Människopsyket, jag och de andra.

Jag har mer och mer börjat förstå hur vi människor fungerar i vissa situationer, vad som får oss att göra och säga vissa saker i en viss situation. Det är riktigt intressant! Jag är som de flesta vet en väldigt tyst person. Jag är inte blyg, absolut inte, jag vågar när det väl gäller och är inte rädd för nya saker. Men jag är tyst, jag pratar inte mycket och jag sitter gärna ner och observerar omgivningen, och framförallt människorna i min omgivning. Vad gör de? Vad säger alla? Visar deras kroppsspråk precis det som talas, eller är deras ord inte riktigt sanna? Spännande och intressant, när man väl börjar hitta gemensamma faktorer och när man väl börjar se den bakomliggande meningen till vad de gör.

Man kan väl säga att jag har börjat se min omgivning på ett mer objektivt sätt, vilket också har underlättat något enormt på bl.a. min arbetsplats. Hade jag inte kunnat ta ett steg tillbaka och se dessa "bakomliggande orsaker" så skulle jag bli knäpp. Jag skulle komma hem varje dag fullt stressad av allt jag har hört, allt skvaller, allt gnäll, alla konflikter, allt drama.
Nu har jag istället börjat se grunden istället. Jag objektifierar både människor och problem - kopplar samman dessa tillsammans med vad jag vet om naturliga reaktioner på saker och ting (kalla det krissituationer) och VIPS så har jag istället en väldigt bra bild över vad en viss person egentligen vill förmedla, eller hur denna person egentligen mår innerst inne. I min värld idag, så kan en riktigt otrevlig och skrämmande person verka väldigt liten i mina ögon, nästan tycka synd om hen. Jag har liksom slutat se resultatet utan istället gått bakåt till grunden. En negativ kommentar blir helt plötsligt en helt annan sak.

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det lättare. Men jag har börjat se mönster, samma mönster hos varje människa. Det som gör oss olika är sättet vi uttrycker dessa mönster/betéenden på.


Särskilt "kul" är det ute på nätet i vissa forum där jag är aktiv. Jag vet inte hur många trådar jag har "dödat" med mina kommentarer, dvs där ingen längre skriver något efter att jag postade ett inlägg. För jag följer inte deras spel och omvägar, utan jag går direkt på problemet eller lösningen. Två saker som ingen vill höra på ett forum.
Ett exempel är när någon beklagar sig över något som känns svårt för personen. Det denna person vill höra är INTE en objektiv lösning på hens problem, utan hen vill få medlidande och tröst (att man ska tycka synd om hen). När jag då har gått in och sagt min version av det hela, så dör tråden. För helt plötsligt fick personen inte enbart medlidande från min sida, utan jag gav även en tankeställare och jag delade upp problemet i dess grundstenar. Jag blev helt plötsligt inte en person som tyckte synd om hen som hen ville, och syftet med tråden försvann - tråden dog.

Men jag har fortfarande svårt för att lära mig det sociala spelet. När, och i vilka situationer, ska man spela med på deras spelbräde? Hur långt ska jag gå för att tillfredsställa en persons behov av medlidande och självömkan? Och när ska jag bryta mig loss och inte tillmötesgå den personen? Vad skadar i vilken situation? Kommer jag då såra den personen, om jag inte tycker synd om hen? I det stora hela, när ska jag lägga mig på deras nivå och när ska jag inte göra det?

Det sociala spelet är svårt för mig. Det är därför jag sitter tyst och observerar, för jag vet inte hur jag ska föra mig i en folkmassa. Jag kan småprata absolut, men vad är rätt och vad är fel? Om många pratar samtidigt, vem ska jag lyssna på? Vem ska jag svara först?

Jag vill heller inte kalla mig överlägsen alla andra, men ibland tror jag (och det är nog så) att jag faktiskt vet lite mer om människan än många andra, hur människan fungerar. Och eftersom jag inte riktigt kommit på hur jag ska smälta in bland de andra så hamnar jag utanför. Jag är jag, och resten är dem. Jag ser spelen de spelar men jag kan inte delta utan att bli frustrerad över hur dumma vissa är. Jag kan t.ex. inte ljuga, inte ens dra en vit lögn på ett bra sätt. För jag ser ju när andra säger saker där deras kroppsspråk och tonläge säger något helt annat. Och hur kan jag, som vet precis, använda en lögn när jag så tydligt visar att det inte är sant. Hur kan andra vara så omedvetna om att de också visar att de ljuger?

Varför är jag så objektiv och utanför, medan de andra kan köra sina spel med varandra?

I grund och botten vill jag nog inte vara en del av det sociala spelet. För om jag i min objektivitet också kunde vara en bra "social spelare", vad skulle hindra mig från ett spela på deras bekostnad? Vad skulle hindra mig från att i princip manipulera någon att göra det jag ville - leka med deras egna hjärnor?
Jag skulle med lätthet kunna boosta en persons ego bara genom att jag vet vad folk går igång på. Det kanske inte är så fel egentligen? Men på nått sätt vill jag inte ens lägga mig i. Deras behov av bekräftelse kan lika gärna tillfredsställas av någon annan. För jag bryr mig faktiskt inte, jag bryr mig inte alls mycket om personer jag inte umgås med på min fritid. Jag gör det när jag träffar dem för stunden, men väl hemma så finns de inte längre. Jag dröjer mig inte kvar i tankarna kring personerna. Däremot bryr jag mig något så fruktansvärt mycket om mina nära och kära, och tyvärr har det blivit så att jag i vissa relationer har analyserat sönder varje del av betéendet, vilket hindrar mig från att få ut det bästa av varje relation eftersom jag då ursäktar många företéelser/problem istället för att lösa dem.
Jag väljer att ställa mig utanför...