Två veckor utanför tryggheten

Ja jisses, två veckor har redan passerat sen lilleman föddes och sambon återgår till arbetet på måndag. Sorgligt att pappan enbart får två veckors (10dgr) ledighet efter hans barn har blivit fött. Man vill ju vara hemma och lära känna den lilla nya familjemedlemmen. Inte minst kan mamman behöva lite service och markpersonal. Att hämta ett glas vatten själv kan helt plötsligt vara väldigt svårt med en liten i famnen som vill ammas/tröstas/mysas med. Själv vet jag inte riktigt hur jag skulle överlevt utan min sambo dessa två veckor. I början med hormonerna som får tårarna att spruta, amningen (och dess problem) som tar energi och bristen på sömn. Ja jag är innerligt tacksam över att jag inte är ensamstående!
Det känns lite tryggare nu iallafall, när känslorna inte är lika upp och ner samt att jag lärt känna min lille son lite mer. Så det känns inte lika skrämmande nu inför måndag som det gjorde för en vecka sedan.

Men livet som mamma var verkligen inte så som jag tänkt det. Jag är mycket mer osäker och ifrågasättande mot mig själv jämfört med tidigare. Innan kände jag mig säker i min förmåga som mamma, att jag skulle kunna veta och lösa de problem som uppstår, men nu är det svårt. Jag antar att detta hör till, att man inte riktigt vet hur man ska göra trots att man tidigare visste. Jag undrar så vad lilleman tänker. Nu har han varit ute i en kallare och ljusare värld i två veckor. Jag kan bara hoppas att han inte saknar livet i magen allt för mycket hehe!

Det här med amningen har dock börjat bli bättre, även om det fortfarande kan vara kämpigt. Han sväljer fortfarande för mycket luft och taget är för litet även om det blivit bättre. Själva taget tror jag bara kommer bli bättre ju större han blir, det blir ju enklare för han då med en större mun och allt. Såren jag hade är inte helt borta, men de är nästan läkta och det verkar inte bli värre. Bara bättre med andra ord!

Lilleman två veckor idag, tiden går verkligen fort.