lördag 28 mars 2015

Förlorad tid

Jag tar antidepressiv medicin, och för första gången på mer än ett år känns livet enkelt. Att jag aldrig förstod tidigare att livet inte ska vara så jobbigt och tungt?! Allt känns så lätt nu, jämfört med tidigare. Det gör mig även ledsen...
Lilleman har fyllt 1 år och det är inte förrän nu som jag verkligen tycker det är roligt att få vara hemma med honom. I ett års tid har jag gått och sjunkit djupare ner i det svarta hålet och varje dag har varit en lång transportsträcka där överlevnad har varit prio ett. Nätterna har varit det jag längtat efter direkt när jag vaknat på morgonen, för på nätterna kunde jag iallafall glömma mina tankar.
Så, jag blir ledsen när jag tänker på att det har gått ett år utan att jag har kunnat njuta av min sons första tid. Jag har missat så mycket glädje. Jag blir ledsen när jag tänker på att det kunde varit annorlunda, om jag bara sökt och fått hjälp i tid.
Lilleman är 1 år gammal, och jag ska börja jobba om lite mindre än 2 månader. Lilleman ska skolas in på förskolan och jag känner mig snuvad på kalaset. Det är nu jag älskar att vara hemma med honom, det är nu jag älskar att vara mamma och det är nu jag älskar att se Lillemans utveckling och framsteg. Och om två månader är vår tid tillsammans dygnet runt slut. Det känns som att det tar slut precis när det började...

Samtidigt måste jag försöka acceptera att det är som det är. Jag måste vara snäll mot mig själv och även förlåta mig själv för att jag höll ut alldeles för länge, till ingens nytta. En depression är verkligen en sjukdom att ta på allvar, och det enda jag kan göra nu är att acceptera det förflutna och gardera mig för framtiden. Jag har tagit lärdom. Nästa gång ska jag inte hålla ut in i det sista, nästa gång kan jag kanske se varningssignalerna mycket tidigare och nästa gång vet jag att det kommer bli bättre. Jag har alltid varit en person som lär mig av mina misstag, så även i detta fallet.

onsdag 18 mars 2015

Hoppet håller sig vid liv

I vissa perioder har jag inte alls sett någon ljusning med Lillemans nattsömn och magknip. Det har känts som att dessa "problem" aldrig kommer ta slut och att jag aldrig kommer få sova en hel natt igen. Menar, att enbart bli väckt två gånger per natt hade varit najs det med - jag är ju inte omöjlig!
Men, vågar jag säga det? Nu har det kanske börjat ljusna?
Jag upplever inte att han har lika mycket magknip som tidigare, och han sover något längre mellan varje väckning på natten. Hur mycket vet jag inte, för jag är så trött att jag aldrig skulle kunna hålla reda på tiderna. Men det känns att det är bättre.
Förra veckan åt jag dessutom en bit tårta med grädde på, och Lilleman reagerade inte med magknip. Wiiihoooo! 1 års ålder är kanske en magisk gräns?

Snart är det lördag, Lillemans födelsedag, och då blir det kalas för hela slanten. Längtar!

söndag 15 mars 2015

1 år

Har inte riktigt tid och lust att sitta vid datorn längre. Jag har nämligen skaffat mig en smartphone, och via den kommer jag åt "det viktigaste" och därför slås inte datorn på varje dag längre. Lär inte bli så mycket bloggande, men lite då och då kommer det något kan jag lova.

Nästa vecka, på lördag den 21e, fyller vår lille gosse 1 år. På tisdag är det 1 år sedan värkarna startade, och den senaste månaden har många av mina tankar gått till min förlossning. Det känns helt otroligt, och urkraften i mig skriker nästan åt mig att jag måste föda barn igen, haha! Häftigt är det. Nu var ju min förlossning alldeles för lång och jobbig på ett komplicerat sätt, men själva grejen i det hela var så fräck att jag inte kan se det som en negativ erfarenhet. Flumm flumm.
På lördagen ska vi i alla fall ha kalas här hemma. Jag ska baka den coolaste tårtan ever! Det är ju ändå den första födelsedagen någonsin som vi firar för vårt barn. Jag ska ta en bild på tårtan sen, så gossen kan titta på den när han blivit vuxen, för han får inte äta den och han lär knappast minnas den heller.
En sak till, det är ju inte bara lilleman som firar 1 år. Jag och sambon firar ju dessutom 1 år som föräldrar, och det är inget man sticker under stolen med - och för mig är det nästan mer värt att fira än allt annat! Vilken prestation säger jag bara, vi har överlevt såhär långt haha.


måndag 2 mars 2015

Mammamagen

Kroppen förändras efter en graviditet och förlossning, vare sig man vill det eller inte. Tyvärr är det många nyblivna mammor som mår riktigt dåligt över förändringen. Brösten, magen, rumpan, snippan - inget är sig likt! Jag tycker det är så tragiskt. Att kvinnor ska känna så inför sin kropp. Dagens samhälle tillåter inga synliga skavanker.
I grund och botten tror jag att de kvinnor som mår riktigt dåligt över de kroppsliga förändringarna, ser sin kropp som ett verktyg. Ett verktyg för att tillfredsställa och få sin vilja igenom. Att kunna locka. Att värdet sitter i hur knullbar man är.
Jag förstod väldigt tidigt vilken effekt kvinnokroppen har. Jag kom i puberteten och fick bröst flera år tidigare än andra tjejer i klassen. Dessutom blev de där brösten större än andras, vilket jag upptäckte var till glädje för alla pojkar. Ville jag ha extra uppmärksamhet, ja då tog jag bara en u-ringad tröja och som magi ville skolans killar sitta bredvid mig, kika ner i tröjan och en och annan vågade sig även på att dra i tröjan - på skoj - så klyftan syntes lite mer. Idioter. Mest killarna, men även jag. VARFÖR lärs man att ens värde sitter i det yttre, och varför gick jag på det?? Skit samma, jag kom ur det ganska fort, och på gymnasiet började jag känna mig obekväm med hela grejen. Efter gymnasiet klädde jag mig nästan alltid så att jag dolde så mkt det gick, istället för att visa så mkt som det går. Jag var mäkta trött på att andra, kända som okända, alltid tog sig friheter. Jag ville bli sedd för "min hjärna" och inte för min kropp.
Med det synsättet så kunde jag inget annat än att välkomna de förändringar som skedde med min egen kropp under graviditeten. Visst, när de första bristningarna dök upp på magen så blev jag inte glad. Får jag välja mellan att ha bristningar eller inte, så väljer jag såklart inte. Men när det var ett faktum att jag skulle få bristningar, så var det ju bra med det. Det enda jag störde mig på var att de kliade och sved som attan när de poppade upp haha.
Nu är magen extra lös och hängig pga bristningarna. Ärrbildning är inte elastisk, så därför kan inte huden på magen dra ihop sig helt. Dessutom var jag hyfsat överviktig med mkt underhudsfett just kring magen, och sedan gå ner 10kg i fett lämnade en lite extra degig mage. Min kroppstyp har dessutom mer underhudsfett på magen, så magen är ju som den är hehe. Brösten är extra slappa och hängiga, men vad gör det? De är till för att göda bebisar, så varför måste de se ut på ett visst sätt? Rumpan är plattare ä vad den varit tidigare. Och ja, jag får erkänna att här känner jag smått ångest. Jag vill ha en riktig booty! Styrketräning på det så kommer den förhoppningsvis se lite snyggare ut!

När jag ser min mammamage idag, så ser jag inget fult någonstans. Inte en enda fläck på min kropp är något att skämmas över. Jag älskar min ärriga mage. Den har burit mitt barn, och den visar alla andra att jag är en mamma. Jag vill att det ska synas att jag är en mamma. När jag ser min mage känner jag mig som en riktig mamma. Det är som det ska vara!
Om någon månad åker vi iväg med sambons familj till Turkiet. Jag ska köpa en ny bikini och jag längtar nästan tills jag får visa upp min fina mage. Knäppt?