Det blir mycket illamående i bloggen nu, men det är tyvärr det enda som händer i mitt liv just nu. Jag är världssämst på att stå ut med illamåendet. Skjut mig nu liksom.
Jag är ganska aktiv inne på forum som handlar om bebisar och graviditet. Något jag har märkt är att nästan alla som försöker bli gravida (för första gången) nästan längtar efter att få känna det där illamåendet. Jag kunde förstå dem. Att få känna symtom på att man faktiskt har ett litet liv i magen, en sorts bekräftelse. Men... hur tusan kan man längta efter detta?! Jag hade gärna nöjt mig med att inte känna ett enda gravsymtom. Som att vara magsjuk flera veckor/månader i sträck. Nej det här med graviditetsillamående är starkt romantiserat av alla dessa längtare. Som om man skulle gråta glädjetårar (istället för paniktårar) samtidigt som man ulkar upp regnbågsspyor, för att sedan glatt tänka "det är så härligt att vara gravid"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar