fredag 31 oktober 2014

Uteblivna barn

Happy Halloween! Tyvärr kom det inga utklädda barn ikväll, och jag som redan har en lite smådeppig dag blev ju rent sorgsen. Jag, som karvat ut bästaste pumpan ever, och laddat upp med godis i en skål i hallen.
Det kom ju barn i påskas, på häst dessutom! Men jag antar att det är lite svårare att ta sig långt in på en grusväg in i skogen när det är beckmörkt ute? Well well...


måndag 27 oktober 2014

Har du sett ett spöke?

Hade nyhetsmorgon igång på TVn imorse. Dagens boktips var en bok sammanställd av sanna berättelser från folk som bor på slott runt om i landet. Alltså berättelser om paranormala upplevelser.
Nå, detta ämne är något som rör upp starka åsikter hos folk. Det finns två läger, antingen tror man på "spöken" eller så avvisar man detta väldigt starkt. Vilket läger tillhör jag?

Som barn var det väldigt spännande att berätta spökhistorier under täcket på pyjamaspartyna. Man släckte ner alla lampor och så satt man där livrädd med en ficklampa i handen. Man spelade anden i glaset och förfasades över vad som kom upp. HUR kunde anden i glaset veta att just HAN jag var kär i, också gillade mig? Alla visste att det alltid var någon i gruppen som förde det där glaset fram och tillbaka, men alla hade vi ju hört "sanna" historier om andar som krossade glaset och vi alla satt väl där och hoppades och spelade med i stämningen kring det hela. Man satt i ett mörkt rum och berättade om ALLT man varit med om (som man givetvis aldrig varit med om, men man hittade på för att vara "värst"), och helt plötsligt utbrister någon att de såg något i mörkret. Strax instämmer nästa med att hen minsann OCKSÅ såg det. Så var det klart, vi hade ALLA sett ett livs levande spöke (höhö) under det där pyjamaspartyt.



Känner ni igen er?Harmlöst och alltid på låtsas.
Sen finns det andra former av "erfarenheter" än den ovan.

Under en ganska stor del av min barndom bodde vi grannar med min mormor och morfar, och senare bodde vi även i deras hus. Det där huset har alltså varit en del större delen av min uppväxt som barn och ungdom. Det var i det där huset som jag hade alla dessa kompis-spök-träffar. Det är det huset som jag gjorde de flesta av anden i glaset-sessionerna i. Jag fick under min uppväxt hela tiden höra av de vuxna omkring mig, att det fanns spöken i det huset. Det var alltid spännande att med skräckblandad förtjusning gå upp för trappen i (då) mormors hus och titta på den där gungstolen som gungade av sig själv (för det gjorde den). Det var verkligen jobbigt att gå upp på ovanvåningen själv! Jag hade alltid svårt att somna där uppe (för där fanns ju såklart sovrummen med), jag låg på helspänn och kunde inte slappna av. Det fanns alltid en känsla av att det fanns någon mer än jag där uppe. Dörren till mitt rum gick alltid upp av sig själv under natten, hur hårt jag än stängde den, och jag vaknade varje gång - livrädd. Men vad skulle jag göra? "det finns inget där, det finns inget där" var ett ständigt nattmantra för mig. Jag blev mörkrädd och hade svårt för att vara själv hemma, vilket min mor säkert kan intyga hehe. Min mörkerrädsla OCH spökrädsla blev knappast bättre av att min mor delade med sig av oförklarliga händelser som skett i just det huset i början av mitt liv och under mors uppväxt. T.ex. fanns det en byrå i köket/matrummet som aldrig stod på samma plats när de steg upp på morgonen. En dag hade de alla varit på uteplatsen medans jag låg och sov i en babysitter inne i köket. Helt plötsligt hade de hört en massa högt bankande inifrån köket, som om någon smällde med köksluckorna. De sprang in fort som fan, men där fanns inget. Bara jag som låg och sov fortfarande.
När jag blev lite äldre (10-11 år?) började jag dock tycka om huset allt mer. Jag tyckte om det inna med såklart! Det var ju huset jag hade spenderat hela mitt liv i hittills (först mormor och morfars sedan vårt), det finns många fina minnen därifrån. Men jag började väl komma till ro med att man aldrig kände sig ensam i huset - på gott och ont. Huset hade verkligen karaktär, det var gammalt och det kändes familjärt. Inte alls någon elak eller tryckt atmosfär. Det huset är fortfarande som ett drömhus för mig, men det är kanske alla hus som man växer upp i/kring?

Far min köpte ett hus. Också ett gammalt hus, men detta var då en gammal bonngård. Ni vet sån där med plats för två kor och en häst, torpaktigt. Om jag inte haft "spöklika" upplevelser förr så skulle jag få det nu. Innan de hade byggt klart ovanvåningen så sov jag och mina bröder i vardagsrummet, och de två vuxna sov i rummet bredvid. Jag låg så jag kunde se både deras säng och mina bröders. Min yngsta bror var fortfarande så pass liten att han kunde vakna om nätterna från mardrömmar eller nattskräck och vara jätteledsen. Jag låg vaken av någon anledning en natt, och brodern vaknade och började gråta. Jag tittade in mot pappa för att se om de vaknade, och samtidigt som jag gör det ser jag en gammal dam gå från pappas rum in i vardagsrummet förbi mig, och sedan bort mot brodern som var ledsen. Hon var klädd i vitt förkläde, hade en vit "städerskahatt" med en hårknut högt på huvudet. Hon såg varm och vänlig ut, gammal och ledbruten men stark. Jag stirrade förvirrat och när jag vände blicken bort från henne mot pappa som nu hade kommit in i vardagsrummet så var hon borta. Vakendröm? Kanske det. Men jag glömmer det aldrig.
En kväll hade jag en kompis hos mig, vi var ensamma hemma. Vi satt i vardagsrummet när det lät som om några bestick föll i golvet ute i köket. Vi gick ut och tittade men vi hittade aldrig vad det var som hade trillat ner så metall-skrammel-aktigt.
En natt vaknade jag av konstiga ljud. Då hade jag ett rum på ovanvåningen och trappan ner var precis utanför dörren. Det kommer steg i trappan, uppåt, jag hör hur de fortsätter ända upp, går förbå min dörr och bort mot pappas sovrumsdörr. Där blir det tyst två sekunder, sedan går de tillbaka förbi min dörr och ner för trappan. Det var tyst resten av natten. Jag trodde först att jag vaknade av att någon i familjen hade varit nere under natten, kanske pappa, men jag tyckte att det var konstigt att han skulle gå ner i gen efter att ha varit uppe och vänt? Och att han aldrig kom upp igen och lade sig efter att gått ner igen? Jag frågade hela familjen vem det var som hade varit uppe den natten, men ingen ville kännas vid.


Vilket läger tillhör jag? Jag tror väl att mina erfarenheter kan förklaras på något sätt, t.ex. "vakendrömmar"/hallucinationer. Men specifika ljud, som besticken som trillade som både jag och min vän hörde, samt stegen i trappan - de sakerna har jag extremt svårt att bortförklara som nonsens.

Har du varit med om något?

söndag 26 oktober 2014

Att konstant gå med dåligt samvete

Något som jag har dragits med sen jag blev mamma är det där dåliga samvetet. En konstant undran och oro över om jag gör rätt, om Lilleman har det bra. Men även dåligt samvete över ekonomin. Kan jag köpa detta? Varför köpte jag detta? Har jag verkligen råd att köpa detta klädesplagg till Lilleman? Den som säger annat ljuger, för att gå back i ekonomin varje månad tär verkligen på psyket - och varje inköp; bebiskläder som mat får det dära samvetet att gnaga ännu mer.
Varje månad hittar jag saker jag vill köpa, och varje månad blir min önskelista större. Jag minns inte senast jag köpte ett klädesplagg till mig själv. Dessvärre MÅSTE jag köpa 2-3 byxor, eftersom de flesta jag har har blivit för stora och de som passar är mjukisbrallorna. Detta i sig skapar ångest för jag vet att jag egentligen inte har råd med det. Jag får ta av sparpengarna, och sådan som jag är så tänker jag att jag alltid måste komma sist på prioriteringslistan. Lilleman, sambon och huset måste alltid komma före. Att jag måste köpa till mig själv innebär att jag måste dra in på något annat, viktigare.

Det dåliga samvetet växte sig även större nu när Lilleman åter igen hittat lite matglädje. Nu får han i sig en liten större mängd lunch samt gröt inför natten. Helt plötsligt är han en helt annan människa. Istället för att vara lite av konstant kinkig, så är han helt plötsligt supernöjd efter maten. Han sover mycket bättre. Detta fick mig att tänka SKIT, har han gått hungrig i flera månaders tid?! Efter lite snack med amningshjälpen och andra mammors erfarenhet blev jag lugn igen dock. Allt är normalt hehe.

Dock har jag beslutat att lämna det dåliga samvetet bakom mig under vecka 45. Då blir det nämligen en tripp till IKEA, och jag tänker ta med tillräckligt mycket sparpengar för att kunna köpa på mig en hel del till Lillemans egna rum. Annars blir det aldrig av, det blir inget barnrum och jag aldrig köper någon möbel eller inredningsdetalj. Nu ska det inredas lite smått!

torsdag 23 oktober 2014

Om allt och inget

Oj vad tiden går. Går hela tiden och tror att Lilleman är 6 månader gammal, men nu är han ju faktiskt 7 månader. Vart tog månaden vägen? Dessutom är det bara två månader till jul nu, wiiii. Vår första jul med ett eget litet barn. Inget kommer vara sig likt.

Lillemans två tänder har spruckit igenom helt nu, så jag tror det värsta är över för denna gången. Men man vet ju aldrig med de små, rätt som det är ändras något! Han har även börjat äta lite mer av vuxenmat nu. Inte mycket, men mer än tidigare i alla fall. Börjar känna mig mer avslappnad kring det hela, inte lika mycket stress även om det gnager lite inombords. Men jag tror det blir bra!

Sambon har även hunnit bearbeta av en hel del veckor nu på nya jobbet, långt borta i Landskrona. Det går framåt. Han gör ett hästjobb där borta och jag försöker så gott det går att jobba på här hemma med hus och barn. Det börjar märkas allt tydligare nu att vi lever ett litet annorlunda liv. Det börjar bli smått jobbigt att vara ifrån varandra största delen av veckan. Eller ja, jobbigt och jobbigt, man längtar efter varandra mer i alla fall. Det som är mest trist är dock Lillemans relation med sin pappa. Jag har märkt att han har blivit allt mer reserverad även mot papsen. Okej inte så det märks för utomstående kanske, men jag ser en annan blick i hans ögon än vad han hade tidigare. Lite sådär avvaktande och tveksam på något vis. Han är mer mammig, tittar gärna på mig när han sitter hos pappa. Så ja, det är lite trist. Men jag tror ändå det blir bra. Papsen ger fortfarande stora smajl hos Lilleman och det är så underbart att se!

Vi får se vad framtiden ger, men jag är hoppfull - med allt vad gäller jobb, familj och framtida planer.

fredag 17 oktober 2014

Arg mamma i affären

Vet ni, vi har väl alla sett den där mamman som frustrerat och med arg röst försöker prata/skrika sina kaotiska ungar till rätta i affären. Handen upp alla vi som tänkt herregud stackars barn (eller liknande).

- Håller upp handen...

Men vet ni? Alla som tänker så, eller har tänkt så någon gång, har/hade inga barn själv!!!
För om vi istället har barn, så hade vi inte tänkt stackars barn, då hade vi istället tänkt stackars mamma! Jag lovar, det är sant.

Idag fick jag mitt eget bevis. Stod på samma avdelning i mataffären med en annan mamma som försökte hitta skor till sina två söner. Hon var uppenbart arg på sina barn, hotade, mutade, ja ni vet - alla "fel" man kan göra som förälder. Det enda jag hade i huvudet? Jo, stackars henne... För till hennes försvar så såg jag ju att hennes söner var pretty much omöjliga just då. Den ena låg och grät på golvet för att han inte fick köpa en bok som kostade 350 spänn. Han tänkte minsann inte resa sig alls förrän mamma gick med på att köpa den boken. Jag tänker, hur många gånger har inte denna mamma försökt övertala sin son att det är för dyrt, att han får önska sig den i julklapp istället osv osv, innan hon blev såhär frustrerad? Den andra sonen vägrade ta av sig skorna så att mamman kunde mäta hans fötter inför skoinköpet.

Jag tittade på min egen lilla son som satt i sitt babyskydd i kundvagnen och jag tänkte: Jag längtar INTE tills han är så stor som mammans söner. Haha.
Jag försökte ge henne ett förstående léende men tror inte det gick fram. Hon tänkte väl att jag var ännu en sådan där som glor och tänker stackars barnen. Hon kände sig bergis som en dålig förälder. Jag ångrar lite att jag inte gick fram till henne och sade ett par välmenande ord, typ... ja jag vet inte. Men jag tänker att denna mamma får säkert bara massa fördomsfulla blickar, och om jag vågat gå fram hade hon iaf fått veta att hon inte är ensam. Även om min lille son bara är 6 månader, så är jag ändå en mamma som iaf kan förstå lite av det hon får stå ut med när hennes söner får utbrott i affären. Lilleman har t.ex. haft rena rama skrikfesterna i affären när han var mindre.

Så, jag hoppas denna mamman fick en bra kväll iaf som avslut på en strulig dag.

torsdag 16 oktober 2014

Anatomiska framsteg

I tisdags, den 14e oktober, så hittade jag en tand i Lillemans mun. Jag som undrat så när de små bissingarna ska komma, och de kommer nu haha. Igår hittade jag tand nummer två, så nu är det fullt ös på tandsprickningen.

Men alla föräldrar vet ju vilket humör de små kan få när det är tänder på G. Lilleman är inget undantag. Om min sömn var liten så är den obefintlig nu. Han har alltid varit en sådan som vaknar efter varje sömncykel, alltså varje timme cirka. Så ja, min sömn är nu obefintlig. Räknade på det, inatt fick jag totalt tre timmars sömn utspritt på hela natten.
Behöver jag säga att jag längtar tills detta går över så jag kan gå tillbaka till uppvak varje timme istället för var 15 min?

måndag 13 oktober 2014

Sömnmetoder

Jag har märkt att det figurerar mycket råd och tankar samt kritik gällande de sömnmetoder svenska folket tillämpar på sina småttingar. 5-minutersmetoden, sova-hela-natten-kuren (SHN), "tvångssöva", och så finns det säkert fler. Men just dessa tre metoderna är det mycket prat om just nu i mitt internetflöde.

Sömnmetoder... Bara ordet klingar ont i mina öron. Det får mig att tänka på brist på empati, kallhet, tvång, gråt, rädsla. Det får mig att känna skuld, ångest, panik inför vad man utsätter små små barn för. Barn är inte maskiner man kan programmera till att funka på ett visst sätt, ändå är det så populärt med att försöka styra ett litet barns behov så det passar föräldrarna. Resultatet blir inte sällan en utsliten förälder efter flera minuters (timmars?) kamp och ett barn som gud vet vad känner för hemska saker. Rädsla, ångest, panik, skräck, inte minst otrygghet.

Både 5 minutersmetoden och SHN är inte sömnmetoder, de är skrikmetoder. Dock är SHN en renodlad tortyrmetod. Båda metoderna går ut på att lära barnet att somna själv, utan närvaro av mamma eller pappa. Oavsett om bebis skriker för full hals, bebis SKA somna själv. Det man lär barnet är inte att somna själv. Man lär hen att det inte är lönt att skrika, det kommer ändå ingen hjälp. De får ligga där i ett mörkt rum och känna rädsla och skräck. Känna sig ensamma, lämnade, övergedda.
Hur kan vi behandla barn såhär?? ALDRIG skulle vi behandla någon vuxen på detta sätt, men de extra känsliga barnen får stå ut med detta. Skadan som man kan åsamka blir en djupt rotad misstro till föräldern.

Jag klarar inte skriva mer utförligt, jag blir för illa berörd. Här nedan kan ni klicka er in på ett brev som en mamma skrivit till en bloggare, där hon berättar hur just SHN åsamkade stor skada på hennes dotter. Jag grät när jag läste...

Ett brev om sömnmetoder


Vad är SHN? Gå in här nedan och läs på Lady Dahmers blogg, där hon skrivit ett inlägg där hon tar upp just SHN och i inlägget finns även ett utklipp från en "metodbeskrivning" från SHN. Läs och förfäras...

5 minutersmetoden vs SHN


Och till slut, en artikel om varför 5-minutersmetoden också är en form av tortyrmetod a la Pavlov

Fem minuter av grymhet


Jag försöker alltid vara lyhörd för Lillemans behov. Varje gång jag någon gång ignorerat eller gjort fel, så får jag dåligt samvete. Nu när jag sett så mycket om alla dessa sömnmetoder så kan jag inte låta bli att tänka på vår egen sömnrutin. Är jag tillräckligt lyhörd? Tvångssöver jag honom? Gör jag fel, skadar jag honom?? Nej, jag tror inte det. Jag ser på han när det är dags för sängen. Ibland är det klockan 19, ibland klockan 21. Jag lämnar han aldrig att sova själv i det mörka sovrummet. Nyligen har han fått börja somna i sin egen säng, men jag sitter bredvid. Alltid redo att fånga hans hand när han sträcker ut den mot något att gripa tag i. Alltid redo att fånga nappen som ploppar ut, alltid redo att hjälpa han att förbli trygg där han är.



Detta är mina åsikter. Det finns, tyvärr enligt mitt tycke, många föräldrar som tillämpar dessa skrikmetoder. Jag tror inte att de på något sätt är onda, att de vill sitt barn illa. Jag tror att det finns de som inte vet bättre. Att det finns de som inte vågar lita på sin egen magkänsla som förälder, att man istället litar blint på vad andra säger och förespråkar. Länder som tillåter aga är inte bebodda av onda föräldrar. De älskar sina barn lika mycket som föräldrarna i ett land som Sverige, där aga är förbjudet. Man vet helt enkelt inte bättre.

lördag 11 oktober 2014

Skam och dåligt samvete

Ännu en vecka har gått i sjukdomens tecken. Tidigare blev ju Lilleman sjuk med feber och snorig näsa, sen blev jag smittad med dunderförkylning och halsont, sen smittade jag sambon så han fick vara hemma en vecka medans jag och Lilleman var krya. Sen smittade sambon mig och lillen igen, nu denna veckan hade han hosta och slem i halsen. Jag blev dunderförkyld igen och jag sitter nu här och svär över hela skiten. Jag brukar sova gott om nätterna mellan uppvaken med lillen, men nu när jag mår såhär så kan jag inte ens sova däremellan. Jisses vad jag är slut som mamma. Flera gånger har jag tappat tålamodet och blivit riktigt arg på Lilleman, vilket jag skäms över för han gör ju inget fel liksom! Nej jag har inte skrikit eller gjort nått annat fysiskt, men inombords har jag kokat.

Man kan inte vara den där tålmodiga topp-mamman hela tiden, särskilt inte med konstant sömnbrist och sjukdom som grädde på moset.

Jag och sambon har 2½ dag tillsammans varje vecka, och denna helgen har jag fått tacka nej till hans erbjudande om att se en film med mig. Han som inte ens tycker om att se film, vill göra detta för min skull (jag äääälskar film), och jag har inte en gnutta energi kvar till min sambo när lillen somnat för natten.

Så, skam inför mitt dåliga tålamod med Lilleman, och dåligt samvete för att jag inte orkar spendera kvalitetstid med min sambo som är borta största delen av veckorna.Yay...

Godnatt!

lördag 4 oktober 2014

Om det där barnet

Ju äldre vår son blir desto mer av hans personlighet kryper fram, och jag börjar se mer av mig själv i hans sätt att vara. Känner mig stolt över att han faktiskt verkar få drag av mig, samtidigt som jag känner en oro för vad just de egenskaperna kommer innebära för honom - i negativ bemärkelse då.

Just nu verkar han vara precis som mig. När han är hemma och i en trygg miljö med människor han känner igen och tycker om, så är han världens spralligaste. Han pratar glatt och ålar runt som en torped. Jag får gå efter han och plocka bort han från sladdar och vägguttag gång på gång. Men när vi är iväg, när han träffar personer han inte känner eller personer som överlag är högljudda och snabba så är han väääldigt reserverad. Han sitter knäpp tyst, vill bara vara i famnen och om han får för sig att säga nått så är det gråten som kommer fram. Han känner sig inte alls trygg. Han är livrädd för andra barn. Andra barn är ju så högljudda och de fläktar och springer förbi, vilket är väldigt skrämmande för vår Liten. Går någon fram till han innan han vant sig, så blir det gallskrik direkt samtidigt som han skakar av skräck.
Tyvärr gör ju de flesta så. Så fort de ser en bebis så ska man fram snabbt och börja gulla och "busa" med höga ljud och kittlingar - vilket Lilleman HATAR. Han vill ha lugn och ro, lagom samtalston och sitta på avstånd så han kan observera. Precis som jag! Och precis som jag så behöver han någon minut (timme?) på sig att vänja sig, observera och bestämma sig för att detta inte var så farligt. Först då kan han slappna av och börja le tillbaka mot personer och börja prata.

Så varför är detta kanske negativt? Jo, tyvärr kommer jag få börja arbeta tidigare än vad jag tänkt mig, och Liten måste börja dagis tidigt, vilket jag tror kommer vara ett stort trauma för honom. Liten, som mest av allt vill vara i en lugn miljö med låg ljudnivå, ska sedan helt plötsligt kastas in i en miljö som är raka motsatsen!! Jag fruktar och mår riktigt dåligt, psykiskt, över det faktum att jag måste göra detta med vår son. Han kommer kastas in i en miljö som både jag och sambon vet är tvärtemot vad Lilleman tycker om.

Alla barn är olika. Vissa barn är utåtriktade och verkar inte ha några problem med att vistas i nya miljöer och träffa nya människor. Och så finns det barn som vår son, som helst av allt vill ha en lugn dag hemma med mamma och pappa.

Hade jag fått bestämma utefter vad jag önskar och helt bara strunta i verkligheten (ekonomiskt VS föräldragar som tar slut) så hade Liten börjat dagis först när han är 1½-2 år. För det finns inte en chans att Liten kommer ändra sin personlighet utefter vad andra vill.
Han är som han är, och han är precis så som han ska vara vår älskade lille pojk.