miner när vi sade detta, men vi åkte. OJ så skönt att vara hemma!

Så hur kunde jag få en positiv förlossningsupplevelse? Jo, jag lärde mig något enormt mycket om mig själv och vad jag är kapabel till. Vad jag behöver för att må bra och vad som inte funkar. Jag hade några illusioner om födsel som sprack sönder som en smäll av verkligheten. Jag önskar att min förlossning hade varit mindre... jobbig! Men jag önskar mig inte bort från den erfarenhet och lärdom jag fick. Tack vare min doulautbildning tror jag att jag ändå kunde göra det bästa utav situationen, och utan de kunskaperna med t.ex. andningen, så är jag övertygad om att jag varit så stressad i min kropp att bebis skulle må dåligt i magen. Det låg ju faktiskt ett hotande kejsarsnitt framför mig, barnmorskan sade ju t.o.m. det indirekt till mig under förlossningen, och hon sade det direkt till mig när jag låg på BB - men att hon verkligen är förundrad och stolt över mig som klarade av detta. Jag tror att hon har sett många kvinnor som varit i liknande situationer som mig, men som inte alls varit så pass "lugn" och som orkat hela vägen ut. Ja, jag är stolt över vad jag kunde, och jag ser inget annat än fram emot nästa förlossning!
Däremot har jag problem med att hantera vissa saker, som hur personalen agerade och hur de inte tog mig på allvar. Jag hade bra barnmorskor. Men de första två var unga, nyligen examinerade från sin barnmorskeutbildning. Ingen av dem tog på mig med lugnande händer. Ingen vågade hjälpa mig på det sättet jag hade behövt. de vågade inte bortse från maskinerna och gå på fingerkänsla. Den gamla erfarna som jag fick i slutet vågade det. Hon räddade upp hela min förlossningsupplevelse tror jag!  

Jag hade svårt att knyta av till mitt barn de första två månaderna. Jag tror att jag blev så utpumpad av energi av förlossningen, att jag hade fullt upp med att läka mig själv. Självklart tog jag hand om mitt barn som jag förväntades göra. Han var ju mitt allt. Men de där kärlekskänslorna kom först när han var ca 2 månader. Min lille son, finast i världen.


lördag 8 november 2014

Nya utmaningar

Lika bra att meddela. Lilleman är inne i en ny utvecklingsfas nu, och det märks om nätterna speciellt. Trodde inte det kunde blir "värre", med uppvak varje timme, men Lilleman hade allt ett ess i rockärmen haha. Tre nätter i rad nu har han vaknat ca var 30e minut. Mitt i sömnkaoset och gnälliga dagar (både jag och Lilleman gnäller hehe) så måste jag påminna mig själv om att det går över. Det är en liten period på några veckor, sen är han som vanligt igen, vår lille son. Ser även fram emot att få upptäcka vad det är han lärt sig efter denna fasen. Det är mer än spännande att få följa hans utveckling.

Jag har även gått tillbaka till helamning. Det funkar inte alls nu att försöka med mat till han. Nu när han mår som en berg- och dalbana så vill jag inte heller stressa han med nya intryck - särskilt inte med maten som han i normala fall är skeptisk till.
Eller ja, helamning kan jag kanske inte kalla det. Han fick ju faktiskt smaka på en smoothie ikväll. Men så gott som.
Jag är bara lite smårädd att min mjölk inte räcker. Under ca 2 månader han han haft koncentrerad urin. De senaste dagarna har han dessutom bajsat mycket mindre. Det visar sig den 20e när han ska vägas, om han växer som han ska. Han är ju faktiskt glad i övrigt, bortsett från strulet med denna fasen som kommit. Nej, jag borde inte oroa mig.

Så, godnatt gott folk. Denna trötta mamman ska försöka få sig lite sömn.


torsdag 6 november 2014

När lillen kom till jorden, version 2, del 2

Ja, här kommer den lovade del två av min "nya" förlossningsberättelse. Sitter och tänker på hur vissa saker bara sätter sig som berget i huvudet. Så är det med känslorna jag hade under förlossningen. Jag minns det mesta om om det vore igår. Vad folk sade, vad jag sade, vad jag tänkte just DEN sekunden. Smärtan? Nje, den var väl inte så jobbig? Eller? Denna delen innehåller vad som skedde torsdagen i hemmet. Det är en mycket deprimerande läsning, mycket negativa känslor från min sida och jag kan med handen på hjärtat säga att det blev den värsta dagen i hela mitt liv. Men eftersom det är mina känslor jag vill skriva ner så blir det såhär, men jag lovar... det blir bättre! Jag har ju faktiskt en positiv förlossningsupplevelse överlag.

