Jag har aldrig varit bra på att vara sjuk. Jag känner mig nästan patetiskt ynklig. Men till mitt försvar: Det är ALLTID virusinfektioner som är långdragna och smärtsamma. Halsontet gör att jag inte får i mig så mycket vätska som jag behöver. Efter 2-3 dagar hjälper inte längre smärtlindringen (alvedon, Ipren, Diklofenak), utan jag sitter där och får halskramper upp i öronen såfort jag ska dricka någon droppe vatten. Jag får panik!
Men men, nu till allvaret. Eftersom jag inte får i mig den vätska och näring jag behöver, så har amningen tagit stryk - vilket har drabbat Lilleman. Två veckors sjuka, med en veckas minimalt vätskeintag plus feber har lett till mindre mjölk till Liten. Han har varit frustrerad vid amning, men i övrigt har han varit en liten guldklimp. Han får i sig tillräckligt för att må bra, och det är huvudsaken. Kurvorna på BVC visade dock att han inte fått i sig som han brukar, så han har stannat av på både vikt och längd. Men jag är inte orolig. Så länge han mår bra så vet jag att han har så han klarar sig. När jag blir frisk kommer det dessutom bli bättre!
Det som tär mest på mig med denna sjuka är sömnbristen. Innan när jag varit sjuk har jag kunnat sova mig frisk på bara någon dag. Jag tror att denna sjuka varat i två veckor just för att jag inte kunnat vila. Så himla trist, men vad ska man göra? Lilleman klarar sig knappast själv hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar