tisdag 31 december 2013

Vecka 30 får inleda nya året

2013 - vilket år! Det hände så fruktansvärt viktiga och stora saker detta året, att det känns som året varat mycket längre än vd det gjort. Köpa hus, skaffa barn, fast anställning: allt under ett och samma år. Så jag tackar nöjt för året som gått och ser fram emot 2014 som kommer innebära stora förändringar här i huset.

Mest av allt längtar jag tills jag ska få gå hem från jobbet på föräldraledighet; jag ska nämligen få SOVA hur mycket jag vill! Att man kan vara såhär trött... Självklart längtar jag tills mars månad, då vårt lilla barn ska komma ut till omvärlden, och just nu är jag mäkta trött på att vara gravid. Men bebis kommer när bebis kommer, så det är bäst att längta efter något som ligger lite närmre i tid. Som t.ex. gravidmassagen jag ska få på torsdag. Åh min arma rygg...
Det har inte varit lätt den här veckan. Foglossningen har ryckts upp igen och det är svårt att ta sig runt. Har börjat få foglossning i blygdbenet nu med, så det ville inte hålla sig enbart till baksidan dumt nog. Igår kom jag hem och grät efter jobbet. Tröttheten och smärtan börjar ta ut sin rätt. Jag har iaf bestämt att jag ska utnyttja några av semesterdagarna jag har till att gå hem lite tidigare än sista januari som det var planerat. Så nu har jag börjar räkna dagarna, eller veckorna. Om det går som jag planerat så arbetar jag bara i tre veckor till, räknat med denna. Det är verkligen inte lång tid.

Just nu är det som sagt ganska tufft med graviditeten, med foglossningen och tröttheten som grädde på moset. Jag vet dock att jag inte ska klaga allt för mycket, eftersom jag inte är i närheten av hur illa det kan bli med foglossning. Men med mitt jobb så blir det väldigt påfrestande, med eller utan kryckor. Dessutom vet jag inte vad som hänt med bebis. Hen verkar ha haft den störta växtspurten någonsin. På bara 5 veckor har jag gått från minimage till stor mage. Jag som tyckte att jag blivit så smal har fått äta upp detta nu. Hakan har växt lite, och stramningarna i magen är konstant dygnet runt. Det är så utspänt, att såfort bebis rör sig så gör det ont. Precis som att en för hård spark skulle orsaka att en muskel i magen spricker någonstans. Det har börjat göra mig irriterad. Varje gång hen sparkar bli jag sur och irriterad på hen. Kan bebis inte bara ligga still liksom?! Jag hoppas det lättar lite med spänningarna snart, så jag slipper ha ont i magen dygnet runt. Men jag antar att det bara blir värre.

Jag önskar er alla ett gott avslut och ett gott nytt år. Mitt nyårslöfte blir att försöka ta hand om mig mer, unna mig mer och att våga säga nej till folk.

lördag 28 december 2013

En del av julen

Jag har verkligen inget att klaga på vad gäller alla julklappar jag fick i år. Alla har varit så generösa och jag har fått det jag önskat mig. Välbehövliga saker men även saker och ting som jag kan använda för att underlätta lite för mig. T.ex. slipper jag akutköpa nya gravidkläder, och jag har en pilatesboll som jag kan sitta på och gunga höfterna. Skönt för ryggen men även bra att ha när väl förlossningen kommit igång. Den välbehövliga julklappen sitter jag vid nu och skriver detta.

Nästa år är det vår tur att ha julen hemma hos oss, och då har vi ju även en liten knodd att fira jul med. Dock hoppas jag verkligen att vi nästa år kan tona ner lite på det där med julklappar till barnen. Det blev alldeles för mycket i år, nästan rent äckligt. Tror inte ens barnen uppskattade det, eftersom de endå bara vill ha de särskilda de önskat sig. Resten hamnar liksom i högen. En liten 9 månaders behöver knappast särskilt mycket heller.

Nästa år vill jag kunna ha lite julefrid, även vad gäller julklappsutdelningen.



 
Tomtedräkten vi köpte blev verkligen en succé i år.

torsdag 26 december 2013

Only at work

Lite arbetsskadad har jag ju blivit av att arbeta inom vården, med blöjbyten och allt vad det innebär.
Man blir lit härdad så att säga:

Bara på jobbet kan man gå direkt från att ha bytt en bajsblöja, till att trycka i sig kletig chokladpudding med god aptit.

fredag 20 december 2013

Granen står inte grön och grann

Christmas blues indeed. Vet inte vad som hände, men vår fina julgran bestämde sig för att det inte skulle firas någon jul här hemma. Tre dagar efter vi klätt den började den dö. Den slokar nu så illa att den måste slängas, INNAN julafton! Vatten har den, sockerbitar fick den. Fan alltså! Vad gjorde vi för fel?!

