torsdag 26 februari 2015

Som en ny människa

Kan egentligen inte skriva dessa ord just nu, då jag är sjuk med en halsinfektion, men... Jag har aldrig känt mig så fräsch som jag gör nu (om vi nu bortser från sjukan). Jag är inte överviktig, jag känner mig lätt och hyfsat smidig.
Min hy i ansiktet har blivit sååå mycket bättre sen jag började tvätta och smörja med diverse produkter varje morgon och kväll. Helt otroligt. Jag ser frisk ut, på ett sätt som jag ej gjorde tidigare. Rent psykiskt gör detta jättemycket. Att känna sig fräsch helt enkelt!

Nästa steg är träningen. När jag blivit frisk från denna omgång sjukdom så ska jag knåpa ihop tre stycken styrketräningspass som ska göras varje vecka. Med hjälp av träningsappen Mammamage och boken Träning för nyblivna mammor så ska jag få ihop det! Peppad, yes!

Jag använder mig av Apolivas anti age serie, helt enkelt för att apoteket hade erbjudande på dessa just när jag skulle inhandla. Dagkrämen jag använder är ej den på bilden, utan den med solskyddsfaktor 15. Dessutom använder jag ansiktsvattnet också, som inte finns med på denna bilden.

1. Rengöringsmjölk - rengör skonsamt huden. Känns väldigt skön och kladdar inte onödigt mycket, och är lätt att skölja av.
2. Ansiktsvatten - Förbereder huden för de aktiva ingredienserna i nedanstående krämer. Appliceras med bomulsrondell. Känns uppfräschande och får ej huden att strama (som andra märken kan göra).
3. Ögoncreme - Anpassad för huden runt ögonen, skyddar dessutom ögonen från de andra cremerna att nå ögat. Tunn och lätt att applicera.
4. Serum - Öppnar upp och tränger ner djupare i huden, och ger bättre effekt åt dag- och nattkrämen. Otroligt tunn och det behövs mycket lite för att täcka hela ansiktet. Går lätt in i huden.
5. Dagcreme/Nattcreme - Slutprodukterna, som återfuktar, ger energi till huden så den kan hålla sig frisk och elastisk. Dagkrämen med SPF 15 är dryg, och något trög att få ut i huden. Känns lite för fet i början men den försvinner i huden efter ett tag. Nattkrämen är enklare att applicera och känns inte tung, som jag upplevt andra nattkrämer göra.

tisdag 17 februari 2015

Att investera i sig själv

Imorgon förmiddag ska jag iväg på massage. Verkligen hög tid att utnyttja de sista tiderna på presentkortet som går ut i början på mars.
Jag gick hos henne på gravidmassage för 1 år sedan, och det ska bli kul om hon känner igen mig. Har bokat Svensk Klassisk Massage. Jag hoppas på att bli ordentligt överkörd haha. Mjuka upp allt stelt så att jag på något sätt kan "börja om från början". Har en även en andra tid inbokad om någon vecka, fast den gången blir det avslappningsmassage. Lär nog somna.

Idag fick jag även ett infall. Jag kände att jag måste börja ta hand om min kropp. Jag har länge, i flera år, ja typ hela livet, gått och struntat i mig själv och min kropp. Jag har inte brytt mig. Jag har inte tränat, för jag bryr mig inte om jag har en tjock mage (så har jag tänkt). Jag har inte tagit hand om min hy, för jag bryr mig inte om jag har torr och talgig hy. Men... Nu VILL jag bry mig. Jag vill vara "duktig" och ta hand om min hud. Den ska ju ändå hänga med några år till hehe.
Så jag for till apoteket och köpte en hel arsenal av hudvårdsprodukter. 4-5 produkter ska smörjas in lite här och där, morgon som kväll. Fick en klump i halsen när jag skulle betala för skiten, meeeen... jag vill bry mig!

Dessutom har jag börjat återfå en längtan efter att träna! HA! Ni som känner mig på riktigt vet att jag har alltid hatat träning. Aldrig tyckt det varit kul och jag hade ångest inför varje idrottslektion i skolan. Men så när jag blev gravid kände jag mig svag. När ungen var född hade jag ont i ryggen och axlar och bäcken. Jag kände verkligen att jag behövde stärka mig själv. Jag testade då något som jag aldrig testat förr. Jag har aldrig testat det eftersom jag intalat mig själv att det ar inget för mig. Men guess what? Jag tyckte det var kul!! Styrketräning. Olga Rönnbergs styrketräning. Kände mig lyrisk över det faktum att jag hittat något som kan funka. Men sen kom depressionen smygande och jag slutade med träningen. Det blev för jobbigt. Men nu, nu börjar jag återfå motivationen.
Nu jäklar!

Jag känner att detta verkligen är min tid nu. 2015 är året då jag ska börja sätta mig själv i fokus lite oftare, då jag börjar ta hand om mig själv. Att investera i sig själv inför framtiden.

måndag 16 februari 2015

Förändringar

Har fortfarande svårt att tro att jag kan må såhär bra. Jag hade ingen särskilt bra erfarenhet från antidepressivt när jag tog dem för flera år sedan. Jag var bara trött, men mådde inte särskilt bättre utan jag gick fortfarande runt i det där mörka.
Så det känns så konstigt nu. Det får mig att tänka att denna gången måste jag ha varit riktigt jävla nere. Fast iofs, det borde jag ju fattat när jag varje dag trodde att jag skulle behöva fly, lämna hus, gubbe och barn och bara dra. Förra gången hade jag kanske ingen "riktig" depression? Det var kanske bara någon liten identitetskris?
Så... Jag är tacksam för medicinen. Det återstår bara att se hur länge jag behöver ta dem.
Tänk vad livet är så underbart, och så mycket enklare! när hjärnan är i balans.

Nu när jag mår mycket bättre, så orkar jag även ta tag i saker och ting som jag har skjutit upp. Lillemans nattningar till exempel.
Han är snart 11 månader gammal, och han börjar bli tung! Att jag fortfarande har gått och vaggat honom till sömns har varit tungt många gånger. Men så för några dagar sedan kände jag en smärta i ena muskelfästet vid axeln, och att vagga runt på Lilleman i 30-40 min kändes helt plötsligt omöjligt. Eftersom jag mår bra, så tänkte jag att NU ska jag ändra nattningsrutinerna. Han ska få somna i sin säng, med mig liggandes tätt bredvid. Nu orkar jag liksom ta den fajten, för fajt blir det. Han vill ju inte ligga där, han vill vaggas i famnen som han är van vid. Älskade lilla barn.

Men, det har gått smidigare än vad jag trott. Första natten blev katastrof. Inte för somnandets skull, utan för att han började storkräkas, efter att ha ätit fisk den kvällen. Så det blev helt bakvänt.
Nästa natt somnade han efter 45 minuter, utan ett enda "gnäll". Tredje natten tog 70 minuter, och han blev jätteledsen mot slutet, så då fick han skrika av sig i min famn. Han var jättearg på mig. Dumma mamma jag vill inte! Så han somnade i min famn, sittandes vid sängen. Fjärde natten somnade han med ett litet gnäll, efter 15 minuter. Idag somnade han i min famn ute i soffan när vi lyssnade på musik. Han var så trött så trött, så jag hann alltså inte ens påbörja vår nattning.
Han har nämligen bara haft 1 sovstund på dagen nu i två dagar, istället för 2 stycken. Det har blivit mer naturligt, eftersom han har somnat senare och senare på eftermiddagsvilan. Han har alltså börjat visa tecken på att han inte behöver lika mycket sömn.

Det sker förändringar hos både mig och Lilleman, och det mesta är positivt för oss.

fredag 13 februari 2015

Tål inte fisk

Sådär ja, ännu ett födoämne som inte kan ätas av Lilleman. Fisk. All sorters fisk orsakar stora jobbiga besvär. Bara han får en liten tugga ner i magen slutar kvällen och natten med kräkfest a la tarmrensning. Så himla synd om honom! Han blev så rädd och ledsen nu sist. När det bara fanns slem och galla kvar att kräkas upp, det bränner ju i halsen och gör extra ont i magen när den krampar. Stackarn...

Jag fattar dock inte vart allt detta kommer ifrån?? Ingen av oss har direkt någon födoämnesallergi i familjen/släkten. Ändå så klarar Lilleman inte mjölkprotein, ägg och nu fisk (finns ju tusen sorter). Skulle inte förvåna mig om han inte tål skaldjur heller...

Visst, maten klarar vi. Vi får helt enkelt ge nått annat än fisk de dagar vi vuxna vill ha fisk på tallriken. MEN! Vi ska ju utomlands senare till våren. Redan innan kände jag en oro för att jag ska lyckas få dåligt engelskspråkiga att förstå att lilleman inte tål någon form av mjölkprodukt, och ägg då. Men nu när även fisk lagts till på listan så känner jag smått ångest över detta.

Herregud.


torsdag 12 februari 2015

Är det på riktigt?

Jag går fortfarande och väntar på ett riktigt bakslag i mitt mående. Sedan jag började med medicin har jag inte haft en enda dålig dag i mitt mått räknat. Visst kan man ha en vanlig dålig dag, med irritationsmoment, men de har inte varit ens i närheten av så dåligt som jag mådde innan. Helt otroligt.

Inget känns svårt längre. Visst, jag orkar inte med att ta tag i vissa saker, men det kommer. Jag ser fram emot saker och jag känner mig återigen stark. Jag är positiv till mycket nu!

Depression är verkligen en sjukdom att ta på allvar. Jag var helt övertygad om att jag var tvungen att fly fältet, lämna allt, för att kunna må bra igen. Tänk så ologiskt.
Jag får nog även inse att jag är nog en person som är extra känslig. Jag har haft en depression tidigare (inte lika djup, but still) och nu håller jag på att tillfriskna från den andra. Tänker jag tillbaka kan jag mkt väl tänka mig att jag hade flera depressioner under min uppväxt också. Så jag behöver nog ta medicin, i återkommande perioder.

Jag har alltid varit så tveksam mot medicin, särskilt nu när jag ammar. Lilleman får i sig en viss mängd genom amningen, och jag mår dåligt över just det. Samtidigt måste jag först och främst bli frisk, och det överväger eventuella biverkningar.

söndag 8 februari 2015

Att amma ett äldre barn

Ett känsligt ämne det där. Samhället har blivit så skevt att amning mer och mer sexualiserats. Det är skamligt att amma offentligt. Brösten är sexsymboler och brösten ska suttas på av vuxna vid sex. Örk! Samhället har kommit så långt ifrån den biologiska biten, att kvinnobrösten enbart finns för att ge mat åt barnen. Dessutom är människan skapt att amma läääänge. I jägar- och samlarkulturer ammas barnen i minst 2-3 år. Det märks också på åldersskillnaden mellan barnen. Amning funkar som ett preventivmedel. I dessa kulturer är det 2-4 år mellan syskonen. Människan är inte skapt för att föda barn tätt, utan biologiskt ska vi få ett barn, amma det i några år och därefter kan ett nytt liv skapas och växa.

Med min sons 10 månader så anses han av många redan alldeles för gammal för att amma. Det förväntas att man ska sluta vid ca 6 månader. Många verkar tro att om man inte slutar amma tidigt, så kommer barnet vilja amma för alltid. Jisses.

I mina ögon ammar jag inte ett äldre barn. Jag ammar ett litet barn som har amningen som en stor trygghetsbas. När han börjar närma sig 1½-2 år, då kan jag nog börja kalla han "äldre", men inte är han för gammal då heller. Jag tänker låta han styra när han vill avsluta det hela.
Tyvärr har jag ingen stark personlighet. Jag vågar inte stå emot flera strömmar av amningsmotståndare. Så plz, ni som läser detta. Låt mig och min son sköta vårt liv ifred. Min son är en underbar och trygg liten pojk, tack vare att jag ger han den trygghet han så bestämt visar att han behöver. Jag är en enastående mamma åt just mitt eget barn. Ingen får berätta för mig hur jag ska ta hand om min son.

lördag 7 februari 2015

Mäns bilintresse sitter i generna

Det måste ligga något i det? Att pojkar dras till bilar, motorer och teknik kan inte enbart vara miljöpåverkan/yttre påverkan. Dock spelar dessa saker enormt stor roll. Om en pojke enbart får tillgång till klassiska pojkleksaker, jag då leks det ju bara med dem. Jag vill att mina barn ska få tillgång till båda könens "tillhörigheter", oavsett kön på mitt/mina barn. Som bebis är det mesta könsneutralt, det är inte förrän senare (1+ år?) som leksakerna börjar könas. Vill min son leka med dockor, så självklart. Önskar han sig en sminkdocka, så självklart. Vill han leka med bilar, dinosaurier och verktyg, javisst ska han få göra det. Mitt jobb är att erbjuda alla alternativ, så får han hitta det han gillar.

Jag har alltså inte uppmuntrat min son till någonting egentligen. Han har en hög leksaker och han leker med de saker han tycker är kul. Jag har inte favoriserat de där brio racerbilarna som han har fått. Ändå är det just de två bilarna som är roligast.
Jag har aldrig någonsin gjort bil-ljud i samband med att han lekt med bilar (och liknande), ändå har han på egen hand kopplat samman bilarna med att göra bil-ljud, brum brumm.

Som yngre så var saker med hjul det bästa han visste. Han kröp hela tiden in i rummet där barnvagnen står, och rullade på barnvagnshjulen. Gunghästen i köket har också hjul, och det är hjulen som är kul - inte att sitta på den.

Så trots att pojken min inte alls har uppmuntrats till "pojke som älskar bilar", så är det just det han har blivit. Det kan inte bara vara slumpen. Det måste vara något mer, något medfött. Inte att bilintresse finns inbyggt, för bilar fanns ju knappast på stenåldern. Men något grundläggande måste ha hängt med. Någon inbyggd fascination över saker som funkar på ett visst sätt, framförallt ett medfött intresse för hur saker och ting fungerar. Ett hjul kan tyckas vara en alldeles fantastisk grej. Drar man där så rör den sig och saken som sitter fast i hjulet rör sig också. Bilar har hjul, så bilar it is. Jag kan tänka mig att på stenåldern var det mannen som hade ansvaret för att få familjen/klanen att överleva. Skydda, jaga, uppfinna, hitta och undersöka. I dagens samhälle yttrar det sig kanske som just bilintresse?

torsdag 5 februari 2015

Små förändringar

Jag har gjort en plan. Det är den där stegen jag byggt för att komma upp ur det svarta hålet. Små förändringar i vardagen för att minska risken att fall ner igen.

Jag sitter inte alls lika mycket vid datorn längre. Innan tog den nästan all min tid, och det blev en kamp mellan den och lilleman som hela tiden ville ha min uppmärksamhet. Jag blev såklart irriterad när jag inte fick bli lämnad ifred. En av dom ska bort, och inte är det lilleman. Nu sitter jag vid datorn när han somnat för natten (den korta stund innan jag får gå in och lägga mig hos honom). Ibland kikar jag in på dagen med, men bara när lilleman verkligen inte har behov av mig just då och bara en snabbis. Jämfört med då och nu så är det enorm skillnad. Jag försöker istället hålla mig sysselsatt genom att ta hand om hemmet. Tvätta, damma, diska, plocka, laga mat.... osv.

Att hålla igång med något produktivt hela tiden ger mig dessutom mindre tid att grubbla och tänka negativt. Grubblerierna kan jag istället spara till bättre tillfällen, som samtal med sambon och samtalen med min psykolog.

Köket ska ALLTID vara undanstädat och rent innan jag lägger mig för natten. Det är en regel jag har nu. Innan lämnades disk och städ alltid till morgonen efter, och orkade jag inte då heller så gick det ännu en dag med ett skitigt/äckligt kök. Jag insåg att jag kände mig genast deprimerad när jag kom ner och fick se köket med all disk och matrester. Även om det tar typ 5 minuter att få undan allt, så var synen rent nedslående. Så, nu är köket alltid undanstädat inför natten. Jag märker redan hur stor skillnad det är att komma ner till ett rent, ibland skinande kök.
En bra start på dagen är superviktig! Det är tur att lilleman alltid, sedan födseln, har ett strålande morgonhumör. Det väger upp för det faktum att han aldrig har tagit sovmorgon haha.

När lilleman vilar, så vilar jag. Jag får INTE sitta vid datorn. Nej jag ska ligga i sängen, med en bok. Jag har länge känt att jag inte haft tid med att läsa, inte sedan lilleman kom. Böcker är en av mina stora intressen, och jag vill hitta tillbaka till dem! Så, när lilleman somnat ligger jag och läser. När lilleman vaknar tar jag över han till mig, oftast somnar han då om och då passar även jag på att blunda lite.
Sen jag började med antidepressiv medicin har jag inte längre svårt att somna på kvällen, så jag vågar mig på att somna på vilostunderna på dagen. Det är så underbart! Innan kunde jag inte sova en sekund på dagen, eftersom jag var tvungen att vara nära död av trötthet på kvällen om jag skulle kunna somna alls.

Små förändringar i vardagen som jag känner gör enorm skillnad för mitt mående. Det är alltid det lilla som räknas.

tisdag 3 februari 2015

Återhämtning

Vet ni hur tyngande det är för självkänslan att inte hitta kärleken till sitt barn? För bara någon vecka sedan var det som värst. Jag hade gått i flera veckor, månader, med en växande känsla i kroppen som mer och mer fick mig att känna ångest och irritation mot mitt barn. Vissa dagar hatade jag honom. Jag visste att han var mitt allt, att jag borde älska honom högt och jag visste att han egentligen var en väldigt glad unge. Så att känna dessa "hatkänslor" mot honom var så nedslående att jag hatade mig själv ännu mer, och mådde ännu sämre.

Jag har många bra dagar nu. Jag känner glädje och lycka för mitt barn, fler gånger än motsatsen - vilket får mig att vilja kämpa ännu hårdare med att inte tappa det! Åter igen vill jag hålla om honom när han är ledsen. Innan kunde jag bli så fruktansvärt arg att jag såg svart och mest av allt ville slå till honom. Jag vill aldrig någonsin komma tillbaka till den känslan... Fy!