Att bli förälder måste nog vara den mest omvälvande och livsstilsförändrande händelse man kan få vara med om i livet, åt det positiva hållet alltså. För en minut sedan var man sambo/särbo/singel, nästa minut är man mamma till ett litet barn som är helt beroende av en för att överleva. Ansvaret det innebär är enormt, men man tar det ansvaret utan betänketid. För de flesta är valet att bli förälder planerat, för andra råkade det bara bli så. I båda fallen kommer man älska det lilla livet som kommer ut (det finns några undantag, tyvärr). Det tack vare "modersinstinkten". Den cocktail av hormoner som frisätts vid födelsen gör att mamman kan ta till sig detta lilla hjälplösa barn och älska hen, trots att det barnet är helt hjälplöst, skriker, inte gör som man vill, eller kanske har någon medfödd missbildning/handikapp. Livet och naturen är fantastisk.
Men det är inte bara kärlek och fluffiga moln. Kärlek vid första ögonkastet kan kanske hända, men för många mammor tar det tid innan de känner den där starka villkorslösa kärleken för sitt barn. Man kanske känner en stark beskyddarinstinkt direkt efter förlossningen, en känsla av att barnet tillhör en, men för de flesta mammor kommer kärleken senare. Det är inte så konstigt egentligen. Ut kommer ett barn som man inte känner, man vet inte vem hen är och kommer att bli. Många måste lära känna en person bättre innan kärlek kan uppstå, det måste ju säkert gälla för mor och barn också? Jag får väl erkänna att det tog mig kanske en månad innan jag kände den där kärleken till min son på nu två månader. Innan tog jag bara hand om honom. Självklart med kärlek och omtanke, det är ju inte så att vi mammor är helt känslokalla inför våra barn den första tiden innan man känner Den kärleken. Lägg till den första tidens berg och dalbana av hormoner och känslor som flyger hit och dit. Det är inte lätt att få allt på plats.
Livet är inte längre som det har varit, och man måste få lov att sörja sitt gamla liv. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn eller ångrar att man blivit förälder. Man måste få lov att bearbeta och säga hej då till sitt gamla liv om man ska kunna fortsätta framåt med sitt nya. Att man saknar sitt gamla liv kan man göra under hela sitt föräldraskap, vare sig man har en nyfödd eller tonåring. Det kommer vissa dagar då allt är pest och det enda man vill är att ligga kvar i sängen hela dagen, men det går ju inte. Inte när man har barn som måste tas om hand. Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag fick ha kvar mina sovmornar! Dessa dagar vill man sjukskriva sig från föräldraskapet och bara vara sig själv igen, inte mamma, bara Jag.
Själv kan jag sakna mitt gamla liv, i den bemärkelsen att jag kunde sjukskriva mig från jobbet (eller skolka från skolan) när jag var sjuk eller hade en riktigt dålig dag.
Nu har jag ett liv som jag ville ha, men också ett dygnet-runt-jobb (mer än heltidsjobb) där jag inte kan sjukskriva mig eller skolka några timmar. Det gör såklart att jag vissa dagar har slut på energi och inte riktigt vill vara mamma, men nästa dag och i 98% av alla dagar ÄLSKAR jag att vara mamma.
Dock har jag lärt mig en sak om mig själv, och det är att jag inte alls gillar den första bebistiden. Den är inte mysig (inte med ett "kolikbarn") som alla säger. Jag trodde den skulle vara det, och jag hade mäkta problem med att låta mig få känna som jag gjorde. Jag trodde att det jag kände var fel, särskilt i andras ögon. Åh, jag älskar mitt barn hela tiden - men det är roligare att vara mamma nu när mitt barn börjar interagera med omgivningen och prata (på sitt eget vis såklart).
Vi är alla medmänniskor eller medmammor, och vi är inte mer än mänskliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar