torsdag 25 juli 2013

Till hösten

Hösten kommer onekligen bli något alldeles särskilt. Nyköpt hus och ett förhållande som bara går framåt. Det finns så mycket att prata om, och så mycket att göra...

Jag har fortfarande ingen aning om hur jag kommer att arbeta i höst. Höstplaneringen på jobbet är ännu inte klar, och det ska trilskas och planeras in i minsta detalj gällande vilka som har jobbat flest dagar i landstinget, och vilka som tyvärr inte får plats efter sommaren. Till skillnad från privatägda företag som värdesätter kompetens och erfarenhet vid en anställning, så är det den som arbetat längst som får företräde vid nya anställningar. Det spelar ingen roll om personen i fråga inte passar in, inte upskattas, eller är inkompetent; för har du arbetat 1 dag längre än den där andra personen som gör allt för att komma med - så har du företräde, oavsett vad du har lärt dig eller inte. Sist in - först ut.
Men jag hyser ändå goda förhoppningar om att jag kommer få plats, någonstans. Det är mycket folk som försvinner på olika uppdrag - utbildningar, nya anställningar osv. Dessa platser ska ju täckas upp, och jag har ju faktiskt arbetat hela fyra månader längre än en del av semestervikarierna, så jag borde ju ha förtur - just bland semestervikarierna.

Det är bara att vänta och se.

måndag 22 juli 2013

Det här med barnuppfostran

Man är världens bästa förälder - tills man får ett barn, och då går alla uppfostringsplaner åt skogen och man gör det man ska för att överleva vardagen. Man gör det som känns rätt för sin familj helt enkelt, hur olik situation det än blir från den ursprungliga planen. Personligen tror jag inte man kan göra en plan, men däremot kan man ha förhållningssätt. Grundpelare att utgå ifrån.

Jag har ofta funderat på hur jag vill uppfostra mina barn. Jag vill att mina barn ska bli självständiga, våga stå på egna ben. Våga ta egna risker, och LÄRA av sina misstag. Jag vill att de ska ha självförtroende att våga vara sig själva, och inte utgå ifrån hur andra vill att de ska vara. Jag vill att de ska kunna lita på mig och G som föräldrar - hur jäkla arga de än blir på oss, så ska de kunna ringa oss mitt i natten när något har gått fel. Inte skämmas. Hur uppnår jag detta?

Jag tror mig ha kommit fram till två saker som kan fungera som mina grundpelare, och som kan ge en bra grund för hur mina barn kan bli. Jag tänker inte gå in på det nu, för det blir en lååång uppsats av det. Men jag vill verkligen att ni som läser här, ska läsa detta:

Därför säger jag inte till mina barn att dom är duktiga   <-- Länk

Den handlar om hur man "göder" fel skal av individen. Istället för att uppmärksamma den inre kärnan - som är själva personen, så göder vi istället deras prestationer (inre skalet) eller deras yttre utséende (yttre skalet).
Jag tror att om jag kan förhålla mig till detta på ett bra sätt, så kan jag förhoppningsvis "få" barn med större självförtroende och tillit till sig själva - i teorin.


söndag 21 juli 2013

Fisk-spa

Jag Har ju nämnt innan att vi har vårt eget lilla fisk-spa nere vid sjön fem minuter bort (:skryt). Igårkväll bar mina fötter ner dit, då det var så olidligt varmt här hemma. Välisolerade hus i alla välmening, men värmen försvinner ju inte från huset!!

På vägen dit tog jag lite kort på naturen. Det är så lugnt och fridfullt här uppe hos oss. I sjön var det 24 grader varmt, men något dopp vågade jag mig inte på - då solen hade gått ner bakom bergskammen och det fanns både kräftor och de kittlande fiskarna att ta hänsyn till. En dag i veckan hade jag nog tänkt hoppa i iaf.

Vårt smultron/jordgubbsland i trädgården








En liten liten kräfta

Jag bara strular till det

Jag är verkligen hopplös. Lovar saker som jag sedan inte kan hålla, och så straffar det sig med att jag ändå måste genomföra det trots att jag mår skit. Att alltid försöka vara till lags gagnar ju egentligen inte mig själv. När ska jag lära mig det?

Jag har kommit in i en period i livet då jag verkligen måste börja tänka på mig själv, för att kunna ta det lugnt och inte stressa, för att kunna må så bra som möjligt. Samtidigt måste man bita i det sura äpplet och härda ut en liten period. Det är en svår balansgång för mig.

fredag 19 juli 2013

Besviken

Det har kommit till en punkt då jag inte orkar ge mer. Jag får ingenting tillbaka, hur jag än försöker. Jag är arg, ledsen och besviken. Dessa saker får mig verkligen att inse hur viktigt det är med positiv respons, att få något tillbaka när man ger. Eller ännu bättre, att få utan att ha gett. Som ett tecken på uppskattning, eller att man är älskad.

Jag är en person som ger. Jag ger utan att kräva något tillbaka. Men märk detta, jag kräver inget tillbaka när jag känner att det jag gör uppskattas av den andre. Då blir jag glad inombords, och det är belöning nog för mig. Men som detta, att jag har gett, gett och gett - men aldrig fått något tillbaka. Hur jag än försöker så blir motparten inte nöjd. Det är här som jag istället säger; Jag ger för att få något tillbaka. Jag ger i hopp om att få en bekräftelse, att bli sedd, att bli uppskattad. Jag står där jag är, och tittar upp på motparten som sitter högt på sin tron, och ber om uppmärksamhet - om kärlek. Men hur många påhitt jag än kommer på, så tittar motparten aldrig ner på mig. Jag syns inte. Jag finns inte längre. Men ska motparten finnas för mig? Ska jag sluta ge?

måndag 15 juli 2013

Husägare och fisk-spa

Helgen är över, och vi bor inte längre i en lägenhet. Vi har nu sovit tre nätter i vårt hus, och vi kände direkt hur skönt det var att få ha sitt eget hus. En egen trädgård och stora ytor. Jag lovar att bilder kommer komma upp snart, men just nu är det fortfarande ganska rörigt med flyttlådor, och eftersom min bärbara dator inte fungerar för trådlöst internet så har jag det svårt att få till internet-tid här.

Allt har iaf gått bra. Vi var ett par stycken som hjälpte oss att flytta, och det var ovärderligt! Tänk så mycket "skräp" man har som ska med i flytten. Just nu är vi så trötta att vi knappt orkar göra någonting. Imorgon fortsätter min arbetsvecka, och det känns lite vemodigt eftersom jag inte riktigt återhämtat mig från ansträngningen - fysiskt och psykiskt. Jag hoppas på varmt och klart väder imorgon, så att jag kan komma hem sent på kvällen efter arbetspasset, och få min första njutbara sommarkväll som avkoppling efter ett arbetspass.

Utöver vårt fina hus finns det ju en sjö bara fem minuters promenad härifrån, och dit traskade vi på morgonen idag. Där upptäckte vi att i sjön finns det massvis med småfiskar, som inte var ett dugg rädda. Jag satte ner mina fötter och fick mig en gratis hud-peeling. Kanske inte de effektivaste fiskarna i branschen, men gratis fisk-spa har vi iaf! Kan bli lagom kul när man ska ta sig ett dopp. Kan bara hoppas att fiskarna inte tuggar i sig på de mest olämpliga ställena, haha.

onsdag 10 juli 2013

Packning pågår

Onsdag. Jag har min lediga dag och dagen spenderas med en massa packlådor. Jag kommer inte sakna den här lägenheten, men jag kommer sakna lite av Mörrum faktiskt. Särskilt ån. Men om någon vecka lär jag ha glömt allt vad Mörrum heter när jag sitter ute på verandan och andas in friskluften (luft utan cigarettrök). Vi kan knappt ha öppet länge, för våra fina grannar står och bolmar non stop på deras balkonger nu när det är fint väder.





Senare ska vi åka iväg och pyssla på vårt köksbord. Jag har bara en liten bit kvar att slipa, sen ska det oljas. Först en tur till möbelaffären för köp av olja, och kanske någon fin matta.

måndag 8 juli 2013

Frukost vid havet

Idag arbetar jag kväll, vilket betyder att jag fick sovmorgon och hela förmiddagen tillsammans med sambon. Vädret är underbart så det var ju ren skam om man inte skulle ta tillfället i akt och åka ut. Det blev en tur till affären för att handla frukost, sen åkte vi ut till havet och njöt av förmiddagen. Det var 16 grader i havet, vilket var fruktansvärt kallt! Inget dopp för mig inte.

Jag får så mycket energi av detta. Inte energi som gör mig mindre trött, men energi att orka fortsätta. Jag trivs på mitt jobb, men åter igen, på 12 dagar kommer jag ha arbetat 10 av dagarna och de två lediga dagarna var inte ens sammanhängande. Jag är så trött i kroppen och hjärnan går på sparlåga. På onsdag är jag ledig, och då ska vi packa ner allt vi har i lägenheten. Sen jobbar jag torsdag och fredag, och fredag kväll börjar flytten. Jag börjar se ljuset i tunneln nu!

fredag 5 juli 2013

Att känna sig otillräcklig

Arbetet som sjuksköterska är ingen dans på rosor, vissa dagar. Vissa dagar hinns det inte med att prata med patienterna, om det som de själv vill prata om. Utan dessa dagar så får man vara glad om man hinner hjälpa dem på toaletten. Dessa dagar springer man fram och tillbaka och försöker jonglera allt medicinskt som ska hinnas med. Man räcker inte till, man kan inte möta patienternas behov av trygghet på ett bra sätt.


Jag tycker detta är jättesvårt, att tvingas välja mellan att sitta ner och prata med en patient eller att prioritera den där nålen som måste sättas innan ett visst klockslag för att inte medicinutdelningen ska bli försenad.
Idag var en sådan dag, och jag tror inte någon av mina patienter vet vem det var som jobbade ikväll. Idag fick jag prioritera arbetet som endast en sjuksköterska kan göra, och jag hann inte med att lära känna patienterna på ett bra sätt. Vi hann knappt se varandra, förutom när jag sprang med deras mediciner, stack dem i armarna, satte nya nålar eller hängde det där droppet.

Att vara patient är att vara utsatt. Deras privatliv blir helt plötsligt offentligt, och ofta vet de inte vad som pågår kring deras vård. Idag bidrog jag till den utsattheten, genom att jag inte kunde vara den där trygga och omtänksamma sköterskan som spenderade tid hos dem. Men det är så det är, och turligt nog har man fler bra dagar än vad man har dåliga. Vissa dagar går bara inte att rädda upp på ett snyggt sätt, och man får göra det bästa utav situationen och prioritera det som är viktigast för att deras vård imorgon inte ska bli lika kaotisk som dagen som gick.

Min egen förlossning

Jag funderar ganska ofta på hur jag själv kommer att ha det när jag är gravid - och väntar på en förlossning. Kommer jag behöva en Doula? Eller kan jag "doula" mig själv?



Det är väl alldeles för tidigt att tänka på sånt här, men eftersom jag själv är utbildad Doula så har jag ju mina tankar. Och längtan ligger ju så nära till hands. Jag tänker att jag har en bra kunskapsgrund att stå på. Jag vet hur jag vill ha det och hur jag ska göra för att uppnå det. Men klarar jag av att hålla mig till det utan någon annan som ständigt påminner mig om det? Visst jag har ju min sambo, men att hemutbilda han till min Doula är inte rätt. Han ska bara få vara pappa, och hjälpa mig på hans sätt. Att vara Doula kräver att man inte står för nära den som föder. Som sambo är man för känslomässigt involverad, man kan inte ta ett steg bakåt och se situationen objektivt. Det är det Doulan är till för.

Visst kommer jag visa min sambo olika saker som kan vara bra att tänka på, att vi tillsammans gör upp vår egen plan för hur vi ska samarbeta osv.

Det jag själv är rädd för, är att jag inte kommer känna mig trygg på sjukhuset. Jag är riktigt nervös inför den biten. Eftersom jag vet att man föder barn på bästa sätt när man är på en plats där man är som mest trygg, så vore första valet att föda hemma. Tyvärr går det inte, och även om vi hade pengar till det och en villig barnmorska, så skulle sambon aldrig gå med på det. Det känns som jag sitter i en rävsax. Jag är fast i ett val som jag egentligen inte vill ta. Så det är på den punkten som jag egentligen hade behövt en Doula på. Resten tror jag ordnar sig, men min sjukhusskräck kan förstöra så mkt för mig.

Well well, den dagen kommer någon gång, jag får oroa mig för den då.

torsdag 4 juli 2013

Nya insikter om mig själv

Igårkväll var jag iväg på 1½ timmes massage - thaimassage. Jag märkte att det inte alls var lika skönt denna gång som förra. På vissa ställen gjorde det riktigt ont när hon tryckte på muskelfästena. En konsekvens av att jag inte alls kände mig lugn och avslappnad. Jag var stressad och hade en massa ilska inombords. Men jag fick en del insikter.


Igår fick jag verkligen bevis på att en stressad eller avslappnad kropp kan vara skillnaden mellan smärta och behaglig beröring. En viktig erfarenhet som jag har nytta av i mitt doulande. Jag förstår på ett bättre sätt nu, varför det gör mindre ont när man är avslappnad. Genom att lära känna min egen kropp på ett bättre sätt, kan jag även hjälpa andra på ett bättre sätt. Jag tror fullständigt på att man måste vara hundra på sig själv, innan man går vidare till andra.

Den andra insikten jag fick gällde min andning. Till att börja med kan jag berätta att jag ibland kollar min saturation (syremättnaden i blodet) när jag arbetar på sjukhuset. När jag började arbeta var min saturation 100%, idag har den sjunkit till 97%, vilket är den saturation som de flesta äldre har (friska äldre). Jag har undrat vad tusan detta kan bero på. Jag har inte sämre kondition nu än vad jag hade då. Så varför har min kropp blivit sämre på att ta upp syre från lungorna till blodet? Det svaret fick jag igårkväll.

Jag har inte längre någon djupandning. Jag grundandas, vilket betyder att jag inte får ner ny luft längst ner i lungorna. När jag tänker på det så har jag gjort detta ett tag nu. Men jag minns också tydligt att jag alltid har djupandats innan, för så kort tid som bara ett halvår sedan. Jag ventilerar alltså inte längre mina lungor på bästa sätt. Jag känner det. När jag andas in tar det stopp efter bara en kort bit. För att andas djupare måste jag verkligen anstränga mig, vilket jag inte behövde innan. Då var djupandningen en del av mig. Jag var aldrig stressad, jag var alltid lugn och beskymrade mig inte särskilt mycket. Nu ser jag skillnaden. Idag känner jag att jag har en orolig själ. Jag är stressad inombord och det finns något som blockerar inne magen, som har gjort att jag inte längre djupandas.

Jag har aldrig varit en stresstålig person, men jag har heller aldrig varit kroppsligt stressad. Nu har jag fått de första symtomen på stress, och jag vet inte hur jag ska få bort det. Min massör rekommenderade yoga, vilket jag gärna vill testa. Jag ska undersöka möjligheterna för det iaf.


tisdag 2 juli 2013

Psykisk utmattning

Ibland passerar jag snällhetslinjen och går in på frustration/ilska-territoriet. Idag är inte bra någonstans. Det är nästan läskigt hur arg och irriterad man kan bli på småsaker. Men jag vet ju hur jag är. Jag ser små saker som jag stör mig på, och jag släpper det. Men när det har varit tillräckligt många "småfel" så blir precis allting ursäkter och orsaker till vredesutbrott. Jag är alltid snäll, försöker vara snäll och framförallt; försöker vara snäll för andra. Sanningen är att jag sällan är snäll mot mig själv. Jag ställer för högra krav på mig själv, jag ger upp om mig själv och intalar mig själv att jag inte kan. Som detta med träningen. Det går inte... Om jag bara kunde bryta mönstret och istället tänka "jag kan". Men jag gör inte det. Jag har kämpat på mitt eget sätt att få ordning på min kropp och själ i många år, men jag kommer aldrig någonvart. Snarare backar jag två steg från mitt mål varje gång jag tar ett steg framåt.

Jag har sagt innan att jag är lyckligare nu än vad jag varit tidigare, och det stämmer fortfarande. Men jag får fortfarande dessa brakedowns. Allt blir fel, mina känslor är irrationella och jag är besviken och jag hatar mig själv för att jag betér mig som jag gör. Droppen för mig idag var tvättstugan. Att märka att torktumlaren är trasig efter man har tvättat två fulla maskiner med tvätt fick mig att börja gråta, bokstavligen. I torkskåpet får man bara plats med några skjortor och någon byxa. För packar man den full så blir tvätten inte torr, och då får man ändå hänga upp halvblöt tvätt på alla dörrar inne i lägenheten. Ikväll kommer jag komma upp med halvblöt tvätt. Hatet jag känner mot denna materiella ting kallad tvättstuga är helt ologisk, och irrationell. Men likväl känner jag som jag gör. Att jag dessutom måste stanna uppe sent när jag är dödstrött och vänta på att tvätten ska bli klar spinner bara vidare på min frustration.

Det blir mycket tårar idag, och inatt väntar natt nummer tre med usel sömn och hemska mardrömmar.

Det är alldeles snart dags för oss att flytta ut till vårt hus, ute i skogen, ute i lugnet. Jag behöver verkligen närheten till naturen och friskluften just nu för att rensa huvudet från dåliga tankar. Varje gång jag har mått dåligt psykiskt, och när jag haft möjlighet, så har jag gått ut och satt mig kring rinnande vatten eller bara ute. Det finns inget så effektivt som naturens lugn. Denna bild är tagen hemma hos far min. Just ikväll skulle jag göra vad som helst för att kunna gå ut och sätta mig på altanen och bara sitta.


måndag 1 juli 2013

Man vill alltid ha det man inte kan få

Nu börjar nerpackningen av vår lägenhet sätta fart på allvar. Men det har kommit upp en irriterande vana. Saker och ting som jag inte använt på flera månader, vill jag helt plötsligt börja använda nu när de är nerpackade i lådor. Mitt tecknande har legat på is ett bra tag nu, och igår packade jag ner allt mitt material. Såklart får jag ett supersug efter penna och papper nu.

Men det är väl så, att man hittar, klämmer och tittar på saker som legat undangömda ett tag. Sedan har man det i minnet och man återväcker lusten att pyssla igen. Nu infinner sig istället en del rastlöshet. Att inte kunna göra det som man kom på att man ville göra, det gör mig frustrerad. Det är nästan tur att jag inte började packa tidigare. Att börja packa två veckor innan flytt känns helt plötsligt perfekt. Jag känner ingen oro över att vi inte kommer hinna, men jag känner en viss oro över att jag kommer köra slut på mig själv. Jag har nu ännu en mardrömsvecka på jobbet med åtta pass på nio dagar. Jag trodde det bara var en engångsgrej förra gången (för bara en vecka sedan), men icke.

Jag har en ledig dag efter flytten är klar, och då ska jag sova...