Hemmet
Jag grät som sagt hela vägen hem från sjukan. Sambon försökte trösta mig, jag var otröstlig. Kände att det var hopplöst. Det är inte lönt, denna dagen är liksom redan förstörd. Knaprade i mig den där alvedonen jag fick, bättre än inget eller hur?
Vi gick upp på övervåningen för att äta. Visste att jag var tvungen att äta, men när jag stoppade maten i munnen växte det till en oaptitlig massa. Det gick inte att svälja. Jag mådde illa. Jag gav upp. Sambon försökte peppa mig till att äta, men i mitt mentala tillstånd så var det enda jag hörde; att han gnällde och skällde på mig för att jag inte åt. Jag kände mig som ett barn som fick skäll av sin förälder. Jag blev arg, jag ville bli lämnad ifred. Samtidigt ville jag ha min partner nära. Jag ville kramas, jag ville bli omhållen. Men han var trött, det var för varmt att ligga tätt intill. Jag kände mig ensam, och jag var besviken, på han och på mig själv som tillät mig själv tappa fokus. Jag tänkte ju hela tiden att jag visste att min nuvarande andning (inte alls avslappnad) gjorde saken värre. Men jag kom inte ur det. Mor min hörde av sig gång på gång, till slut orkade jag inte svara mer, vilket gjorde "anhörig-oron" värre såklart. Jag orkade bara inte förklara att jag inte orkade med detta, att det var "falskt alarm" och att det inte blir något barn.
Efter maten blev jag omstoppad med kuddar och täcke i soffan. Nu skulle jag försöka vila. Men oj vad det gjorde ont i ryggen. Jag tappade andningen och låg och vred och ålade. Jag grät lite till. HUR skulle jag överleva tills kvällen, då jag skulle få ringa in till förlossningen och böna om att få en sovdos. Jag kunde ju inte ringa NU och klaga när vi inte ens varit hemma i två timmar... Nej soffan gick inte mer. Kanske skulle testa sängen. In där och blev omstoppad igen.
Nu var jag så utmattad av sömnbristen. Jag hade nu inte fått vila på cirka två dygn, 48 timmar (plus det första sömnlösa dygnet). Jag slumrade i sängen, det tror jag att jag gjorde i alla fall. Med slumrandet tappade jag även kontrollen helt. För värkarna kom istället nu som en otrevlig överraskning från mitt slumrande, och jag reagerade instinktivt i panik. Jag skrek. Sambon kom in vid varje värk och tröstade mig. Men till slut skulle han gå och sova han med. Jag var ensam i min slummer-panik. På något sätt övergick min slummer till hallucinationer. Vätskebrist, näringsbrist och långvarig sömnbrist gjorde sitt. Jag vaknade till och skrek, men först efter att jag fått båda benen avslitna i en extremt smärtsam och blodig dröm/hallucination. Detta upprepades vid varje värk. Kuddarna flög. Jag var fastspänd i sängen med någon som drog av mina ben. Varje gång jag vaknade till förväntade jag mig att hela sängen skulle vara blodfylld, jag kände efter mina ben, men det var ju bara i mitt huvud.
Jag kan faktiskt inte minnas någonting alls efter detta fram tills vi åkte in igen. Det är helt borta från mitt huvud. Jag minns inte heller bilresan in.
Jag minns dock samtalet jag ringde på kvällen, till sjukan, och jag hörde min egen desperation i rösten när jag lugnt frågade om jag fick komma in för en sovdos. Kände en enorm lättnad när jag fick höra att jag var välkommen.

Sjukan
Kom in till undersökningsrummet. Det var svårt att ligga på den hårda britsen (de borde fan förbjuda hårda britsar på förlossningen), min rygg höll på att gå mitt av kändes det som. Jag stönade och missljudade vid varje värk, som nu kom glesare än för 1 dygn sedan men smärtan var ju värre. Jag blev undersökt. Att höra att jag fortfarande stod still på 1 cm var som en hård käftsmäll. Denna helvetesdag till ingen nytta. Hade jag bara vetat att detta var pinvärkar, hade jag kanske förstått, men nu fick jag bara bekräftat att min kropp inte kunde föda barn, att jag inte var "duktig". Vi låg där inne en lång stund. Barnmorskan som hade lovat mig en sovdos kom aldrig tillbaka, tyckte jag. Jag ringde på klockan, ingen kom. Till slut kom hon in, hon fick en förlossning att ha hand om. Great tänkte jag, här ligger jag och plågas, och så får en annan lycklig mamma hålla sitt barn för första gången. Jag ville med! Vi fick ett vilorum, de tvingade i mig lite fil och flingor. Så fick jag en spruta. Petidin - ett morfinpreparat. Jag visste vad det var, men lät barnmorskan förklara det hela. Den skulle göra mig sömngroggy, och kanske stanna av värkarbetet så pass att jag kunde somna. Det kändes konstigt att känna mig som en patient. För första gången var det jag som satt där med sjukhuskläder och skulle få en spruta i skinkan. Tyckte det var lite komiskt. Jag hade höga förväntningar. Tänkte att morfin skulle göra susen. Efter en halvtimme var jag sömngroggy men kände att effekten höll på att ta slut, men smärtan var inte på något sätt mindre och värkarna kom lika ofta. Va faaaan tänkte jag. Ringer på klockan. Jag får en bricanylspruta, som stannar av värkarbetet. Nu kunde jag somna. Jag sov mellan varje värk, men jag måste varit förvirrad. Jag hade ingen uppfattning om tiden. Lite senare på natten ringer jag på klockan och frågar om jag kan få mer bricanyl, för det hjälper ju inte. Det kändes som att jag inte alls sovit en blund. Nej jag fick ingen mer bricanyl. Oj vad besviken jag blev... Sambon berättade för mig efteråt att han tyckte så synd om mig. När jag i en väldigt snäll och frågande röst ber om lite mer av det goda, men inte fick mer. Han visste ju hur jag mådde, det gjorde inte personalen. På morgonen var jag fortfarande trött, kändes inte som jag sovit något alls under natten. Jag ville ge upp. Funderade på om jag kunde be om ett kejsarsnitt. Avfärdade snabbt tanken, men den återkom då och då, men jag frågade såklart aldrig för jag visste ju att de aldrig skulle gå med på något sådant. Jag ville ju inte det hellet, det var bara min hjärna som ville fly från hela situationen.
Sovdosen hade dock gett effekt. Pinvärkarna var borta! Jag hittade min andning igen och kunde andas lugnt och tyst genom varje värk. Vid undersökningen var jag 3 cm öppen. Det var det bästa jag hört på länge. Men jag var tvungen att bli igångsatt. min kropp orkade inte driva upp värkarna igen, och eftersom jag var 3 cm öppen kunde de ta hål på hinnorna. Jag kände hopp. NU, nu är vi på väg! Vi skulle få ett förlossningsrum. Vi skulle få vår bebis och jag var åter igen mitt glada jag. Sömnbristen var bortglömd, jag fick helt plötsligt energi av bara tanken på att det faktiskt gick framåt nu.

Slut på del 2. Det kommer en tredje och sista del. Jag kände jag ville avsluta här. Bort med det unkna och in med frisk luft!
De säger att man glömmer smärtan efter förlossningen, och det stämmer! Men, smärtan jag hade under nästan 2 dygn med pinvärkar, och smärtan jag kände under helvetestorsdagen minns jag som igår. Det kommer jag nog aldrig glömma.

måndag 3 november 2014

När lillen kom till jorden, version 2, del 1

Det har nu gått över sju månader sen jag låg där inne på sjukhuset och kämpade mot sömn- och näringsbrist, kämpade mot för tidiga krystvärkar och kämpade med andningen och mot klockan. Jag har ju en helt annan syn på min förlossning nu än vad jag hade då. Smärtan är bara en liten förnimmelse medans känslorna kring det hela har tagit en stor och avgörande roll. Därför vill jag nu skriva ner min förlossningsberättelse igen, fast denna gången kommer det handla enbart om vad jag kände, hur jag uppfattade det hela. Alltså ingen helt objektiv beskrivning, utan det är min subjektiva upplevelse.

Läs gärna förlossningsberättelsen jag skrev för många månader sedan, för att hänga med i förloppet. Klicka bara på etiketten Förlossningsberättelse (i högra kolumnen) så kommer du rätt.
Jag har delat in denna berättelse i Hemmet och Sjukan (mitt ord för sjukhuset), för att få med allt på ett lättare sätt och få en liten hum om tidsuppfattningen.

Hemmet
Helgen efter jag passerat BF (beräknad förlossning) så var jag på ett irriterat humör. Jag antar att alla mammor känner så när man bara går och väntar och väntar. På söndagen var jag så irriterad på allt och alla att jag inte ville att förlossningen skulle starta, inte än i alla fall. Jag ville verkligen inte påbörja den resan på ett uselt humör. För mig är barnafödande något magiskt, en fantastisk upplevelse med lycka, glädje och kärlek. Mitt dåliga humör passade inte alls in där. På måndagen hade jag dock återgått till spänd förväntan och längtan efter bebis i magen. Det kändes i kroppen att NU, nu är verkligen en perfekt tid att påbörja den här resan. Det skulle vara fullmåne den natten, och jag tyckte att allt var perfekt. Det var inte särskilt konstigt att jag gick och lade mig den kvällen utan att kunna somna. Jag hade tusen tankar i huvudet. Jag tänkte på det som varit, och på vad som skulle komma. Timmarna gick och jag blev väl något irriterad på min hjärna som inte kunde låta mig sova, men när jag kände de första sammandragningarna och molvärken bak i ryggen komma mitt i natten så spred sig den där glädjen i kroppen. Nu kunde jag definitivt inte stänga av hjärnan för lite sömn. Värkarna kom så pass glest att jag tänkte att jag skulle kunna somna mellan dom. Klockan blev 02 - nej nu borde jag somna snart. Klockan blev 03 - nej nu somnar jag nog snart. Snacka om att vara dum och envis som en åsna. Hade jag tänkt steget längre hade jag kunnat gå upp, ta en varm dusch och två alvedon och sen hade jag nog somnat. Men jag var glad. Vad gjorde lite sömnbrist? Vi skulle ju alldeles snart bli föräldrar!
Jag somnade till slut. Men jag blev hyfsat irriterad när sambon kom in och väckte mig två timmar senare. Ville jag skulle med och handla. Jag sade att jag hade värkar, men min kära sambo förstod nog inte riktigt, haha. Jaja, tänkte jag. Jag kan sova sen...
Jag kände mig lugn. Förvärkarna var en spännande sensation. De kom och gick under dagen och jag gick på rosa moln. Jag sov dock inte, men natten sov jag mig igenom och det var riktigt skönt. Värkarna kom tillbaka med rejäl kraft och ändrad karaktär. Nu var jag helt plötsligt tvungen att andas mig igenom varje värk och verkligen koncentrera mig på att slappna av. Men jag var förvirrad. Allt det jag lärt mig om hur det borde vara, det stämde inte. Jag hade lärt mig, att när värkarna ändrar karaktär och blir mer "smärtsamma" då är det på gång! Men samtidigt kände jag i hela kroppen att jag inte alls var på G. Att värkarna jag hade var mer smärtsamma än vad de borde. De kom glest, ca var 7e minut men de varade i hela 3 minuter och var jättestarka. Sambon såg såklart att jag vid varje värk fick koncentrera mig till hundra, och efter varje värk frågade han om vi skulle åka in. Det konstanta frågandet och "oron" från hans sida gjorde mig riktigt irriterad. Till slut nästan skrek jag NEJ varje gång han frågade. Ja, värkarna var riktigt kraftiga, men jag kände på mig att det inte alls var dags.
Att sova den kommande natten var omöjligt. Värkarna var för smärtsamma och långa. Två på natten gav jag upp efter sambons ihållande frågande, och jag ville väl också veta hur pass långt jag kommit. Kände fortfarande på mig att det var för tidigt att åka in, men med nästan 1 timmes bilfärd till BB så ville jag väl inte chansa heller.

Sjukan
Det kändes pirrigt att ställa sig i hissen på väg upp mot förlossningen. Nu var vi här! Värkarna kom mycket tätare när jag stod upp och det var svårt att bara ta ett steg ut ur hissen. Klassiskt förvärkar tänkte jag, att de påverkas av min lägesändring. Men men... Plingade på, och vi togs emot av en undersköterska som jag kände igen. Fan. Hon kände igen mig med. Jo, jag har ju varit här förut, fast då hjälpte jag ett annat par med deras förlossning i egenskap av Doula. Just den undersköterskan var den som assisterade vid just den förlossningen. Jag undrade vad hon tänkte om mig? I mina tankar kunde jag se hur hon bedömde mig, att jag som utbildad doula - hur väl föder jag barn?? Oj vilken ångest jag kände. Tänk om jag verkar mesig nu. Att jag som borde veta bättre, åker in till BB alldeles för tidigt. Jag vågade knappt möta hennes blick, med rädsla för att se henne bedöma mig, med rädsla för att hon skulle se osäkerheten i min blick och att jag inte gör som jag lär. Jag antar att min konstanta vilja att göra andra till lags genomsyrade hela min förlossning. Alltid för andras skull...
Upp på undersökningsbritsen, på med CTG. Låg där kanske 20 minuter i väntan på att CTGn skulle bli godkänd. Det blev den ganska snabbt. Barnmorskan kunde se att mina värkar var lite väl glesa för att det skulle vara aktivt skede, men det visste jag ju. Hon kände på mig, 1 centimeter öppen. Men hon kände också att indeed, mina värkar var väldigt starka. Så vi fick ett vilorum för hon trodde jag skulle komma igång ordentligt snart. Hoppet fanns där. Ångrade lite att vi åkt in. Kunde lika gärna varit hemma i tryggheten med ett varmt bad kanske. Men här var vi, med spänd förväntan. Jag kände mig fortfarande förvirrad. Ska det verkligen göra såhär ont redan? Det kändes konstigt.
Morgonen kom med en ny CTG kurva. Sömnbristen tog ut sin rätt. Jag var slut. Jag orkade inte. Jag kände på mig att inget hade hänt trots dessa långa och smärtsamma värkar, de var dock glesare mellan dom. Tittade på kurvan. Tänkte flera gånger, kan inte bebis hjärtljud dippa lite farligt så de måste ta ut han med kejsarsnitt? Jag orkar inte mer. Låt det vara över. Undersökningen visade att jag fortfarande stod och trampade på 1 cm. Nu kom de första tårarna. Barnmorskan gjorde såklart sitt jobb, hon var tvungen att skicka hem oss. Sade att jag behöver vila och äta. Äta? Vila? Det går inte, tänkte jag. Det jag lärt mig som Doula gjorde att jag nu hamnade i en situation som jag nu i efterhand borde ha agerat annorlunda. Jag hade mina tekniker. Jag andades lugnt. Jag var avslappnad. Det syntes inte på mig att det var fullständigt kaos inuti mig. Det enda barnmorskan såg var en mamma som uppenbarligen inte hade några problem egentligen med värkarna. Hon såg att jag borde kunna få lite sömn och att jag borde kunna äta. Samtidigt som jag utåt såg väldigt lugn ut, så skrek jag inombords. Smärtan höll på att såga itu min ryggrad, sakta men säkert. Jag hade panik. Åka hem? Jag kommer ju dö! Men jag sade inget om min upplevelse. Jag sade inget om hur jag kände det. Det enda jag sade var om jag möjligtvis kunde få hem någon smärtlindring så jag kunde få lite vila kanske? Blev besviken, fick hem alvedon. En piss i Nilen. Ett slag i ansiktet. Tack för den! Men vad skulle hon göra? Ge mig starkare medicn när det hon ser är en avslappnad och lugn person? Nej, hon gjorde rätt.
In i bilen. Inom Max för inköp av mat. Jag grät hela vägen hem. Jag hade ingen energi. Jag tappade min andning. Det gjorde fruktansvärt ont för värkar som inte gjorde någon nytta.

Slut på del 1. Del 2 kommer senare.

Jag hade rätt. Min magkänsla stämde. Värkarna jag hade var inte normala, de kallas för pinvärkar. Värkar som är mycket kraftiga och smärtsamma men som inte gör ett piss. Dessa brukar man få när man gör en hinnsvepning alltså retar livmodertappen på onaturlig väg. Jag fick dessa pinvärkar utan någon inblandning. Jag har hört mig för och letat länge, men ingen verkar veta varför de uppkommer och det verkar inte finnas något som kan bryta dom heller på naturlig väg. Det krävs medicin för att stanna av dom, så att kroppen kan börja om med "riktiga" värkar. Hade jag varit mer framåt, mer platstagande, så hade jag bett om en sådan sovdos redan på morgonen när vi åkte hem. För jag visste ju att jag aldrig skulle kunna vila där hemma.