lördag 31 augusti 2013

Sista Doulaträffen

Är nyss hemkommen efter mitt sista möte med mitt första doula-par. Vi gjorde ett bra jobb under hela vår tid och de fick verkligen den revansch de ville ha gällande förlossningen. Det kunde inte ha gått bättre. Så nu idag gick vi igenom det som har hänt.

Det var lite vemodigt att åka därifrån, eftersom vi inte kommer ses igen. Det har varit riktigt kul att få arbeta fram en förlossningsplan anpassat för dem, och att vi sedan kunde fullfölja det med bästa resultat. Tycker vi fick en sådan bra kontakt personmässigt, vilket underlättade hela doula-arbetet.

Nu blickar jag vidare mot framtida doula-förlossningar!

fredag 30 augusti 2013

Framtida planer.

Jag ska inte säga att det börjar bli bättre, men jag har iaf börjat hoppas på att det börjar bli bättre. En tredjedel av graviditeten är avklarad, och nu väntar jag bara på den växande magen. Just nu är jag bara tjock. Och med tankarna på en växande mage så inser jag att jag måste inhandla en helt ny garderob. Gravidkläder, och senare amningskläder. Som tur är har jag en svägerska som kan kan få köpa lite av. Blir billigare med begagnat!

Att åka till Ullared och handla på Gekås kändes också som ett givet förslag. Alla gravida åker ju dit och inhandlar, vad det nu kan vara, inför bebis ankomst. Jag tänkte inte vara sämre, så den 29 oktober åker vi, jag och den kvinnliga sidan av min sambos familj. Förhoppningsvis slipper vi den värsta julklappsruschen (även om jag såklart tänker inhandla lite julklappar), haha.

I början av oktober är det även dags för ultraljudet. Det ska bli riktigt spännande! Men just nu känns det så avlägset. Eftersom jag knappt har något jobb att gå till, så blir det många dagars väntan. Tiden går sakta.

Men det första jag längtar till är när jag mår bra nog att kunna åka iväg och träffa vänner och familj igen. Känner mig oerhört isolerad just nu.

lördag 24 augusti 2013

Regnbågsspyor

Jag tar tillbaka mitt statement om att mitt illamående börjar lätta lite. Det för det inte! För någon dag sedan kände jag en gnutta glädje över graviditeten, men nu är jag tillbaka på samma elände.

Det blir mycket illamående i bloggen nu, men det är tyvärr det enda som händer i mitt liv just nu. Jag är världssämst på att stå ut med illamåendet. Skjut mig nu liksom.

Jag är ganska aktiv inne på forum som handlar om bebisar och graviditet. Något jag har märkt är att nästan alla som försöker bli gravida (för första gången) nästan längtar efter att få känna det där illamåendet. Jag kunde förstå dem. Att få känna symtom på att man faktiskt har ett litet liv i magen, en sorts bekräftelse. Men... hur tusan kan man längta efter detta?! Jag hade gärna nöjt mig med att inte känna ett enda gravsymtom. Som att vara magsjuk flera veckor/månader i sträck. Nej det här med graviditetsillamående är starkt romantiserat av alla dessa längtare. Som om man skulle gråta glädjetårar (istället för paniktårar) samtidigt som man ulkar upp regnbågsspyor, för att sedan glatt tänka "det är så härligt att vara gravid"


fredag 23 augusti 2013

Bebiskläder

Sen tidigare, under några års samlande, så har jag fått ihop en hel flyttkartong med bebiskläder i storlekar från nyfödd till ett år, cirka. Men det hindrar inte mig från att klicka hem lite nytt. Att köpa bebiskläder är det roligaste jag vet i shoppingväg. Mycket roligare än att handla till mig själv.

Så idag klickade jag hem två olika plagg från tradera. Fick syn på en overall och insåg att vår bebe kommer ju att komma i mars, när det fortfarande kan vara riktigt svinkallt. Bebis behöver en overall.


Sen fick jag syn på ett plagg som jag såg i affärerna för ett bra tag sedan. Jag blev helt kär i dem då, men nu fick jag det för ett lite billigare pris. Laban!


torsdag 22 augusti 2013

Lite hopp

Chefen ringde igår kväll och kallade mig till intervju till en fast tjänst som jag sökt. Detta gav mig lite hopp. Jag vet att jag ALDRIG i världen kommer att få tjänsten, eftersom det är så många andra som sökt som har företrädesrätt. Men jag sökte för att helt enkelt visa intresse för arbetet och för avdelningen.

Så igår fick jag lite nytt hopp. Jag är tydligen intressant nog för att bli kallad till intervju (av de ~30st som sökt). Det betyder att jag måste ha gjort ett bra jobb under sommaren, eftersom de kallar mig tillsammans med de andra som har LAS på sin sida. Jag blir inte lasad förrän i februari, och då endast för företrädesrätt till vikariat. Om 1½ år blir jag lasad för fast tjänst (nu räknade jag inte in pausen med mammaledighet). Så även det faktum att jag inte kommer få tjänsten, så känns det bra att de tänker på mig som en kandidat.

Jag känner mig lite lugnare nu, inför höstens jobb.

tisdag 20 augusti 2013

Det positiva med illamående

Sitter här och försöker komma på saker som är positivt med det här illamåendet.
För det första går jag ner i vikt. Jag har gått ner 2 kilo sen detta startade. Att gå ner för mkt i vikt är kanske inte bra för fostrets skull, med näring osv. Men 2 kilo lär ju inte vara farligt. För det andra får jag äta och dricka precis vad jag vill, allt beror på vad jag får ner för dagen. Det betyder alltså att jag bara äter det jag är sugen på.

Så, där har vi det. Två positiva saker med illamåendet! Yay.

Idag går jag även in i vecka 11. Tydligen räknas cellklumpen inte som en cellklump längre (embryo), utan hen går in i fosterstadiet (och kommer vara där fram tills födseln). Jag ska inte längre kalla hen för cellklump, och jag ska inte kalla hen för foster. Hädanefter får jag tilltala klumpen som bebis. B.e.b.i.s. Beeeebiiis. Bebis (pränta in i huvudet).

måndag 19 augusti 2013

Nytt Doula-uppdrag

Idag ska jag träffa ett nytt par som är intresserade av mina tjänster. Det blir ingen förlossning för min del denna gång, utan de är intresserade av Förlossningsförberedande samtal, vilket i princip är samma förberedelse jag gör med paret inför ett "fullständigt doulauppdrag".

För mig känns det riktigt roligt att få hjälpa blivande föräldrar med deras förberedelse. Själva födseln är en stor händelse, men för att den ska bli bra krävs det att man har en ordentlig grund att stå på. Övning ger färdighet! Om jag kan hjälpa till att ge en positiv förlossningsupplevelse så tar jag alla chanser.

Jag trivs i "lära ut" rollen. Jag tycker om att informera i ett ämne som jag brinner för, och jag tycker om när lyssnarna själva sedan reflekterar kring det hela och tycker det verkar logiskt. Jag nog lite egoistisk på den fronten, att jag får känna mig smart och kunnig i ett ämne. Vid mitt första uppdrag märkte jag snabbt vilken information jag kunde ge ut till föräldrarna. Inte alla är mottagliga för all den information jag skulle kunna ge ut, utan det gäller att portionera ut det som är viktigast till deras fördel och önskemål.

Idag får jag se vad mitt nya par kan tänkas behöva.

söndag 18 augusti 2013

Namn

Att komma på ett bra namn till bebis är INTE lätt. Än sålänge har jag (vi) väldigt svårt att komma på bra pojknamn. Det har alltid varit flicknamn som jag har tänkt på. Kommer ju få smått ångest över detta. Det är ju ändå ett namn som ska följa med ungen resten av livet. Ungen ska trivas med det, hen ska inte bli mobbad för det, det ska inte vara helt knäppt och påhittat utan ett namn som är känt, men som inte är vanligt. Ja herregud...

Jag har mina absoluta favoriter, och det är Alva och Alfred. Men nu har jag ju en sambo som också har sina favoriter. Svårt, svårt.

Här är min lista just nu, under de kommande månaderna lär den bli längre, och det blir svårare att välja. Kan vi inte bara kalla ungen för bebis?
  • Alva
  • Amelie
  • Dora
  • Alfred
  • Melker

lördag 17 augusti 2013

Är jag deprimerad eller är jag bara gravid?

Det är en fråga som jag undrar över ganska mycket nu. Jag har alltid varit väldigt skör i mina känslor. Jag tar åt mig för mycket av omgivningen. Igår var sista dagen på jobbet, och jag är nu arbetslös, preliminärt. Jag har fått veta att alla vikarier (verkligen alla) har fått förlängd anställning. Alla utom jag. Jag har inte ens fått ett "nej". Är jag inte värd mer än så? Ett svar? Jag har inte kunnat prata med chefen om detta heller, för hon har varit ledig. Jag försöker intala mig själv att det kommer lösa sig, men sanningen är att jag är förtvivlad. Jag dör lite inombords.

Dessutom har illamåendet kommit tillbaka så det smäller om det. Jag hade en period för några dagar sedan då jag hade fått tillbaka min energi, där jag inte mådde illa mer än enstaka ggr. Nu är det konstant igen. Det värsta är att jag inte känner när jag behöver kräkas längre. För illamåendet stiger upp till den punkt där jag tror att jag måste kräkas, så jag springer till toa. Men inget händer. Sen bara poff. Ingen extra stegring i illamående, utan det bara kommer som en reflex. Jag får panik. Jag får panik av denna kroppsliga konvulsion. I ren reflex försöker jag kämpa emot, vilket resulterar i att jag många ggr har "satt i halsen" när skräpet är på väg upp. Ångest. Förtvivlad.

Jag hittar ingen glädje. Allt är eländigt. Allt är jobbigt. Det värsta är att jag mår illa av att dricka, så jag är alldeles utmattad av ren energibrist och vätskebrist. Aldrig mer detta... Jag hatar alla lyckliga gravida kvinnor som tutar sig igenom 9 månader på rosa moln. Som är hur glada som helst för att de spyr, för att de känner av graviditeten. Nej usch på dem alla.

tisdag 13 augusti 2013

En cellklump

Idag går jag in i vecka 10 (9+0). Jag har fått reprimander från min barnmorska att det kan man inte veta nu, exakt vilken dag man är på. Dessutom har jag räknat ut detta från befruktningsdagen istället för första dagen på min sista mens. Varför? Jo det är såå mkt enklare. Har man en cykel som varierar från allt mellan 30-40dgr så är det inte lätt att räkna ut graviditeten. Men nu visste jag exakt vilken dag jag hade ägglossning. Så det var bara att räkna ut hur gammalt fostret var, och sen lägga på 2 veckor som är standardmodellen för alla kvinnor. Men barnmorskan gillar inte detta. Men jag gillar det, och jag behöver verkligen veta var jag är just nu.

Jag har haft jätteproblem med att känna något positivt för detta. Så istället har jag fokuserat på fostrets utveckling, hur stort det är, hur det ser ut osv. Innan var det bara en cellklump med svarta prickar till ögon. Inget speciellt alls. Men nu... nu är det en cellklump, fast en mer levande sådan. En växande cellklump, på gränsen till foster. Lite mer känslor inblandat.

En stor cellklump, v10, ca 3cm lång.


Jag tror att min brist på känslor kommer ur det att jag hade skyhöga förväntningar på hur lycklig jag skulle vara när jag blev gravid. Mitt i allt så hade vi dessutom en flytt, och jag hade fullt upp med att orka med jobbet i sommar. Jag hann inte tänka och känna efter, jag hann inte bli lycklig. Så istället blev det jobbigt istället, graviditeten blev ett hinder som gjorde mig trött och orkeslös, och när jag dessutom började må illa så brast det helt. Jag började ångra allt. Varför väntade vi inte längre? Varför köpte vi ett hus?
Nu har det varit en lång period då jag legat på soffan och helt struntat i hussysslorna. Jag har inte varit ute mer än till brevlådan. Inget har blivit gjort.

Men det börjar vända nu. Illamåendet är inte lika konstant, jag är piggare och jag har liiite mer känslor kring den här graviditeten. Igår var första dagen som jag kände mig glad över det faktum att jag var gravid. Det går framåt.

söndag 11 augusti 2013

Illamående

Nu är min blogg lite mer avskärmad från mitt privata officiella liv. Facebook är kul, men jag vill inte behöva radera fb-vänner bara för jag inte vill att de ska läsa allt. Jag hoppas att ni som är kvar kan bli lite mer aktiva i ert kommenterande, haha.

Så, nu kan jag äntligen börja skriva som jag vill. Och skulle andra få nys om vad jag skriver så gör dte inget längre, för imorgon kommer hela världen att få veta ändå (jobbet). Jag är ju gravid. Det är därför jag har skrivit som jag gjort, mått dåligt osv.

Jag var alldeles för naiv som trodde att jag kunde dölja detta från arbetsplatsen. Men nu spyr jag som en gris, och imorgon går jag tillbaka från jobbet efter att ha sjukskrivit mig i en vecka utan att berätta varför. Min anställning tar slut nu veckan som kommer. Det känns som jag har sabbat alla chanser jag hade till en förlängning med den här graviditeten, som inte går att dölja. Ni håller väl tummarna för mig?

onsdag 7 augusti 2013

Livet står på paus

Tiden tickar förbi tycker jag. Känns som jag har hamnat i ett vegetabilt tillstånd där jag går och väntar på att jag ska må bättre. Inget är som det brukar längre. Men det är en positiv förändring, det lovar jag! Jag kan bara inte njuta av den just nu då jag försöker överleva dag för dag. Det är definitivt inte som jag föreställt mig, men jag vet att det blir lättare.

Jag har nu beslutat mig för att klippa tråden mellan bloggen och facebook. Så ni som vill fortsätta följa mig (ni som använt facebook för att hitta hit), får helt enkelt spara adressen till min blogg så att ni kan klicka er in här när ni vill.

http://idas-sanning.blogspot.se/

Ni läsare som jag kommer förlora nu; det känns lite trist men jag har insett att min blogg aldrig kommer bli så intressant som jag hade önskat.

söndag 4 augusti 2013

För länge sedan

Nu har det hänt så mycket, och inte har jag haft tid för datorn. Eller, vi har inte haft tillräckligt med internet för att jag ska kunna sitta vid datorn så ofta som jag gjorde innan.

Det händer mycket i mitt liv nu. Stora förändringar som kräver stor omställning för både mig och sambon. Jag vill så gärna skriva om det här, men jag vet inte om jag vågar. Det är mycket som står på spel nu till hösten. Ett sätt är ju att säga till släkt och vänner att de får spara länken till min blogg, så att jag kan koppla bort den från facebook. Alla inlägg jag skriver här läggs ju upp automatiskt på fejjan - vilket såklart underlättar för de som lite sporadiskt läser här.

Men jag ska fundera vidare på detta. Jag låter det vara så länge.