Lyckos mig som är mammaledig

Ja, jag säger då det. Det är något sjukt med den slutna vården. När jag gick hem från jobbet på gravpenning och påbörjade min mammaledighet, så kände jag att det var precis i rättan tid. Det hade varit tuffa veckor (månader) innan, särskilt över jul och nyårsperioden. Överbeläggningar vart man än gick, personal som redan då gick på knäna - som hade ångest över att behöva gå till jobbet. Ja, och en och annan sjukskrivning pga av utmattning och utbrändhet var inget ovanligt.
Det var skönt att gå hem, och slippa detta! Som höggravid var jag inte direkt smidig och tröttheten var nedslående.

De senaste dagarna har jag träffat på personal jag jobbat med på sjukan. Tro det eller ej, men situationen verkar vara värre nu än vad den var när jag gick hem i slutet på januari. Är det ens möjligt? Det känns som att det bara går utför. En av dem jag pratade med hade faktiskt blivit sjukskriven pga utbrändhet. Fattar inte ledningen vad de håller på med? Visst, ett brutet ben läker och man är "snabbt" på benen igen. Men utbrändhet, det kan ta månader att komma tillbaka, om det ens går! Vill det sig illa så blir det som för min mor, med fibromyalgi och långtidssjukskriven för i princip resten av livet. Nej usch, jag lider med alla mina kollegor som jobbar kvar.
Vi var en hel drös som var gravida förra året, och som skulle ha barn nu detta året - kanske en slump, men jag kan inte låta bli att tänka att många tog det beslutet just för att kunna ta en paus från arbetet? När så många är gravida samtidigt, när alla i personalstyrkan går på knä? Ja, spekulera kan man ju.

Ännu värre är det att ledningen vill stänga ner bemanningsenheten, den enhet jag är anställd i. Vi täcker ju upp på alla avdelningar där det behövs personal pga semester eller sjukdom. Och tro mig, vi behövs! Inte en enda av oss har några obokade pass särskilt länge. Man är nästan alltid bokad någonstans. Hur tusan tänker de när de vill ta bort oss?!

Nej, det är skönt att vara mammaledig. Eftersom jag är fast anställd så kommer jag ju ha ett jobb att gå tillbaka till. Förhoppningsvis finns bemanningen kvar, men om inte... ja då kommer jag gråta en skvätt och hoppas på att jag inte placerats på en av de värsta avdelningarna.