måndag 27 oktober 2014

Har du sett ett spöke?

Hade nyhetsmorgon igång på TVn imorse. Dagens boktips var en bok sammanställd av sanna berättelser från folk som bor på slott runt om i landet. Alltså berättelser om paranormala upplevelser.
Nå, detta ämne är något som rör upp starka åsikter hos folk. Det finns två läger, antingen tror man på "spöken" eller så avvisar man detta väldigt starkt. Vilket läger tillhör jag?

Som barn var det väldigt spännande att berätta spökhistorier under täcket på pyjamaspartyna. Man släckte ner alla lampor och så satt man där livrädd med en ficklampa i handen. Man spelade anden i glaset och förfasades över vad som kom upp. HUR kunde anden i glaset veta att just HAN jag var kär i, också gillade mig? Alla visste att det alltid var någon i gruppen som förde det där glaset fram och tillbaka, men alla hade vi ju hört "sanna" historier om andar som krossade glaset och vi alla satt väl där och hoppades och spelade med i stämningen kring det hela. Man satt i ett mörkt rum och berättade om ALLT man varit med om (som man givetvis aldrig varit med om, men man hittade på för att vara "värst"), och helt plötsligt utbrister någon att de såg något i mörkret. Strax instämmer nästa med att hen minsann OCKSÅ såg det. Så var det klart, vi hade ALLA sett ett livs levande spöke (höhö) under det där pyjamaspartyt.



Känner ni igen er?Harmlöst och alltid på låtsas.
Sen finns det andra former av "erfarenheter" än den ovan.

Under en ganska stor del av min barndom bodde vi grannar med min mormor och morfar, och senare bodde vi även i deras hus. Det där huset har alltså varit en del större delen av min uppväxt som barn och ungdom. Det var i det där huset som jag hade alla dessa kompis-spök-träffar. Det är det huset som jag gjorde de flesta av anden i glaset-sessionerna i. Jag fick under min uppväxt hela tiden höra av de vuxna omkring mig, att det fanns spöken i det huset. Det var alltid spännande att med skräckblandad förtjusning gå upp för trappen i (då) mormors hus och titta på den där gungstolen som gungade av sig själv (för det gjorde den). Det var verkligen jobbigt att gå upp på ovanvåningen själv! Jag hade alltid svårt att somna där uppe (för där fanns ju såklart sovrummen med), jag låg på helspänn och kunde inte slappna av. Det fanns alltid en känsla av att det fanns någon mer än jag där uppe. Dörren till mitt rum gick alltid upp av sig själv under natten, hur hårt jag än stängde den, och jag vaknade varje gång - livrädd. Men vad skulle jag göra? "det finns inget där, det finns inget där" var ett ständigt nattmantra för mig. Jag blev mörkrädd och hade svårt för att vara själv hemma, vilket min mor säkert kan intyga hehe. Min mörkerrädsla OCH spökrädsla blev knappast bättre av att min mor delade med sig av oförklarliga händelser som skett i just det huset i början av mitt liv och under mors uppväxt. T.ex. fanns det en byrå i köket/matrummet som aldrig stod på samma plats när de steg upp på morgonen. En dag hade de alla varit på uteplatsen medans jag låg och sov i en babysitter inne i köket. Helt plötsligt hade de hört en massa högt bankande inifrån köket, som om någon smällde med köksluckorna. De sprang in fort som fan, men där fanns inget. Bara jag som låg och sov fortfarande.
När jag blev lite äldre (10-11 år?) började jag dock tycka om huset allt mer. Jag tyckte om det inna med såklart! Det var ju huset jag hade spenderat hela mitt liv i hittills (först mormor och morfars sedan vårt), det finns många fina minnen därifrån. Men jag började väl komma till ro med att man aldrig kände sig ensam i huset - på gott och ont. Huset hade verkligen karaktär, det var gammalt och det kändes familjärt. Inte alls någon elak eller tryckt atmosfär. Det huset är fortfarande som ett drömhus för mig, men det är kanske alla hus som man växer upp i/kring?

Far min köpte ett hus. Också ett gammalt hus, men detta var då en gammal bonngård. Ni vet sån där med plats för två kor och en häst, torpaktigt. Om jag inte haft "spöklika" upplevelser förr så skulle jag få det nu. Innan de hade byggt klart ovanvåningen så sov jag och mina bröder i vardagsrummet, och de två vuxna sov i rummet bredvid. Jag låg så jag kunde se både deras säng och mina bröders. Min yngsta bror var fortfarande så pass liten att han kunde vakna om nätterna från mardrömmar eller nattskräck och vara jätteledsen. Jag låg vaken av någon anledning en natt, och brodern vaknade och började gråta. Jag tittade in mot pappa för att se om de vaknade, och samtidigt som jag gör det ser jag en gammal dam gå från pappas rum in i vardagsrummet förbi mig, och sedan bort mot brodern som var ledsen. Hon var klädd i vitt förkläde, hade en vit "städerskahatt" med en hårknut högt på huvudet. Hon såg varm och vänlig ut, gammal och ledbruten men stark. Jag stirrade förvirrat och när jag vände blicken bort från henne mot pappa som nu hade kommit in i vardagsrummet så var hon borta. Vakendröm? Kanske det. Men jag glömmer det aldrig.
En kväll hade jag en kompis hos mig, vi var ensamma hemma. Vi satt i vardagsrummet när det lät som om några bestick föll i golvet ute i köket. Vi gick ut och tittade men vi hittade aldrig vad det var som hade trillat ner så metall-skrammel-aktigt.
En natt vaknade jag av konstiga ljud. Då hade jag ett rum på ovanvåningen och trappan ner var precis utanför dörren. Det kommer steg i trappan, uppåt, jag hör hur de fortsätter ända upp, går förbå min dörr och bort mot pappas sovrumsdörr. Där blir det tyst två sekunder, sedan går de tillbaka förbi min dörr och ner för trappan. Det var tyst resten av natten. Jag trodde först att jag vaknade av att någon i familjen hade varit nere under natten, kanske pappa, men jag tyckte att det var konstigt att han skulle gå ner i gen efter att ha varit uppe och vänt? Och att han aldrig kom upp igen och lade sig efter att gått ner igen? Jag frågade hela familjen vem det var som hade varit uppe den natten, men ingen ville kännas vid.


Vilket läger tillhör jag? Jag tror väl att mina erfarenheter kan förklaras på något sätt, t.ex. "vakendrömmar"/hallucinationer. Men specifika ljud, som besticken som trillade som både jag och min vän hörde, samt stegen i trappan - de sakerna har jag extremt svårt att bortförklara som nonsens.

Har du varit med om något?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar