fredag 28 juni 2013

Att analysera en känsla på ett objektivt sätt

Vissa dagar är extra känsliga. Vet inte riktigt varför, men det har kanske att göra med i vilken vecka/dag man är i, i den där cykeln, haha. Hormoner som går bananas och ställer till en massa känslosoppor.

När jag har dessa dagar tänker jag mycket på framtiden, och vad jag längtar efter. Innan, för lite mer än ett år sedan kunde jag känna mig missnöjd med situationen jag befann mig i då. Att jag inte kände att jag kom någonvart. Men så är det inte idag. Idag tänker jag inte framåt för att jag inte gillar mitt liv nu, utan jag tänker framåt och ser det som faktiskt komma skall. Jag har aldrig varit så lycklig i nuet än vad jag är nu, men det finns ju fortfarande drömmar och längtan mot det som finns i framtiden.

Ni som känner mig och som har hängt med i min föregående blogg, vet att det jag längtar efter är barn. Jag vet att det jag längtar efter är allt det där rosa. Men jag vet också att de rosa molnen svävar parallellt med de svarta molnen. Inte längtar jag till de tråkiga och frustrerande dagarna, utan självklart så fokuserar man på allt det bra.


Ibland funderar jag på om min längtan efter barn är irrationell. Är den verkligen så stark som jag alltid har trott, är en fråga som jag ofta ställer mig när jag mår som sämst i mitt längtande. Jag har märkt genom åren hur min barnlängtan har förändrats, eller utvecklats till en annan sorts längtan. När jag för första gången kände att jag ville skaffa barn, så var den så intensiv och förödande. Den var en bidragande faktor till depressionen jag hade då och en av anledningarna till varför jag fick gå till en terapeut och ta antidepressiva. Jag var så missnöjd i mitt liv, för jag hade ju inget barn. Denna längtan kom samtidigt som jag kämpade med att hitta mitt rätta jag. Jag var otroligt förvirrad inombords och hade ångest för att min idé om hur jag skulle vara inte alls stämde överens med den jag faktiskt var. Resultatet av det blev att jag kände mig misslyckad som inte kunde leva upp till idealet jag hade satt upp för mig själv.

Idag har jag växt ifrån idealet. Jag vill gärna se mig själv som en mogen person, men sanningen är att jag inte alls var så vuxen som jag trodde mig vara för några år sedan. Idag är det så skönt att jag faktiskt märker hur jag har utvecklats på bara några år. Jag kan nog säga att jag är mycket mer mogen nu, och mogen har min barnlängtan också blivit. Jag har en helt annan syn på min barnlängtan nu. Den är inte längre destruktiv, utan snarare uppbyggande och stärkande. Dock betyder det inte att jag inte blir ledsen när jag känner längtan som störst. Jag kan fortfarande gråta för att jag saknar och längtar så mycket. Men nu märker jag också att mitt i allt känslokaos så finns det hopp blandat med dessa tårar. Det är där jag hittar den längtan som kan beskrivas som stärkande.

Men det finns ett ord som jag beskrev min längtan med för flera år sedan, som jag använder mig av fortfarande: Biologisk.
Jag är övertygad om att min längtan som jag känner inte enbart är ett resultat av min omgivning, av samhället, utan att den också sitter djupt rotad i min hjärna - som en instinkt. Jag känner det. Den enda stora skillnaden från min längtan då och min längtan nu är att jag är mer mogen för ett barn idag. Idag blir jag en mycket bättre mamma än vad jag skulle blivit för några år sedan. Den vetskapen gör det uthärdligt OCH stärkande i min väntan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar