"Will I be pretty mom?" "NO!"

Då och då kommer jag ihåg att titta på en video på youtube, där en kvinna vid namn Katie Makkai framför "Pretty" inför publik.

Det hon har att säga är starkt. Det når ut och jag går aldrig ifrån videon utan att ha blivit berörd. Jag kan titta på den om och om igen, och varje gång är den lika självklar och slående som första gången jag såg den.

This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty? , ” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer NO! The word pretty is unwothy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters. You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing, but you will never be, merely pretty.

Läs. Läs detta igen. Läs det nu en gång till.
Jag får gåshud varje gång. Ibland gråter jag. Hursom så berör det mig. Jag tänker på min framtida dotter, hur jag vet att hon kommer att bli fixerad vid sitt utséende, och hur jag kommer att stå bredvid och önska att hon kunde se sin inre skönhet.

Här är videon:

Inspiration

Skrev tidigare att jag i princip saknade motivation till att börja teckna igen. Men ikväll hittade jag den. Jag vet nu precis vad jag ska teckna. Jag ser det framför mig och jag har en hel kollektion på G i mina tankar.

Inspirationen kan jag tacka min farbror för. Hans musik fick mig att hitta tillbaka till min kreativa sida, och såklart handlar mina tankar och idéer just nu om musik. Musik och mycket färg - i en sorts symfoni.

Tänk vad lite kreativitet kan smitta. Där sitter jag och lyssnar live på världens bästa bluesband, på personer som med råge kan kallas kreativa. Kan väl inte riktigt kalla oss likasinnade, eftersom det är helt olika konstformer vi pratar om här. Men konst likaså.

Från en kreativ, till en annan kreativ.
Tack Lasse!

En misslyckad konstnär

Jag vill börja göra något nyttigt med mitt ritande. Göra en samling, typ som en kollektion, ställa ut, sälja professionellt. Men när jag kommer så långt som att tänka mig att ta fram papper och penna, så är det inte kul längre. Planerna är mycket roligare.

Förstår inte varför! Tänk så mycket tid jag skulle kunna lägga på detta, och kanske lyckas? Men det är väl just det. Jag anser inte att mina teckningar är värda något. Vem skulle vara intresserad av att köpa mina alster? Detta bottnar nog i att jag är rädd för att misslyckas, så det är inte ens värt besväret att ta fram ritblocket. Ingen sund människa skulle vilja ha mina verk på väggen. Och hur mycket skulle det kosta mig att lansera mig för allmänheten? Pengar som i mina ögon är bortkastade, för jag kommer aldrig få igen de pengarna. Jag har inga datakunskaper, så jag kan inte skapa en egen hemsida/webshop. Att hyra lokal och ställa ut skulle kosta, och vaddå - locka dit två besökare?

Nej jag har helt tappat suget på det där med att rita, även om jag innerst inne vill pyssla med det i större skala.

De första sparkarna

I tisdags gick jag in i vecka 16 av graviditeten. Två veckor kvar till ultraljudet och en utveckling som verkar ske lavinartat. Känns som igår jag fick det där plusset på stickan, och nu sitter jag här; gravid i vecka 16 och jag har känt de första sparkarna. Riktiga sparkar faktiskt! Trodde inte det var möjligt såhär tidigt. Alla pratar om bubblor och fiskfladder, men jag fick två små sparkar. Jag har den senaste veckan varit väldigt öm i livmodern. Som en riktigt mör biff eller nått, där muskelfibrerna knappt håller ihop. Det är den känslan jag får. Tror att livmodern har fått sig en ordentlig växtspurt och det är därför den ömmar.

Jag har nu även korta stunder då det gör extra ont, som om den stretchas lite för mkt under några sekunder. Jag tror nu att det är bebisen som rör sig där inne. Har börjat känna nått som jag skulle kalla för fladder, och det kommer samtidigt som det gör extra ont. Tror alltså att det är bebisen som slår kullerbyttor och som stretchar ut livmodern lite, hehe.

Men de två första sparkarna var det häftigaste ever! Det smärtade till ganska ordentligt, och precis när det slutade var det något som kändes som två snabba vassa puffar innifrån. Det kan ju bara ha varit bebis? Det lär iaf dröja innan jag får känna sparkar igen, för jag hade nog en jäkla tur i tisdags när jag kände det. Fladdret är det jag väntar och letar efter nu.

Det är ju faktiskt en liten bebis nu. En väldigt miniliten bebis. Huvudet är 3cm i diameter och hen är ca 15cm lång och väger 100g.

Familjeblues

En del av sambons familj kommer hit ikväll. Svärfar har med sig smörgåstårta och det väntas trevligheter. Men attans, huset ser ut som ett bombnedslag. Jag har alltså en ordentlig städdag framför mig. Har gjort en hel del redan, men mycket är kvar. Behövde en dator/lunch-paus nu bara (latmasken kommer fram).

Det var längesen jag och sambon umgicks med familjen, så det ska verkligen bli kul. Till helgen ska jag dessutom hem till kära mor och gå ut på puben, där vi ska lyssna på världens bästa bluesband - min farbrors band (ett av dem): Bergablues.

Nu när jag äntligen mår bra igen, så kan jag åter igen börja ta tag i det där problemet som man alltid har - nämligen att man träffar familjen för sällan.



Bergablues

Det slår mig lite då och då

Ja precis. Lite då och då, nu mer än innan såklart, så slår det mig hur jäkla bra mitt liv har blivit. Idag slog det mig när jag var på jobbet, att jag och min sambo ska få ett barn ihop. Jo såklart vet jag om det sen tidigare, hehe, men själva känslan kring det hela. Innan var mina tankar i banorna kring ånger och "vad har jag gett mig in på". Nu längtar jag mest till vår egen lilla familj. Han och jag, och den lilla krabaten. Vi ska bli en familj. Inte bara två, utan tre.

Vår egen familj, utan drama och besvikelse. Vår egen bubbla där vi kan skapa egna drömmar och traditioner. En ny start.

Bebislängtan

Vet ni. Idag fick jag tillbaka lite av min bebislängtan som jag hade innan jag blev gravid. Ni förstår inte vilken befrielse detta är. Jag gråter av lycka. Jaja, hormoner hit och dit... Men denna lättnad! Trodde aldrig jag skulle få känna längtan igen. Detta är bara en dag av många, men när man hittat tillbaka till glädjen så lär jag leva på denna dagen länge. Kanske mår jag piss imorgon igen ang. detta, men idag fick jag känna glädje iallafall.

Jag har nämnt det tidigare, men jag har haft det jättesvårt att komma till ro med mina känslor, eller rättare sagt avsaknaden av känslor. Att vara gravid har bara varit jobbigt och svårt. Bebislängtan försvann och ersattes av en likgiltighet. Jag var aldrig orolig för missfall. Jag tänkte inte ens på barnet som just ett blivande barn. Det var en cellklump. Ett dött ting som bara råkade växa. Jag har inte varit orolig för att jag inte kommer älska mitt barn, men jag har varit ledsen över det faktum att en graviditet inte alls var så som jag tänkt mig, och att jag så gärna ville känna den där glädjen. Förhoppningarna och nyfikenheten för vad det är för krabat där inne. Jag har hittat lite av det nu. Det började lite smygande förra veckan och det har bara blivit starkare.

Nu har jag kommit till ro med tanken på att det är en bebis där inne, att denna lilla minibebis ska bli mitt barn, vårt barn. En levande varelse som, hur skrynklig och klibbig hen än är, kommer vara den vackraste människan i världen. Jag känner detta nu. Samtidigt får jag nu en smak på vad det är att vara hormonsvängig, haha!

Tiden flyger

Idag går jag in i vecka 15 i graviditeten. Jag fattar inte vart tiden tar vägen, eller rättare sagt, vart veckorna tar vägen? Jag har t.o.m. en minneslucka på en vecka, en vecka som jag inte har ett enda minne av att jag passerat (alltså rent grav-veckomässigt). Gick tiden så snabbt? Tydligen! Nu är det dessutom bara tre veckor kvar till ultraljudet. Det var ju sex veckor kvar igår? Ja herregud.

v 14-15. Magen ser stor ut, men det mesta är sen tidigare även om bebismagen har börjat växa.

Jag har ännu ej börjat gå upp i vikt, vilket jag är tacksam för. Perioden med allt illamående har gjort att jag väger tre kilo under startvikten, och jag har ännu ej börjat öka från min nuvarande vikt. Har stått still på den i flera veckor nu. Så jag antar att jag förlorar lite i vikt, samtidigt som graviditetsvikten ökar i samma takt. Det har jag inget emot, men jag har verkligen ingen energi att leva på. Snart nog kommer jag börja gå upp i vikt igen, och förhoppningsvis hitta ett jämnare energiintag så jag slipper denna trötthet.

Hösten

När jag var liten var sommaren det bästa som fanns. Sol, bad, och utelekar dagarna långa. Sommarlovet får man ju inte glömma.

Men nu när jag är vuxen så har jag försökt hålla mig fast vid att jag tycker om sommaren, men snabbt insett att så inte längre är fallet. Värmen är olidlig, det är svårt att sova om nätterna och gå man ändå ut så bränner jag mig nått så fruktansvärt oavsett solskydd. Visst det är skönt att slippa gå runt och bära på en jacka, men för det mesta är sommaren bara svettig, klibbig och äcklig.

Jag är en höstmänniska! Den intensiva värmen försvinner, man kan börja gå runt i de där mysiga tjocka filtarna, börja dricka varm choklad eller té. Regnet är vackert och blåsten ger extra mysfaktor. Alla färgerna som kommer fram i växtriket är de finaste som finns. Lukterna som kommer fram, av förmultnande löv och mull och våt jord. Hösten är verkligen det bästa på året.

Sen kommer vintern och jag kan njuta av den bitande kylan, och knastret mellan snön och skorna.
Nu bjuder jag på två fina höstbilder som jag hittade på nätet.Den nedersta bilden är lite mer av höstrusket, men det är precis så jag vill ha det!

Ogräs

Jag finner fortfarande att det är de små små små sakerna runtomkring som får mig att bli lycklig, som ger mig mer energi.

Som dagen då jag såg att det växte små violer som ogräs mellan stenplattorna på baksidan. Så fint.