Graviditetssymtom

När jag tänker tillbaka på de veckor jag varit gravid hittils, så inser jag att jag har varit relativt förskonad från gravsymtom. Det enda stora var/är ju illamåendet. I början hade jag en eller två dagar då det ömmade på utsidan av brösten, men sen försvann det.

Lite huggande stickande smärta runt livmodern har jag haft då och då, typ som växtvärk. Men det är inget jag känt som obehagligt, snarare betryggande att veta att livmodern växer så det knakar.

Sura uppstötningar har jag inte fått än (halsbränna), men däremot är jag väldigt känslig nu för tryck på magen eftersom jag tror att den övre magmunnen har blivit slapp av allt kräkande. Det var en period då jag inte ens kunde krama min sambo utan att jag fick känsla av att behöva spy.

Jag är känslig för lukt och mat. Det finns en huslukt här, som jag inte klarar av. Varje gång jag öppnar ett skåp i köket, eller går upp på övervåning (där det i princip är omöblerat) så får jag kväljningar. Måste alltså hålla för näsan när jag pular i köket. Har fått springa och spy otaligt många gånger pga huset i sig.

Aptiten är väl bra, men bara på det jag är sugen på. Stekt mat eller varm mat har jag fortfarande svårt med.
Tröttheten har jag såklart upplevt, men det är en annan sorts trötthet. Jag somnar inte av den, men ändå kan jag knappt hålla ögonen öppna vid vissa tillfällen. Har endast sovit middag max två gånger den här graviditeten hittills.

Det nya som kommit upp är hjärtklappningar. Starka pulseringar i hjärtat och stora kroppspulsådern som gör att det bankar i bröst och mage, och det syns tydligt när jag ser på mig själv. Bröstkorgen och magen hoppar till för varje hjärtslag. Jag vet inte om detta beror på att det börjar bli större blodvolym, och för att livmodern kanske trycker på pulsådern längst ner så att det blir lite stas i flödet. Men jag antar att det är normalt. Det är bara störigt.

Illamåendet har jag fortfarande kvar, men det är inte lika kvävande. Tröttheten håller i sig, men det kan lika gärna bero på att jag gått hemma så mycket nu. Att jobba en dag elelr kvälls känns jättejobbigt just nu. På måndag börjar jag arbeta 100%, hujedamej.

Ont i bäckenet har jag, fast mest kring svanskotan. Men det tror jag till 99% beror på att jag inte varit i rörelse särskilt mycket de senaste veckorna. Stel och knakig.

Med allt detta så förväntar jag mig att det värsta är över för nu, och att det bara kommer roliga symtom framöver. Som t.ex. att känna bebisen röra sig, att magen växer ännu mer så jag slipper att se enbart tjock ut. Men sen kommer väl nästa fas, när man bara blir tyngre och tyngre och allt blir svårare. Bara jag slipper illamåendet...