Dagarna blir bättre och bättre. Medicinen hjälper från grunden och jag börjar väl känna att depressionen inte är lika aggressiv nu som tidigare. För första gången på något år känner jag mig normal. Jag funkar som jag ska. Dessutom är det verkligen skitkul nu att vara hemma med Lilleman. Snart är mammaledigheten över. Nästa vecka åker vi till Turkiet med hela sambons familj och direkt därefter börjar inskolningen för Lilleman på förskolan. Men jag har även fyra veckors semester i sommar att se fram emot. Det är första gången i min "jobbkarriär" som jag har rätt att ta ut semester på sommaren. Jag har alltid varit semestervikarie annars. Men nu är det första sommaren som fast anställd. Wihoo!
Slutat nattamma har jag också gjort. Jag kände att jag har börjat må tillräckligt bra för att orka ta det jobbet. Plus att jag kände att min sömn (och Lillemans) måste bli bättre. Plus att det inte kommer vara läge senare att sluta, när jag jobbar och allt. Då hade jag nog inte orkat.
Det gick smidigare än vad jag förväntat mig. Trodde inte det skulle bli någon sömn alls på flera nätter, men det var bara den första natten som var kaos med vredesutbrott från hans sida. Andra natten var han ledsen och grät. Han sörjde nog... Men han accepterade att somna om med nappen istället. De andra nätterna har det gradvis blivit längre och längre mellan uppvaken, med allt mindre och kortare gråtattacker. Inatt fick jag sova 3 timmar i sträck. Ooh vad najs det var haha. Det kommer komma bakslag, men vi rör oss framåt hela tiden känner jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar