Den där livmodern

Ibland slår det mig fortfarande. Vi ska bli föräldrar. Det ligger en liten person inuti min mage. Hur makalöst är inte det?!

Jag är inne i vecka 27 nu, och magen börjar verkligen växa sig stor. Barnet börjar bli stort. Skulle hen födas nu har hen 90% chans att klara sig finfint. Bara det är otroligt i sig, när det fortfarande är tre månader kvar av den här graviditeten.

Kommer ihåg när jag satt där i början av graviditeten och hatade allt. En liten cellklump som orsakade så stora besvär, en livmoder som ännu inte gick att känna och det var faktiskt riktigt trist att vara gravid.
Nu har jag istället en bebis som kan ge mig jobbiga sparkar på urinblåsan, och om jag är framåtböjd, ge mig en och annan kick rakt upp i diafragman - vilket är riktigt obehagligt! Mestadels är det kul när hen håller igång där inne. Magen gungar fram och tillbaka och ibland tror jag att hen skulle kunna sparka iväg en fotboll om jag lagt den på min mage. Ibland undrar jag om vi inte har fått en hyperaktiv liten bebis? Först får jag en spark på ena sidan, för att 5 sekunder senare få en lika hård spark på andra sidan. Hur många kullerbyttor gör hen egentligen på en minut? När hen dessutom ligger på tvären och jag får en spark, så bumpar ju huvudet in i andra sidan av bara farten, vilket skapar den där gungande magen.

Jag tycker det är lite häftigt, att livmodern kan töjas så mycket - från ett litet päron i storlek till att ta plats över hela magen. Det är verkligen ett kvinnligt organ att vara stolt över, haha.