Och jag och mina hormoner fick fnatt och blev riktigt ledsen. Detta skulle ju vara min jul, i vårt hus, med en riktig julgran. Suck...

måndag 16 december 2013

Den där vikten

När jag blev gravid tänkte jag inte så mycket på min vikt. Mitt mål var att inte bli så fixerad vid hur mycket jag går upp under min graviditet. Men nu har jag nog blivit något fixerad.
Jag väger mig 1 gång i veckan för att se om jag stått stilla eller om jag lagt på något. Hela den här grejen började väl när jag började kräkas i början, och jag gick ner i vikt istället för upp. Då kom tanken upp att jag kanske kan lyckas blir lite mindre i min egen kropp istället för att lägga på mig massa onödigt. För jag vägde ju som mest precis innan jag blev gravid, och jag stod då på överviktig i mitt BMI.
Tanken var väl också att jag skulle försöka hålla mig till den viktuppgång som graviditeten väger, just för att slippa ha massor med överflödskilon att banta ner senare. För just den biten har jag aldrig varit bra på, att gå ner i vikt.
Jag vet att en del går ner i vikt genom att amma, men alla gör inte det, och jag ville inte riskera att sitta där med 10-20 kilos övervikt att kämpa med.

Hittills har det väl gått ganska så bra. Jag verkar inte lägga på mig fruktansvärt mycket, och jag kan kanske hålla mig till de där 10-12 kilos viktuppgång som är normalt för min BMI under en graviditet. Men jag är livrädd att vågen visar plötsliga kilo-explosioner. Jag vet heller inte riktigt hur jag ska räkna. Ska jag räkna från ögonblicket jag blev gravid, eller ska jag räkna från när jag vägde som minst under graviditeten? För då blir det ju helt annorlunda. Räknar jag från allra första början har jag gått upp 2 kilo. Räknar jag från minsta värdet är det 5 kilo.

Det hade dock varit kul att veta vad en graviditet väger i vecka 28 (bebis, fostervatten, moderkaka, ökad blodmängd), just för att kunna jämföra hur mycket jag egentligen har gått upp i mig själv.
Nu hittade jag någon form av tabell iaf, såhär ser det ut (allt mätt i gram):

Graviditetsvecka: 10 - 20 - 30 - 40
Foster: 5 - 300 - 1500 - 3300
Livmoder, moderkaka, fostervatten: 180 - 1005 - 1840 - 2350
Bröstkörtlar: 35 - 180 - 360 - 400
Ökad blodmängd: 100 - 600 - 1300 - 1200
Resten av kroppen: 325 - 1915 - 3500 - 5200
Total viktökning: 650 - 4000 - 8500 - 12500

Så, om jag räknar att jag är i vecka 30, så borde jag ha gått upp 5 kilo enbart på fostret och tillhörigheter (inte "resten av kroppen"). Med resten av kroppen inräknat blir det 8,5 kilo. Jag vet inte vad som räknas i den kategorin, är det ökad fettmängd eller vad?
Men slutsatsen borde ju vara att jag ligger minus 3,5kilo som jag borde gått upp i "resten av kroppen", eller minus 6,5 kilo om jag räknar från graviditetens början.

Ett faktum är ju iaf då att jag hittills har gått ner ca 6 kilo sen gravstart, om jag inte räknar graviditeten alls.
Jag fixar kanske detta!

Ett annat faktum är dock att magen har exploderat i storlek, och det börjar bli riktigt jobbigt att böja sig ner och ta sig omkring, haha.

onsdag 11 december 2013

Granen står så grön och grann i stugan

Hade sen lång tid tillbaka planerat att skaffa en riktig julgran, nu när man bor i hus och allt. Men sen tog tröttheten över och energin tog slut, och jag beslutade att det blir ingen jäkla julgran! Vi ska ju ändå inte fira jul i huset. Men så en dag fick jag ett energirus och jag körde iväg illa kvickt och köpte den där granen. Det ångrar jag inte en sekund.

Så mysigt att få se den stå där. Julkänslan är total. Den luktar gott och dessutom tycker jag den blev riktigt fin med mina dekorationskunskaper haha.
Tyvärr råkade granen trilla omkull med allt pynt på sig, och en av mina finaste dekorationer gick sönder. Jag ska köpa superlim och försöka laga den, för dyr var den också! Men nu står den stadigt igen med lite hjälp av sambons starka fingrar som kunde skruva till den ordentligt, hehe.

Jag blev så glad när jag fick till den rätta känslan. Minnen från min uppväxt var det som flög upp, och den där gungstolen är perfekt för tomten att sitta i när han kommer och ska dela ut paketen. Ja, jag tycker fortfarande det är kul när tomten kommer. Nästa år ska det definitivt bli såhär, och med en liten vid nästa jul så ska jag försöka få till en lugn och avstressad atmosfär. Det värsta jag vet är när det blir för stressigt och hektiskt under julaftonen. Man ska liksom kunna sitta ner och umgås utan att ljudnivån ska vara skyghög och att man ska inte behöva stressa för att hinna med nästa moment.

Jag hoppas att jag kan hitta den julefriden.

måndag 9 december 2013

Den där livmodern

Ibland slår det mig fortfarande. Vi ska bli föräldrar. Det ligger en liten person inuti min mage. Hur makalöst är inte det?!

Jag är inne i vecka 27 nu, och magen börjar verkligen växa sig stor. Barnet börjar bli stort. Skulle hen födas nu har hen 90% chans att klara sig finfint. Bara det är otroligt i sig, när det fortfarande är tre månader kvar av den här graviditeten.

Kommer ihåg när jag satt där i början av graviditeten och hatade allt. En liten cellklump som orsakade så stora besvär, en livmoder som ännu inte gick att känna och det var faktiskt riktigt trist att vara gravid.
Nu har jag istället en bebis som kan ge mig jobbiga sparkar på urinblåsan, och om jag är framåtböjd, ge mig en och annan kick rakt upp i diafragman - vilket är riktigt obehagligt! Mestadels är det kul när hen håller igång där inne. Magen gungar fram och tillbaka och ibland tror jag att hen skulle kunna sparka iväg en fotboll om jag lagt den på min mage. Ibland undrar jag om vi inte har fått en hyperaktiv liten bebis? Först får jag en spark på ena sidan, för att 5 sekunder senare få en lika hård spark på andra sidan. Hur många kullerbyttor gör hen egentligen på en minut? När hen dessutom ligger på tvären och jag får en spark, så bumpar ju huvudet in i andra sidan av bara farten, vilket skapar den där gungande magen.

Jag tycker det är lite häftigt, att livmodern kan töjas så mycket - från ett litet päron i storlek till att ta plats över hela magen. Det är verkligen ett kvinnligt organ att vara stolt över, haha.

lördag 7 december 2013

Människopsyket, jag och de andra.

Jag har mer och mer börjat förstå hur vi människor fungerar i vissa situationer, vad som får oss att göra och säga vissa saker i en viss situation. Det är riktigt intressant! Jag är som de flesta vet en väldigt tyst person. Jag är inte blyg, absolut inte, jag vågar när det väl gäller och är inte rädd för nya saker. Men jag är tyst, jag pratar inte mycket och jag sitter gärna ner och observerar omgivningen, och framförallt människorna i min omgivning. Vad gör de? Vad säger alla? Visar deras kroppsspråk precis det som talas, eller är deras ord inte riktigt sanna? Spännande och intressant, när man väl börjar hitta gemensamma faktorer och när man väl börjar se den bakomliggande meningen till vad de gör.

Man kan väl säga att jag har börjat se min omgivning på ett mer objektivt sätt, vilket också har underlättat något enormt på bl.a. min arbetsplats. Hade jag inte kunnat ta ett steg tillbaka och se dessa "bakomliggande orsaker" så skulle jag bli knäpp. Jag skulle komma hem varje dag fullt stressad av allt jag har hört, allt skvaller, allt gnäll, alla konflikter, allt drama.
Nu har jag istället börjat se grunden istället. Jag objektifierar både människor och problem - kopplar samman dessa tillsammans med vad jag vet om naturliga reaktioner på saker och ting (kalla det krissituationer) och VIPS så har jag istället en väldigt bra bild över vad en viss person egentligen vill förmedla, eller hur denna person egentligen mår innerst inne. I min värld idag, så kan en riktigt otrevlig och skrämmande person verka väldigt liten i mina ögon, nästan tycka synd om hen. Jag har liksom slutat se resultatet utan istället gått bakåt till grunden. En negativ kommentar blir helt plötsligt en helt annan sak.

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det lättare. Men jag har börjat se mönster, samma mönster hos varje människa. Det som gör oss olika är sättet vi uttrycker dessa mönster/betéenden på.


Särskilt "kul" är det ute på nätet i vissa forum där jag är aktiv. Jag vet inte hur många trådar jag har "dödat" med mina kommentarer, dvs där ingen längre skriver något efter att jag postade ett inlägg. För jag följer inte deras spel och omvägar, utan jag går direkt på problemet eller lösningen. Två saker som ingen vill höra på ett forum.
Ett exempel är när någon beklagar sig över något som känns svårt för personen. Det denna person vill höra är INTE en objektiv lösning på hens problem, utan hen vill få medlidande och tröst (att man ska tycka synd om hen). När jag då har gått in och sagt min version av det hela, så dör tråden. För helt plötsligt fick personen inte enbart medlidande från min sida, utan jag gav även en tankeställare och jag delade upp problemet i dess grundstenar. Jag blev helt plötsligt inte en person som tyckte synd om hen som hen ville, och syftet med tråden försvann - tråden dog.

Men jag har fortfarande svårt för att lära mig det sociala spelet. När, och i vilka situationer, ska man spela med på deras spelbräde? Hur långt ska jag gå för att tillfredsställa en persons behov av medlidande och självömkan? Och när ska jag bryta mig loss och inte tillmötesgå den personen? Vad skadar i vilken situation? Kommer jag då såra den personen, om jag inte tycker synd om hen? I det stora hela, när ska jag lägga mig på deras nivå och när ska jag inte göra det?

Det sociala spelet är svårt för mig. Det är därför jag sitter tyst och observerar, för jag vet inte hur jag ska föra mig i en folkmassa. Jag kan småprata absolut, men vad är rätt och vad är fel? Om många pratar samtidigt, vem ska jag lyssna på? Vem ska jag svara först?

Jag vill heller inte kalla mig överlägsen alla andra, men ibland tror jag (och det är nog så) att jag faktiskt vet lite mer om människan än många andra, hur människan fungerar. Och eftersom jag inte riktigt kommit på hur jag ska smälta in bland de andra så hamnar jag utanför. Jag är jag, och resten är dem. Jag ser spelen de spelar men jag kan inte delta utan att bli frustrerad över hur dumma vissa är. Jag kan t.ex. inte ljuga, inte ens dra en vit lögn på ett bra sätt. För jag ser ju när andra säger saker där deras kroppsspråk och tonläge säger något helt annat. Och hur kan jag, som vet precis, använda en lögn när jag så tydligt visar att det inte är sant. Hur kan andra vara så omedvetna om att de också visar att de ljuger?

Varför är jag så objektiv och utanför, medan de andra kan köra sina spel med varandra?

I grund och botten vill jag nog inte vara en del av det sociala spelet. För om jag i min objektivitet också kunde vara en bra "social spelare", vad skulle hindra mig från ett spela på deras bekostnad? Vad skulle hindra mig från att i princip manipulera någon att göra det jag ville - leka med deras egna hjärnor?
Jag skulle med lätthet kunna boosta en persons ego bara genom att jag vet vad folk går igång på. Det kanske inte är så fel egentligen? Men på nått sätt vill jag inte ens lägga mig i. Deras behov av bekräftelse kan lika gärna tillfredsställas av någon annan. För jag bryr mig faktiskt inte, jag bryr mig inte alls mycket om personer jag inte umgås med på min fritid. Jag gör det när jag träffar dem för stunden, men väl hemma så finns de inte längre. Jag dröjer mig inte kvar i tankarna kring personerna. Däremot bryr jag mig något så fruktansvärt mycket om mina nära och kära, och tyvärr har det blivit så att jag i vissa relationer har analyserat sönder varje del av betéendet, vilket hindrar mig från att få ut det bästa av varje relation eftersom jag då ursäktar många företéelser/problem istället för att lösa dem.
Jag väljer att ställa mig utanför...

fredag 6 december 2013

Dagen efter

Det måste ha varit något i den alkoholfria glöggen igår. Imorse kunde jag inte sova och nu sitter jag här och mår skit. Yr, svimmfärdig och med hjärtklappningar som gör mig helt utmattad och svettig. Det går kanske över sen, men jag ville inte chansa så jag sjukskrev mig idag. Tänkte det är bättre att jag gör det nu istället för att inse att jag inte kan jobba en halvtimme innan jag ska börja mitt pass.

Ingen bra vecka för mig, trots trevligheter insmällt mellan det dåliga.

torsdag 5 december 2013

Massage, tomtedräkt och julbord

Idag var jag sjukskriven pga av den satans foglossningen, och jag har spenderat dagen med att plocka undan lite. Inte mycket, men lite. Resten har jag bara vilat. Känner mig som en av mina patienter som knappt kommer upp ur sängen pga av deras gikt, artros eller dylik.

Jag passade på att boka tid för gravidmassage. Tyvärr var hon nog en bra massör, eftersom hon var fullbokad hela december. Så i början av januari fick jag en tid. Jag får gå och längta mig dit!

Jag passade även på att köpa hem en tomtedräkt. Vi behöver en rejäl dräkt som håller för flera jular till, nu när det är så mycket barn i familjen. Men jag ska erkänna, även jag tycker det är skitkul med en tomte som kommer och delar ut paket. Barnet i mig lever upp i juletid.

Nått sånt här blev det:

Jag var snäll och köpte till ett tomteskägg, så tomten slipper frysa allt för mycket i år.
 Nu ska jag strax göra mig i ordning inför kvällen. Det är dags för julbord med jobbet. Faktiskt det första julbord jag går på. Först blir det samling med lite glögg och mingel, sen bär det iväg till en restaurang här i Karlshamn för själva julbordet. Får se hur länge jag orkar med, haha.