Igår var jag med om två (eller tre) saker som jag tror de flesta (kanske alla?) mammor känner igen. Jag kände jag mig kritiserad som mamma. Jag har alltid varit den som inbillar mig att andra tänker negativa saker om mig, även om det i många fall säkert inte är så.
Jag var ute på stan igår för att inhandla lite nödvändiga kläder till lilleman. Fullt med folk på stan och intensiv sommarvärme. Skulle även inhandla lite livsmedel och blöjor vid slutet av vår lilla tripp. Jag hade packat med vagnen är där fick lilleman ligga såklart.
Direkt när vi kom ut ur bilen så behövde hans blöja bytas, och jag gjorde detta i vagnen. Självklart kommer det en gammal man förbi just då, tittar ner i vagnen på min halvnakna lilla son och tittar sedan på mig med en konstig min. Inget léende, som kanke hade bekräftat att han förstod och att han inte alls tyckte det var konstigt att jag hade en halvnaken son i vagnen. Men ja, jag skämdes väl nästan. Harmlöst egentligen, men jag är som jag är, och mina tankar snurrade direkt till att han måste ha trott mig vara en konstig mor som byter blöja in public.
Inne i en butik började lilleman skrika/gråta. Han var övertrött och kom inte riktigt till ro. Då hör jag ett annat barn fråga sin mamma varför det är ett barn som skriker så högt. Hoppsan tänkte jag, ursäkta den höga ljudnivån, förlåt. Men det barnets mamma sade fick mig genast lugn: "det är inte alla barn som tycker om att shoppa". Det fick mig att lé. Ännu en mamma som visste precis hur det är att vara just mamma med barn i en affär. Vetskapen om att det faktiskt fanns andra som förstod gjorde mig lugnare, och lilleman somnade strax därpå.
Ute på torget fanns det en hel del valstugor med de olika partierna nu inför EU-valet. Jag gick runt och hämtade in lite broschyrer och lyssnade lite. Ganska snabbt efter vår ankomst till stan fick jag börja ta av lilleman lite kläder. Han är så fruktansvärt varm i sig själv, och han blir galen av denna värmen. Så han låg i vagnen utan byxor, med enbart en tunn filt över benen - som han självklart ville sparka bort titt som tätt. Det gjorde ju såklart att lilleman fick en del sol på sig också, men det kunde helt enkelt inte hjälpas. Antingen det eller överhettning. Då kommer en person fram, åter igen en gammal man, och börjar prata med oss om valet (han var en av de som stod i valstugorna). Han tittar på lilleman och pratar lite vänligt om hur liten han är. Vanligt trevligt samtal alltså. Men så säger han att jag måste akta mig så han inte får solen på sig. Hoppsan! Skämskudden på igen. Här ligger lilleman utan byxor, med avsparkad filt och får sol på benen. Dålig mamma. Förlåt... Jag svarade snabbt lite ursäktande att han är så varm i sig själv, och gick snabbt därifrån. Fan alltså. Är jag en dålig mamma för att jag tar hand om mitt barn på mitt sätt, på lillemans sätt? Varför måste folk påpeka saker... Jag vet att direkt sol är farligt i längden. Men vad ska jag göra? Det går ju inte att undvika helt.
Sedan inne i matbutiken blir lilleman less på situationen och börjar gallskrika. Inget hjälper. Jag rullar vagnen med hastiga guppande rörelser, jag bär honon, buppar och försöker trösta. Jag ser hur folk tittar på mig, och de sänker snabbt sina blickar när jag kommer på dem med att stirra. Ja, jag får ta fram tutten och börja amma honom ståendes i ett hörn. Eftersom jag står upp får lilleman inget bra tag och tappar bröstet hela tiden, vilket gör att han fortfarande skriker genom halva amningen, och jag försöker stå och vända på mig så ingen ska få en skymt av mina bröst. Folk tittar. Jag skäms. I mitt huvud ser jag bara hur alla stirrar och tänker att där är minsann en mamma som inte kan trösta sitt barn. Och amningen. Jag vet ju att det finns en hel del folk som blir helt förfärade över att man ger sina barn mat in public. Jag blir ledsen inombords.
Jag borde inte skämmas. Mitt barn behöver mat och det borde vara naturligt för alla runt omkring. Men det enda jag tänker på är om jag får någon annan förargad eller äcklad, istället för att bara amma utan konstigheter.
Sen att folk ALLTID anser sig ha rätt att berätta om sin åsikt till helt främmande människor, såfort det gäller barn och barnuppfostran. De vet INGET om bakgrunden till varför jag gör som jag gör. Det är ju knappast så att jag gör mitt barn illa - för hade det varit så hade det ju bara varit bra att folk vågar yttra sig. Men helt vanlig vardaglig uppfostran eller hantering av sitt barn, nej låt bli att berätta och kritisera! Jag vill kunna njuta av en dag på stan, i solen, med min son, utan att främmande människor ska kasta onda blickar eller berätta för mig hur jag ska ta hand om mitt barn.
Jag reagerar säkert alldeles för mycket på detta, men jag tror att det är ett så vanligt problem för alla mammor att jag bara vill få ur mig detta och dela med mig.
Andra nyblivna/äldre mammor, har ni någon berättelse om en situation där ni kände er kritiserade som mammor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar