Mitt "nya liv"

Ja, idag är första dagen som riktig gräsänka. Lustigt ord det där, haha. Idag kommer alltså sambon inte att komma hem efter jobbet utan vi ses först på fredag kväll. Tanken på att det kommer vara såhär på obestämd framtid känns lite lustigt och skrämmande. Han åker söndag kväll eller supertidigt måndag morgon, och kommer hem fredag kväll. Fem dagar av sju är jag ensamstående. Tanken är skrämmande, men samtidigt ser jag det som en givande utmaning. Jag kommer säkert lära mig mer om mig själv, men jag tror också att mitt fokus på Liten kommer ändras - till det positiva. Innan har jag ibland kunnat ignorera vissa av Litens behov, och att sambon då har tagit över. När det har varit så svårt att jag bara gråtit, så har jag kunnat lämna över till sambon. Nu kan jag inte det. Jag är helt plötsligt den enda Liten har som kan tillgodose hans behov.
Det innebär att jag helt måste släppa det jag håller på med för stunden, för att hjälpa Lilleman. Matlagning, dammsugning, duscha, gå på toa...

Men jag tror allt detta leder till att jag på något vis kan släppa lite av stressen jag ibland kan känna med att ha saker och ting gjorda på ett visst sätt eller inom en viss tid. Jag kan istället anpassa vardagen runt Liten istället för att försöka styra enligt ett schema. Just nu ligger t.ex. dammsugaren utfläkt på golvet där nere. Jag hann dammsuga halva nedervåningen innan Liten ville ha mig, och jag får helt enkelt fortsätta sen när det finns tid. Just nu sover min lilla son gott i sin säng, och det är de stunderna som jag tar mig lite lugn och ro och sitter framför dator, kollar på TV.
Det var första gången på flera månader som han faktiskt somnade på mig utan att jag aktivt försökte somna honom. Han var såklart trött och jag hade ammat honom precis. Han blir alltid ledsen och gråter vid varje amningstillfälle, av någon anledning jag inte vet, så jag gick med honom i famnen fram och tillbaka och tröstade med mina bärande armar. Som alltid blev han tyst och lugn efter någon minut, men sen somnade han. Jag trodde jag skulle smälta där och då. Jag ville inte lägga ner han att sova själv, men armarna höll på att domna bort så jag var ju så illa tvungen.

Älskade lilla barn - du och jag kommer klara vårt nya liv alldeles finfint!