Jag längtar till varje liten stund som lilleman ska sova middag på, och jag sliter mitt hår (och ibland gråter) när han trots att ögonen går i kors vägrar somna. precis i ögonblicket då han ska till att somna, så börjar han skrika. Han hatar verkligen att somna... Sen när han väl sover, sitter jag och sjunker ihop och har ångest över det faktum att jag snart måste ta hand om han igen. Ja, för han måste ju vakna till slut.
Dessa dagar undrar jag vad jag gett mig in på. Hade det inte varit bättre att vara barnfri med barnlängtan, än att ha barn med noll tålamod till sitt barn? Så känns det nu, och jag hatar mig själv för det. HUR kan man tycka att sitt barn är så jobbigt? För han är ju inte jobbig egentligen, det är bara jag i min negativitet som tycker det. Visst det är jäkligt energikrävande med en bebis som hatar att sova middag, men resten av tiden är han ju mestadels glad och nöjd.
Varför mår jag såhär?
Men jag hoppas att alla som läser detta, INTE säger något sådant till mig. Jag har det jobbigt med mig själv som det är utan att andra ska behöva påpeka mina brister som person och mamma, som jag är väl medveten om.
Mitt i allt känner jag mig dessutom snuvad på allt roligt som jag tyckte om att göra innan vi fick barn. Gå på bio, gå ut och äta på restaurang, lägga sig vid havet, ha film-maraton osv. Visst, det kommer komma en tid då jag åter igen kan göra detta, men den tiden ligger flera år framåt i tiden. Bara det känns deprimerande. Jag känner mig fast här hemma, även om hemma är väldigt bra det också. Jag kan inte ens gå ut mitt på dagen och göra trädgårdssysslor, eftersom det är för varmt för lilleman och han behöver vara med hela tiden.
Bitterhet. Avundsjuka. Vemod. Ångest. Känslor jag aldrig riktigt haft eller känt av innan jag fick barn. Har jag blivit en sämre människa?
Sötaste, du är ingen dålig mamma för att du känner så, det gör man ibland, ibland blir man galen och önskar bort allt men det gör inte att du älskar ditt barn mindre för det, att tro att allt är en dans på rosor är bara idioti! När Hedvig var som värst så ville jag lägga henne i frysen och gå och lägga mig igen, jag grät mig till söms varje natt nästan och mådde skitdåligt! Det var dom dagarna när man var så trött att man höll på att falla sönder där man stod! Att erkänna att man mår som man gör och känner som man känner är sunt enligt mig! det är det som gör dig till en bra mamma, för skulle man inte säga något om det och istället gå till handling, då har man ett helt annat problem! att vara småbarnsförälder är det svåraste som finns, man vill sitt barn allt det bästa i världen men man orkar bara så mycket och man räcker bara till en liten bit även om man vill nå till solen! Du är den bästa mamman Carl kan ha sen vad andra säger eller tycker set ska du inte bry dig om, dom har ingen aning om någonting!!
SvaraRaderaKRAM <3<3<3
Tack fina du. Vet u så väl att det går upp och ner i detta, men man mår ju verkligen skit när man är nere i svackan. Dessutom mår man ju dåligt för att man känner som man gör med, med dåligt samvete osv. Dessa dagar undrar jag vad jag gett mig in på, och känner mig livrädd över det faktum att man ska orka med fler barn sen. Men andra dagar när allt är toppen känns det som man klarar allt i världen! :)
Radera