fredag 28 mars 2014

När lillen kom till jorden (lång!)

Måndagen den 17 mars var jag på MVC för ordinarie kontroll. Jag var nu i vecka 40+2 och hade alltså passerat beräknat datum med tre dagar. Kände mig lite besviken men insåg självklart att det är helt normalt, och att bebis kommer när hen är redo. Hade alltså inga tecken på att det kunde vara något på G. Barnmorskan kände och klämde på magen, och efter besöket hade jag lite extra ont i blygdfogen (symfysen). Jag fick även tillfällig molande värk och tyckte det var skönt, eftersom jag visste att den känslan bara kunde betyda att livmodertappen hade fått sig en törn! Men sen hände inget mer.

Natten till tisdagen den 18 mars var det fullmåne. Jag gick och lade mig som vanligt, fast med tanken om att det vore en perfekt natt att starta förlossningen på. Gudinnan Luna höll med och jag kände de första värkarna vid ett på natten. Innan dess hade jag legat vaken, det var något som gjorde att jag inte kunde somna, och när värkarna startade så snurrade tankarna så mycket att det inte fanns en chans att jag skulle kunna somna! Sista gången jag kollade på klockan var hon sex på morgonen, och då hade värkarna kommit lite sporadiskt cirka 3-4 gånger i timmen fram tills dess. Inget obehagligt, bara mensvärksliknande sensationer. Jag lyckades till slut somna till en timme, men sen var jag vaken igen då jag kände mig törstig och hungrig.

Jag gick upp och hällde i mig lite jordgubbskräm och lade mig sedan igen, men kände att värkarna började avta och till slut hade det hela tagit full paus. Sambon hade varit på möte med vår bank och när han kom hem begav vi oss till affären för inhandling av lite frukost och förnödenheter. Jag kände att värkarna smög sig på lite igen när jag låg ner i sängen, men tänkte att jag lika gärna kunde hänga med och låta detta ta sin tid. Komiskt nog kände jag ingen stress över huvud taget kring förlossningen. Det skulle få ta den tid som det skulle ta helt enkelt. Dessutom kunde jag vila på dagen och återhämta lite sömn när jag ändå hade en paus i förlossningen - med vetskapen om att värkarna säkert skulle komma igen framåt kvällen och natten.

På eftermiddagen samma dag kom värkarna smygande igen, efter att jag lyckats sova en stund. Men inför natten stannade det av så pass att jag kunde sova i stort sett hela natten till onsdagen, vilket var helt underbart.

På onsdagen började dock värkarna bli riktigt smärtsamma. De var fortfarande oregelbundna och kom bara var tionde minut, men en stark värk kunde vara i hela tre minuter vilket snodde hela min koncentration åt smärtan. Försökte använda mig av de tekniker jag lärt mig som doula, just för att låta värkarna få göra sitt jobb och jag tyckte det gick bra. Det var även en spännande känsla jag hade, särskilt när vi märkte att det började bli mer regelbundet och att värkarna kom oftare och oftare. Hade en svag förhoppning att det skulle sätta igång på allvar nu, och att det kanske kunde bli en bebis under kommande natt eller nästa dag. Vi gick och lade oss för kvällen med förväntningar åt det positiva hållet.
Den natten fick jag ingen sömn. Jag kunde inte hitta en bekväm ställning att lyckas somna i, och värkarna blev som vi hoppades mer intensiva och tätare inpå varandra. Jag vet inte vad jag föreställde mig, men då kändes det som att vi hade kommit en bit in på förlossningen. Klockan två den natten ringde jag in till förlossningen och hörde mig för lite, och vi bestämde att vi skulle åka in. Just för att det kändes så intensivt och att jag kände att jag inte skulle klara av en timmes bilfärd med ännu starkare värkar.

Så på natten mot torsdagen åkte vi in, och vi var förväntansfulla. När vi kom dit kom värkarna varannan till var tredje minut och det kändes som att vi gjorde rätt som åkt in. Men inne på undersökningen kom första bakslaget. Livmodertappen var visserligen helt utplånad, men jag var bara öppen en centimeter och tappen var fortfarande något bakåtriktad. Barnmorskan trodde dock att jag var på väg in i aktiv fas eftersom värkarna var starka och kom med bra mellanrum, så vi fick ett vilorum att sova i tills på morgonen. Sov såklart ingenting de timmarna fram till morgonen.

Torsdag morgon gjordes ny kontroll, och där kom nästa bakslag. Fortfarande öppen en centimeter och värkarna hade avtagit i frekvens. Jag hade nu inte sovit på flera dygn och utmattningen gjorde att allt brast. Det var första gången jag kände att jag inte skulle klara detta. Det enda vi kunde göra var att åka hem, med rådet att försöka vila och äta samt att vi skulle ringa in på kvällen för att eventuellt komma in och få en sovdos. Bilfärden hem var ett känslomässigt kaos. Jag grät och kände mig hopplös som inte kunde bättre. Jag förstod ju att kroppen gjorde såhär på grund av bristen på sömn och näring, men jag kände också att om det inte tog stopp helt (vilket det inte skulle göra) så skulle jag inte kunna ta igen det heller. Det gjorde mig förtvivlad. Såhär i efterhand var torsdagen den värsta dagen i denna historien, och en av de svåraste dagarna jag någonsin upplevt. Vi köpte med oss mat hem men jag kunde knappt äta något. Hade ingen aptit och det växte i munnen för varje tugga. Sen kom prövningen med att försöka få lite sömn. Bäddade först ner mig i soffan, men ryggsmärtan som kom vid varje värk gjorde det väldigt obekvämt, så efter någon timme var det sängen som gällde. Jag lyckades slumra till (av ren utmattning) mellan värkarna, men drömmarna jag hade var inte av denna värld. Vid varje värk kom samma vakendröm (hallucination?), vilket innebar lemlästning gång på gång på gång. Eftersom jag halvsov hade jag heller ingen kontroll på vad jag gjorde. Jag vet dock att jag låg och skrek rakt ut, att jag kastade med kroppen och slängde med kuddarna. Jag svettades och kände mig fastkedjad i sängen. Jag hade ingen kontroll på mig själv. Till slut blev det äntligen kväll och vi åkte in.
Väl där inne kom de obligatoriska kontrollerna, och vi fick veta att jag fortfarande bara var en centimeter öppen. Där gick den sista energin ner i avloppet. Denna helvetesdag till ingen nytta. Jag fick en morfinspruta som skulle göra mig groggy och vi fick ett rum där vi skulle få sova. Äntligen tänkte jag, sömn! Men jag blev mäkta besviken när jag märkte att morfinet gjorde mig sömngroggy, men det tog inte bort smärtan. Jag kunde alltså inte somna. Jag fick en bricanylspruta som skulle stanna av värkarbetet. Det stannade av så pass att jag kunde slumra lätt, men någon sammanhängande sömn fick jag inte. Jag var alltså fortfarande helt slut på fredag morgon.

De tog nya kontroller fredag morgon. Värkarbetet var ju något avstannat, men till min lättnad hade jag öppnat mig till tre centimeter. Det var det första positiva beskedet på flera dagar. Men, faktum återstod att jag var så pass fysiskt utmattad att min kropp inte skulle kunna starta upp ett etablerat värkarbete själv. Den psykiska utmattningen gjorde att jag tänkte ologiskt. Jag hoppades flera gånger att CTG-kurvan skulle visa att mitt barn inte mådde bra - så att de kunde avslutade det hela och ta ut honom med kejsarsnitt. Jag ville bara komma ur situationen.
Läkaren kom in och diskuterade igångsättningsalternativ, och eftersom jag var öppen tre centimeter kunde de börja med att ta hål på hinnorna. Därefter fick man ta ställning om jag behövde värkstimulerande dropp eller ej. Vi fick ett förlossningsrum, och bara det fick humöret att stiga lite. Nu var vi i alla fall på sista anhalten!

De tog hål på hinnorna tidigt på förmiddagen, och de hade CTG:n kopplad för att se hur bebis reagerade på vattenavgången. De märkte att han hade väldigt hög puls, så de satte en skalpelektrod på hans huvud för att kunna följa han bättre. Jag hade sent på natten börjat använda mig av TENS som smärtlindring, men den var tvungen att tas bort nu då den störde skalpelektrodens signaler.
Värkarbetet satte igång bra, och hoppet och humöret blev bättre nu när vi visste att förlossningen faktiskt skulle hända, snart.
Men nu började en cirka 15 timmar utdragen kamp. Varje gång jag låg på sidan, stod på knä, stod upp på golvet eller gjorde något annat än att ligga på rygg/halvsitta - så sjönk hjärtljuden långt ner och det tog längre tid för han att återhämta sig till normal frekvens. Så jag låg på rygg. Däremot hade jag börjat få in en ganska bra och lugn andning, vilket underlättade.
Jag öppnade upp mig i en ganska snabb takt nu, och jag var fullt öppen tidigt på kvällen. Jag hade runt lunchtid börjat med lustgas.

Men jag fick krystkänsla redan innan jag var fullt öppen, och efter jag var fullt öppen ville bebis inte tränga ner i bäckenbotten. Det visade sig sedan att hans huvud låg lite snett vilket försvårade passagen. Att jag bara kunde ligga på rygg och inte röra mig gjorde såklart också att allt tog mycket längre tid. Krystimpulserna blev bara starkare och det var inte alla värkar som jag kunde stå emot, och krystade då. Hjärtljuden sjönk så pass mycket att läkaren kallades in - de tog prover som glatt nog visade att han inte hade tagit skada av alla hjärtdippar. Jag var konstant uppkopplad till CTG:n. Det började pratas om att sätta in värkstimulerande dropp för att påskynda passagen, för jag verkade aldrig riktigt komma till det stadiet att jag fick börja krysta. Personalen var oroliga och jag gjorde mitt bästa för att försöka hålla emot krystreflexen, vilket säkert hindrade förlossningen lite också då jag höll emot.

Nattpersonalen tog över och vi fick då en barnmorska som jag trivdes väldigt bra med. En sådan där gammal och erfaren, som inte var rädd för att lägga händerna på mig och trösta - samtidigt som hon kunde ge mig en spark i röven när jag behövde det! Hon vände bort CTG:n så att vi inte kunde se, och sade bara att vi inte skulle tänka på den längre - det var hennes uppgift. Jag fick värkstimulerande dropp, för livmodern höll nu på att ge upp och värkarna blev glesare och glesare. Jag var slut helt enkelt. Hon drog upp mig ur sängen för att sitta grensle över en stol - bara för att skynda på bebis nedkomst, då det övervägde nackdelarna med hjärtdipparna. Hon kammade mitt hår. Undersköterskan blandade glassdrinkar som smakade himmelskt gott. Jag hade ingen energi, så hade jag inte tagit de där drinkarna så hade de nog sondmatat mig så nedbruten jag var, haha!
Till slut var krystimpulserna alldeles för starka och jag ville bara upp i sängen igen. När jag reste mig kändes det som att bebis skulle trilla ut. De undersökte mig igen. Han var inte riktigt så pass långt nere att man i normala fall skulle få börja krysta, men barnmorskan höjde dosen på droppet och sade till mig att det är nu eller aldrig. Hon sade skarpt till mig att nu blir det ett barn innan klockan tolv! (hon berättade senare att om jag inte hade lyckats krysta ut barnet innan dess, så var det ett hotande kejsarsnitt som låg framför mig). Klockan var nu 23:10 - och jag fick börja krysta.

Nu hände något. Innan hade hjärtljuden sjunkit så pass att alla var oroliga, men nu när jag fick krysta på riktigt så stabiliserade sig hjärtljuden och han verkade må hur bra som helst helt plötsligt! Jag var så lättad över att jag äntligen fick göra nått åt de där krystimpulserna. Smärtan försvann! Jag kände knappt den alls, förutom den där svidande känslan när huvudet föds fram.
Jag var tyst, och krystade för allt jag var värd. Sambon berättade att han trodde att ett blodkärl i hjärnan skulle poppa sönder så hårt jag tog i. Men det gav resultat.

Kl.23:29 på fredagen föddes vår lilleman. Han skrek direkt när han kom ut och fick genast en fin rosa färg. Han visade inga tecken på att förlossningen varit en riktig pärs. Barnmorskan och undersköterskan var lite förvånade över hur snabbt det gick när jag väl fick börja krysta (som egentligen var för tidigt det med). De trodde nog aldrig att jag som var helt slut, kunde få ut han så snabbt.
Jag var lite rädd att jag hade spruckit alldeles för mycket, eftersom jag var tvungen att ta i så mycket och få ut han snabbt. Men åter igen blev barnmorskan lite förvånad över hur bra allt såg ut - med tanke på hur snabbt det gick.
Moderkakan kom ut bara någon minut senare och jag blödde inte mer än normalt.

Resultatet av det hela blev otroligt bra.Vägen dit var svår och lång, men vår lille Carl mådde så bra trots allt som hände - han är en riktig kämpe den där lilleman!

2 kommentarer:

  1. Herregud vilken pers älskade svägerska, men så bra slutresultatet blev! det ska bli så underbart att få se lille underverket imorgon och som vi har längtat... KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja när man var mitt i det ville man bara därifrån, men i efterhand glömmer (förtränger) man det såklart ;)

      Radera