Nu när det gått 14 veckor sen lilleman föddes så har det ju hänt ett och annat med mig själv. Den jag var tidigare är nästan bortblåst, och jag känner mig mer och mer trygg i min nya roll som mamma.
Ibland saknar jag den jag var tidigare, "Ida utan barn". När man kunde sitta uppe så länge som man ville, kolla på film helt ostört, gå ut och äta med sambon osv. Friheten saknar jag.
Men jag tycker om mig själv som mamma. Det känns som att jag äntligen har hittat en mening med min tillvaro. Det är mamma jag ska vara! Även om jag vissa dagar vill återgå till mitt tidigare jag så känns det ju så mycket bättre med ett barn i bilden.
Jag tror att det faller så för mig, just för att min personlighet är väldigt omhändertagande. Jag har alltid satt andra i första hand istället för mig själv. Att ta hand om en annan person faller naturligt för mig. Jag älskar mitt barn, och jag älskar att vara mamma. Då stunder då jag faktiskt får liten egen tid, ja då gör jag sånt som jag själv tycker om att göra. Jag ägnar tid åt min kropp och åt andra saker som hamnat på väntelistan.
Jag tränar t.ex. mer nu än vad jag nånsin gjort någon gång innan jag fick barn. Det är samma där, jag har äntligen hittat min motivation, precis som jag funnit min mammaroll. Lilleman är den största motivationen jag någonsin haft. Han får mig att vilja bli stark. Han får mig att vilja bli stabil och självsäker. Han får mig att vilja bli pigg och frisk.
Han tar mycket av min energi, men han ger tillbaka minst lika mycket ork och vilja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar