lördag 31 maj 2014

12 years a slave

Jag och männen i huset lade oss i sängen härom kvällen och tittade på filmen 12 years a slave. En film som fått toppbetyg ute i världen, och den är baserad på en sann historia. Filmer baserade på sanna historier är alltid fascinerande. Det är ju alltid intressant att se hur lik verkligheten de har gjort filmen, och det är intressant att veta att just det som sker faktiskt har hänt.

Den handlar iaf om Solomon Northup, en fri svart man som levde i USA (nordstaterna) i mitten på 1800 talet. På den tiden var svarta tvungna att ha papper på att de verkligen var fria män, eller så var de slavar. Solomon kidnappas och säljs. Ingen vit man tror på att han skulle vara en fri man, och man får följa Solomons historia genom livet som slav för olika plantageägare. Grymhet och människohat genomsyrar hela filmen. Förtvivlan och hopp, men mest förtvivlan. Det mörka blir bara ännu större eftersom man vet att detta faktiskt har hänt.

Filmen skönmålar ingenting, utan det är rent elände man får se. De verkar inte ha gjort om historien för att passa in, utan det är nog precis så som skedde (i största mån iaf). Filmen är också riktigt bra. Men det kommer dröja en riktigt lång tid innan jag förmår mig att se denna igen. Det är verkligen ingen feelgood-film. Den slutar inte ens lyckligt. Visst, han får återse sin familj igen - efter 12 år, men eländet runt omständigheterna gör att även det blir tungsint.

Betyg: 9 av 10, för ärligheten i filmskapandet och bra skådespeleri.


torsdag 29 maj 2014

Snäll VS ...Dum? bebis

En sak som vi alla säkert märker, eller kanske säger, är att vissa bebisar är snälla. Är hen snäll? är en av frågorna som andra brukar ställa när man träffas.

Med snäll menas en bebis som inte skriker mer än nödvändigt, utan bara när hen är jättehungrig eller övertrött, och som inte har ont i magen/kolik. Hen är lugn och glad/neutral det mesta av den vakna tiden, och sover bra när hen gör det. Hen kanske också låter föräldern ha många stunder av egentid om dagarna, alltså en bebis som inte vill bli buren hela tiden utan kan ligga själv utan att bli ledsen långa stunder. Vilken snäll bebis ni har!!

Nej! Denna bebis enligt ovan är inte snäll. Hen vet inte vad ordet betyder och vet inte hur man beter sig snällt. En bebis är inte tyst för att vara snäll mot någon.
En snäll bebis innebär att det också borde finnas dumma/elaka bebisar. Hur löjligt låter inte det? Alla vet vi att bebisar inte skriker för den sakens skull att göra sina föräldrar galna. Bebisar har ingen medveten avsikt i sitt agerande, hen har absolut inget konsekvenstänkande!

En bebis vill inte sabotera nattsömnen, vill inte göra sina föräldrar trötta och slitna och hen vill absolut inte få föräldern att överge hen. Det finns inga avsikter mer än att förmedla ett behov som hen har just då. Det finns ingen bebis som kan avstå från att förmedla sitt behov, och därför kan det inte finnas snälla bebisar - och det finns inga elaka bebisar.
Däremot finns det bebisar med olika behov. En bebis har behov av att äta mer än den andra, en bebis behöver mer närkontakt än den andra bebisen. Olika behov leder till olika former och längd på skrik. Förälderns lyhördhet för barnets signaler spelar också en roll för hur mkt/lite en bebis skriker.

Jag har en bebis som haft veckor då han enligt "snäll-bebis-teorin" skulle klassats som en dum bebis. Det blir så befängt. Mitt barn är inte elakt mot mig på något sätt. Han har haft det jobbigt med sin mage och han har haft en mamma som inte riktigt förstått sig på han. Han har aldrig någonsin varit dum eller elak i mina ögon, och han har heller aldrig varit ordet snäll i mina ögon. Nu är han glad och tillfreds med tillvaron stora delar av dagen, och det är han enbart för egen del och inte för min skull.
Jag har nu en bebis med mindre behov av att skrika än tidigare, och hur skönt är inte det för honom?! Att han inte har lika mkt ont i magen nu som tidigare måste ju vara en ren befrielse för hans del. Jag njuter av att han nu har behov av att gosa (och bli buren för den sakens skull), istället för behovet av att bli tröstad hela tiden.

Min bebis är inte snäll och han är inte elak, han är bebis.




tisdag 27 maj 2014

Uppföljning av den mjölkfria kosten

Jag har varit helt mjölkfri i några veckor nu, tillräckligt lång tid för att kunna utvärdera skillnaden på lilleman då och nu. Skillnad är det!

Vi har nu en liten man som för det mesta är glad, rofylld och lugn. Han skriker enbart när han är extra hungrig eller när han är övertrött och inte riktigt vill sova fast han behöver det. Däremellan är det lite smågnäll för olika saker, men han har börjat "prata" sig igenom gnällperioderna. Nästan som om han berättar för oss varför han är lite ledsen just då. Det är så givande just nu! Någon enstaka gång har han magknip då det kan bli gallskrik, men det går över fort igen! Det är SÅ stor skillnad från då och nu. Jag har kunnat börja lära känna hans olika gnäll och läten efter vad han vill/behöver. Innan var allt bara skrik och jag fattade aldrig vad han ville. Nu har jag börjat förstå han, och så skönt det är. Lycklig mamma.

Bekräftelsen på att jag gjorde rätt som slutade med mjölkprodukter kom igår kväll, efter jag råkat få i mig en kaka som var bakat med smör i. Han hade en skrikperiod där jag inte kunde trösta honom, vilket inte hänt på kanske en vecka. Det var tydligt att det krampade i magen på han. Han kaskadkräktes, vilket han heller inte gjort på länge, och han blev extra rapig.
Jag blev lite ledsen, för jag trodde faktiskt inte att han skulle vara så känslig. Men tydligen.

Får bara hoppas nu att det växer bort snart. Mjölkfria "mejeri"produkter är INTE billiga.

Ut med kossan och in med tufu, havre, mandel och risprodukter. Jag undviker soyaprodukter då jag tror att lilleman reagerade på det med. Jag åt bönor för flera veckor sedan och han blev jättegasig i magen, och soyabönor kan ge samma reaktion.

lördag 24 maj 2014

Att sjukskriva sig från föräldraskapet

Att bli förälder måste nog vara den mest omvälvande och livsstilsförändrande händelse man kan få vara med om i livet, åt det positiva hållet alltså. För en minut sedan var man sambo/särbo/singel, nästa minut är man mamma till ett litet barn som är helt beroende av en för att överleva. Ansvaret det innebär är enormt, men man tar det ansvaret utan betänketid. För de flesta är valet att bli förälder planerat, för andra råkade det bara bli så. I båda fallen kommer man älska det lilla livet som kommer ut (det finns några undantag, tyvärr). Det tack vare "modersinstinkten". Den cocktail av hormoner som frisätts vid födelsen gör att mamman kan ta till sig detta lilla hjälplösa barn och älska hen, trots att det barnet är helt hjälplöst, skriker, inte gör som man vill, eller kanske har någon medfödd missbildning/handikapp. Livet och naturen är fantastisk.

Men det är inte bara kärlek och fluffiga moln. Kärlek vid första ögonkastet kan kanske hända, men för många mammor tar det tid innan de känner den där starka villkorslösa kärleken för sitt barn. Man kanske känner en stark beskyddarinstinkt direkt efter förlossningen, en känsla av att barnet tillhör en, men för de flesta mammor kommer kärleken senare. Det är inte så konstigt egentligen. Ut kommer ett barn som man inte känner, man vet inte vem hen är och kommer att bli. Många måste lära känna en person bättre innan kärlek kan uppstå, det måste ju säkert gälla för mor och barn också? Jag får väl erkänna att det tog mig kanske en månad innan jag kände den där kärleken till min son på nu två månader. Innan tog jag bara hand om honom. Självklart med kärlek och omtanke, det är ju inte så att vi mammor är helt känslokalla inför våra barn den första tiden innan man känner Den kärleken. Lägg till den första tidens berg och dalbana av hormoner och känslor som flyger hit och dit. Det är inte lätt att få allt på plats.

Livet är inte längre som det har varit, och man måste få lov att sörja sitt gamla liv. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn eller ångrar att man blivit förälder. Man måste få lov att bearbeta och säga hej då till sitt gamla liv om man ska kunna fortsätta framåt med sitt nya. Att man saknar sitt gamla liv kan man göra under hela sitt föräldraskap, vare sig man har en nyfödd eller tonåring. Det kommer vissa dagar då allt är pest och det enda man vill är att ligga kvar i sängen hela dagen, men det går ju inte. Inte när man har barn som måste tas om hand. Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag fick ha kvar mina sovmornar! Dessa dagar vill man sjukskriva sig från föräldraskapet och bara vara sig själv igen, inte mamma, bara Jag.
Själv kan jag sakna mitt gamla liv, i den bemärkelsen att jag kunde sjukskriva mig från jobbet (eller skolka från skolan) när jag var sjuk eller hade en riktigt dålig dag.

Nu har jag ett liv som jag ville ha, men också ett dygnet-runt-jobb (mer än heltidsjobb) där jag inte kan sjukskriva mig eller skolka några timmar. Det gör såklart att jag vissa dagar har slut på energi och inte riktigt vill vara mamma, men nästa dag och i 98% av alla dagar ÄLSKAR jag att vara mamma.

Dock har jag lärt mig en sak om mig själv, och det är att jag inte alls gillar den första bebistiden. Den är inte mysig (inte med ett "kolikbarn") som alla säger. Jag trodde den skulle vara det, och jag hade mäkta problem med att låta mig få känna som jag gjorde. Jag trodde att det jag kände var fel, särskilt i andras ögon. Åh, jag älskar mitt barn hela tiden - men det är roligare att vara mamma nu när mitt barn börjar interagera med omgivningen och prata (på sitt eget vis såklart).

Vi är alla medmänniskor eller medmammor, och vi är inte mer än mänskliga.

torsdag 22 maj 2014

Att känna sig kritiserad som mamma

Igår var jag med om två (eller tre) saker som jag tror de flesta (kanske alla?) mammor känner igen. Jag kände jag mig kritiserad som mamma. Jag har alltid varit den som inbillar mig att andra tänker negativa saker om mig, även om det i många fall säkert inte är så.
Jag var ute på stan igår för att inhandla lite nödvändiga kläder till lilleman. Fullt med folk på stan och intensiv sommarvärme. Skulle även inhandla lite livsmedel och blöjor vid slutet av vår lilla tripp. Jag hade packat med vagnen är där fick lilleman ligga såklart.

Direkt när vi kom ut ur bilen så behövde hans blöja bytas, och jag gjorde detta i vagnen. Självklart kommer det en gammal man förbi just då, tittar ner i vagnen på min halvnakna lilla son och tittar sedan på mig med en konstig min. Inget léende, som kanke hade bekräftat att han förstod och att han inte alls tyckte det var konstigt att jag hade en halvnaken son i vagnen. Men ja, jag skämdes väl nästan. Harmlöst egentligen, men jag är som jag är, och mina tankar snurrade direkt till att han måste ha trott mig vara en konstig mor som byter blöja in public.

Inne i en butik började lilleman skrika/gråta. Han var övertrött och kom inte riktigt till ro. Då hör jag ett annat barn fråga sin mamma varför det är ett barn som skriker så högt. Hoppsan tänkte jag, ursäkta den höga ljudnivån, förlåt. Men det barnets mamma sade fick mig genast lugn: "det är inte alla barn som tycker om att shoppa". Det fick mig att lé. Ännu en mamma som visste precis hur det är att vara just mamma med barn i en affär. Vetskapen om att det faktiskt fanns andra som förstod gjorde mig lugnare, och lilleman somnade strax därpå.

Ute på torget fanns det en hel del valstugor med de olika partierna nu inför EU-valet. Jag gick runt och hämtade in lite broschyrer och lyssnade lite. Ganska snabbt efter vår ankomst till stan fick jag börja ta av lilleman lite kläder. Han är så fruktansvärt varm i sig själv, och han blir galen av denna värmen. Så han låg i vagnen utan byxor, med enbart en tunn filt över benen - som han självklart ville sparka bort titt som tätt. Det gjorde ju såklart att lilleman fick en del sol på sig också, men det kunde helt enkelt inte hjälpas. Antingen det eller överhettning. Då kommer en person fram, åter igen en gammal man, och börjar prata med oss om valet (han var en av de som stod i valstugorna). Han tittar på lilleman och pratar lite vänligt om hur liten han är. Vanligt trevligt samtal alltså. Men så säger han att jag måste akta mig så han inte får solen på sig. Hoppsan! Skämskudden på igen. Här ligger lilleman utan byxor, med avsparkad filt och får sol på benen. Dålig mamma. Förlåt... Jag svarade snabbt lite ursäktande att han är så varm i sig själv, och gick snabbt därifrån. Fan alltså. Är jag en dålig mamma för att jag tar hand om mitt barn på mitt sätt, på lillemans sätt? Varför måste folk påpeka saker... Jag vet att direkt sol är farligt i längden. Men vad ska jag göra? Det går ju inte att undvika helt.

Sedan inne i matbutiken blir lilleman less på situationen och börjar gallskrika. Inget hjälper. Jag rullar vagnen med hastiga guppande rörelser, jag bär honon, buppar och försöker trösta. Jag ser hur folk tittar på mig, och de sänker snabbt sina blickar när jag kommer på dem med att stirra. Ja, jag får ta fram tutten och börja amma honom ståendes i ett hörn. Eftersom jag står upp får lilleman inget bra tag och tappar bröstet hela tiden, vilket gör att han fortfarande skriker genom halva amningen, och jag försöker stå och vända på mig så ingen ska få en skymt av mina bröst. Folk tittar. Jag skäms. I mitt huvud ser jag bara hur alla stirrar och tänker att där är minsann en mamma som inte kan trösta sitt barn. Och amningen. Jag vet ju att det finns en hel del folk som blir helt förfärade över att man ger sina barn mat in public. Jag blir ledsen inombords.

Jag borde inte skämmas. Mitt barn behöver mat och det borde vara naturligt för alla runt omkring. Men det enda jag tänker på är om jag får någon annan förargad eller äcklad, istället för att bara amma utan konstigheter.
Sen att folk ALLTID anser sig ha rätt att berätta om sin åsikt till helt främmande människor, såfort det gäller barn och barnuppfostran. De vet INGET om bakgrunden till varför jag gör som jag gör. Det är ju knappast så att jag gör mitt barn illa - för hade det varit så hade det ju bara varit bra att folk vågar yttra sig. Men helt vanlig vardaglig uppfostran eller hantering av sitt barn, nej låt bli att berätta och kritisera! Jag vill kunna njuta av en dag på stan, i solen, med min son, utan att främmande människor ska kasta onda blickar eller berätta för mig hur jag ska ta hand om mitt barn.

Jag reagerar säkert alldeles för mycket på detta, men jag tror att det är ett så vanligt problem för alla mammor att jag bara vill få ur mig detta och dela med mig.

Andra nyblivna/äldre mammor, har ni någon berättelse om en situation där ni kände er kritiserade som mammor?

fredag 16 maj 2014

Äntligen, efter snart ett år i huset!

Nu är äntligen mina filer på rätt plats! Vi har bott i huset nästan ett år, och det är inte förrän nu som vi har köpt ett par hyllor. Vi har hela tiden dragit oss för kostnaden, men nu sket vi i det och slog till istället. Happy me!

Snedväggsutrymmen är så svåra att få ordning på, men filmerna fick verkligen en bra plats.

måndag 12 maj 2014

Mjölkfritt!

Jag har sedan i torsdags kört stenhårt på mjölkfritt. Inte laktosfritt utan helt utan mjölk, mjölkpulver, vassle och alla andra mjölkprodukter. Detta för att lilleman hade börjat skrika mer än tidigare, sov jättedåligt, fick diarré och var allmänt missnöjd. Vet ni, det är mycket bättre redan!

I två dagar nu har liten haft bra dagar. Han sover mycket om dagarna, han äter utan att kräkas lika mycket, han har inte längre diarré och idag har han knappt skrikit något alls! Jisses säger jag bara. Känner mig bara dum som inte testat mjölkfritt tidigare.

Men jag ska egentligen inte ropa hej än. Det slutliga testet blir om några dagar då jag märker om han har fortsatt må bra, och då jag ska testa dricka/äta mjölk igen för att se om han reagerar. Tänkte jag ska testa mjölk till helgen.

Det är en glad och nöjd liten påg vi haft här hemma nu.

lördag 10 maj 2014

Mer besök

Idag var lillemans farmor här på besök. Det var tänkt att även hans farfar skulle komma hit men de fick förhinder.
Snällaste farmor bjöd familjen på varmrökt lax från rökeriet här i Karlshamn och hon fick mysa lite med lilleman.

Lilleman har verkligen blivit stor, kan nästan börja kalla han för storeman! Han är bara en och en halv månad men väger som en tre plus månaders. Han var ju stor vid födseln, så det är ju därför såklart. Det känns i armarna att han blir tyngre och tyngre. Som tur är växer han lika bra på längden så han ej ser överdrivet tjock ut haha. Lille plutt.

Gällande mjölkfri kost. Jag har faktiskt märkt en förbättring under de tre dagar som jag nu kört helt mjölkfritt. Han har fortfarande diarré, men jag tänker att det kanske har en liten fördröjd effekt. Det tar säkert några dagar för magen att stabilisera sig. Som tur är mår han bra i övrigt. Ingen feber, ingen slöhet och han äter och kissar som han ska. Annars hade jag nog sökt vård för hans diarréer, eftersom det i princip är vatten som kommer ut. Har det inte blivit bättre till på måndag, så ringer jag bvc och rådgör lite.

onsdag 7 maj 2014

Det är nått fel med lilleman

Ja, det är något som inte stämmer med vår lilleman. De senaste dagarna har det varit gallskrik som aldrig förr, och idag har han haft flera diarré-sprut till skillnad från normal avföring cirka en gång per dag. Han är inte förkyld.

Däremot misstänker jag mjölkallergi. Jag har inte ätit så mkt av mjölkprodukter faktiskt, men de senaste dagarna har det blivit mer än vanligt och jag tror lilleman reagerar på det.

Jag tycker så synd om honom!! Det gör jätteont i mig när han gallskriker av smärta, och det enda jag kan göra är att hålla honom och se på när tårarna rinner från hans ögon och vänta tills knipet går över. Usch!

Nu blir det helt mjölkfritt för mig de närmsta dagarna, veckorna och månaderna. Men jisses vad jobbigt det kan vara att ta bort mjölk. Ska laga köttfärslimpa med sås och potatis idag, men jag kan inte göra sås på mjölk. Tog fram en pulversås och läste på innehållet, jo visst fan innehåller det mjölkprotein. Så vad jag gör för sås? Jo, vanlig sås - och så får jag äta köttfärslimpa och potatis - utan sås. Jörk!

måndag 5 maj 2014

Besök och nappträning

Min mor och hennes bihang har varit här i några dagar. Det är alltid lika skönt med lite avlastning med matlagning, som de så gärna hjälper till med. Även avlastning för mig med lilleman såklart. Att kunna ta en längre stund i duschen känns ju guld värt! Och även lite avlastning när lilleman har sina skrikperioder.
Sen tycker jag det är jättekul att mor kan vara här, så att lilleman får en bra och fin kontakt med sin mormor redan från början. Det kommer ju att vara mormor som bor närmast och som kommer vara den som passar honom mest.

Hösäcken Carl tycker om sin mormor

En ny sak med lilleman är att vi börjat använda napp. Jag är fortfarande väldigt tveksam till detta. Jag har alltid tyckt att nappar förstör. Det kan förstöra amningen och jag som mamma missar signalerna till när han vill komma till bröstet. Men häromdagen fick jag nog. Lilleman var skrikigare än någonsin. Han kunde inte sova och han ville ligga vid tutten HELA tiden pga magknip. Det resulterade i massvis med kräkningar och ännu mer skrik. Så vi satte dit nappen - och han somnade!

Jag känner mig misslyckad som mamma som inte har kunnat rå om lillemans beskymmer, och att nappen blev både hans och min räddning. Nappen kunde få han att somna, men det kunde inte jag. Så usel jag kände mig. Jag gav upp en av mina fasta principer gällande barnuppfostran.
Men i slutänden, en lite lugnare lilleman ger en lite lugnare mamma som ger en gladare bebis. Det är så sjukt tydligt att lilleman påverkas av mitt humör. När mitt tålamod är slut så spelar det ingen roll vad jag gör, han kan inte tröstas. Han blir såklart frustrerad och osäker när hans mamma inte är på topp. Det vet vi ju alla, hur det känns att umgås med en person som är irriterad - INTE kul!

Så, vi kommer använda napp här hemma. Jag måste få lite fri tid där jag kan göra annat än att bära och trösta och buppa och ha mig. Jag vill vara jag för några sekunder också! Om det så bara gäller i 10 minuter.
Missförstå mig inte, jag älskar att vara mamma, och jag älskar mitt barn - men det är ingen dans på rosor dagen lång och jag behöver andrum ibland.

Lilla hjärtat, det gjorde så ont i mig när jag inte kunde trösta dig, och för det faktum att en plastig grej kunde få dig lugn när jag var otillräcklig.

torsdag 1 maj 2014

Lycklig mamma

Idag är första gången på några veckor som lilleman har lyckats få ro till att somna utan hjälp av barnvagnspromenad (där han sedan vaknar direkt när vagnen står still). Det har märkts de senaste dagarna att hans magknip inte är så illa för han som det varit tidigare, och idag ÄNTLIGEN får han lite ro till att sova.

Mamma är lycklig. Inte bara för att han äntligen får ro, utan för att jag kan sitta här och skriva utan en lilleman på armen. Självklart går det upp och ner det där, vissa dagar är hemska. Men det har ändå blivit bättre och bättre den senaste veckan.

Lille liten, vad jag älskar dig, och tycker så synd om dig när det gör för ont för att kunna sova.