Att konstant gå med dåligt samvete

Något som jag har dragits med sen jag blev mamma är det där dåliga samvetet. En konstant undran och oro över om jag gör rätt, om Lilleman har det bra. Men även dåligt samvete över ekonomin. Kan jag köpa detta? Varför köpte jag detta? Har jag verkligen råd att köpa detta klädesplagg till Lilleman? Den som säger annat ljuger, för att gå back i ekonomin varje månad tär verkligen på psyket - och varje inköp; bebiskläder som mat får det dära samvetet att gnaga ännu mer.
Varje månad hittar jag saker jag vill köpa, och varje månad blir min önskelista större. Jag minns inte senast jag köpte ett klädesplagg till mig själv. Dessvärre MÅSTE jag köpa 2-3 byxor, eftersom de flesta jag har har blivit för stora och de som passar är mjukisbrallorna. Detta i sig skapar ångest för jag vet att jag egentligen inte har råd med det. Jag får ta av sparpengarna, och sådan som jag är så tänker jag att jag alltid måste komma sist på prioriteringslistan. Lilleman, sambon och huset måste alltid komma före. Att jag måste köpa till mig själv innebär att jag måste dra in på något annat, viktigare.

Det dåliga samvetet växte sig även större nu när Lilleman åter igen hittat lite matglädje. Nu får han i sig en liten större mängd lunch samt gröt inför natten. Helt plötsligt är han en helt annan människa. Istället för att vara lite av konstant kinkig, så är han helt plötsligt supernöjd efter maten. Han sover mycket bättre. Detta fick mig att tänka SKIT, har han gått hungrig i flera månaders tid?! Efter lite snack med amningshjälpen och andra mammors erfarenhet blev jag lugn igen dock. Allt är normalt hehe.

Dock har jag beslutat att lämna det dåliga samvetet bakom mig under vecka 45. Då blir det nämligen en tripp till IKEA, och jag tänker ta med tillräckligt mycket sparpengar för att kunna köpa på mig en hel del till Lillemans egna rum. Annars blir det aldrig av, det blir inget barnrum och jag aldrig köper någon möbel eller inredningsdetalj. Nu ska det inredas lite smått!