onsdag 18 september 2013

Bebislängtan

Vet ni. Idag fick jag tillbaka lite av min bebislängtan som jag hade innan jag blev gravid. Ni förstår inte vilken befrielse detta är. Jag gråter av lycka. Jaja, hormoner hit och dit... Men denna lättnad! Trodde aldrig jag skulle få känna längtan igen. Detta är bara en dag av många, men när man hittat tillbaka till glädjen så lär jag leva på denna dagen länge. Kanske mår jag piss imorgon igen ang. detta, men idag fick jag känna glädje iallafall.

Jag har nämnt det tidigare, men jag har haft det jättesvårt att komma till ro med mina känslor, eller rättare sagt avsaknaden av känslor. Att vara gravid har bara varit jobbigt och svårt. Bebislängtan försvann och ersattes av en likgiltighet. Jag var aldrig orolig för missfall. Jag tänkte inte ens på barnet som just ett blivande barn. Det var en cellklump. Ett dött ting som bara råkade växa. Jag har inte varit orolig för att jag inte kommer älska mitt barn, men jag har varit ledsen över det faktum att en graviditet inte alls var så som jag tänkt mig, och att jag så gärna ville känna den där glädjen. Förhoppningarna och nyfikenheten för vad det är för krabat där inne. Jag har hittat lite av det nu. Det började lite smygande förra veckan och det har bara blivit starkare.

Nu har jag kommit till ro med tanken på att det är en bebis där inne, att denna lilla minibebis ska bli mitt barn, vårt barn. En levande varelse som, hur skrynklig och klibbig hen än är, kommer vara den vackraste människan i världen. Jag känner detta nu. Samtidigt får jag nu en smak på vad det är att vara hormonsvängig, haha!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar