Ja, här kommer den lovade del två av min "nya" förlossningsberättelse. Sitter och tänker på hur vissa saker bara sätter sig som berget i huvudet. Så är det med känslorna jag hade under förlossningen. Jag minns det mesta om om det vore igår. Vad folk sade, vad jag sade, vad jag tänkte just DEN sekunden. Smärtan? Nje, den var väl inte så jobbig? Eller? Denna delen innehåller vad som skedde torsdagen i hemmet. Det är en mycket deprimerande läsning, mycket negativa känslor från min sida och jag kan med handen på hjärtat säga att det blev den värsta dagen i hela mitt liv. Men eftersom det är mina känslor jag vill skriva ner så blir det såhär, men jag lovar... det blir bättre! Jag har ju faktiskt en positiv förlossningsupplevelse överlag.
Hemmet
Jag grät som sagt hela vägen hem från sjukan. Sambon försökte trösta mig, jag var otröstlig. Kände att det var hopplöst. Det är inte lönt, denna dagen är liksom redan förstörd. Knaprade i mig den där alvedonen jag fick, bättre än inget eller hur?
Vi gick upp på övervåningen för att äta. Visste att jag var tvungen att äta, men när jag stoppade maten i munnen växte det till en oaptitlig massa. Det gick inte att svälja. Jag mådde illa. Jag gav upp. Sambon försökte peppa mig till att äta, men i mitt mentala tillstånd så var det enda jag hörde; att han gnällde och skällde på mig för att jag inte åt. Jag kände mig som ett barn som fick skäll av sin förälder. Jag blev arg, jag ville bli lämnad ifred. Samtidigt ville jag ha min partner nära. Jag ville kramas, jag ville bli omhållen. Men han var trött, det var för varmt att ligga tätt intill. Jag kände mig ensam, och jag var besviken, på han och på mig själv som tillät mig själv tappa fokus. Jag tänkte ju hela tiden att jag visste att min nuvarande andning (inte alls avslappnad) gjorde saken värre. Men jag kom inte ur det. Mor min hörde av sig gång på gång, till slut orkade jag inte svara mer, vilket gjorde "anhörig-oron" värre såklart. Jag orkade bara inte förklara att jag inte orkade med detta, att det var "falskt alarm" och att det inte blir något barn.
Efter maten blev jag omstoppad med kuddar och täcke i soffan. Nu skulle jag försöka vila. Men oj vad det gjorde ont i ryggen. Jag tappade andningen och låg och vred och ålade. Jag grät lite till. HUR skulle jag överleva tills kvällen, då jag skulle få ringa in till förlossningen och böna om att få en sovdos. Jag kunde ju inte ringa NU och klaga när vi inte ens varit hemma i två timmar... Nej soffan gick inte mer. Kanske skulle testa sängen. In där och blev omstoppad igen.
Nu var jag så utmattad av sömnbristen. Jag hade nu inte fått vila på cirka två dygn, 48 timmar (plus det första sömnlösa dygnet). Jag slumrade i sängen, det tror jag att jag gjorde i alla fall. Med slumrandet tappade jag även kontrollen helt. För värkarna kom istället nu som en otrevlig överraskning från mitt slumrande, och jag reagerade instinktivt i panik. Jag skrek. Sambon kom in vid varje värk och tröstade mig. Men till slut skulle han gå och sova han med. Jag var ensam i min slummer-panik. På något sätt övergick min slummer till hallucinationer. Vätskebrist, näringsbrist och långvarig sömnbrist gjorde sitt. Jag vaknade till och skrek, men först efter att jag fått båda benen avslitna i en extremt smärtsam och blodig dröm/hallucination. Detta upprepades vid varje värk. Kuddarna flög. Jag var fastspänd i sängen med någon som drog av mina ben. Varje gång jag vaknade till förväntade jag mig att hela sängen skulle vara blodfylld, jag kände efter mina ben, men det var ju bara i mitt huvud.
Jag kan faktiskt inte minnas någonting alls efter detta fram tills vi åkte in igen. Det är helt borta från mitt huvud. Jag minns inte heller bilresan in.
Jag minns dock samtalet jag ringde på kvällen, till sjukan, och jag hörde min egen desperation i rösten när jag lugnt frågade om jag fick komma in för en sovdos. Kände en enorm lättnad när jag fick höra att jag var välkommen.
Sjukan
Kom in till undersökningsrummet. Det var svårt att ligga på den hårda britsen (de borde fan förbjuda hårda britsar på förlossningen), min rygg höll på att gå mitt av kändes det som. Jag stönade och missljudade vid varje värk, som nu kom glesare än för 1 dygn sedan men smärtan var ju värre. Jag blev undersökt. Att höra att jag fortfarande stod still på 1 cm var som en hård käftsmäll. Denna helvetesdag till ingen nytta. Hade jag bara vetat att detta var pinvärkar, hade jag kanske förstått, men nu fick jag bara bekräftat att min kropp inte kunde föda barn, att jag inte var "duktig". Vi låg där inne en lång stund. Barnmorskan som hade lovat mig en sovdos kom aldrig tillbaka, tyckte jag. Jag ringde på klockan, ingen kom. Till slut kom hon in, hon fick en förlossning att ha hand om. Great tänkte jag, här ligger jag och plågas, och så får en annan lycklig mamma hålla sitt barn för första gången. Jag ville med! Vi fick ett vilorum, de tvingade i mig lite fil och flingor. Så fick jag en spruta. Petidin - ett morfinpreparat. Jag visste vad det var, men lät barnmorskan förklara det hela. Den skulle göra mig sömngroggy, och kanske stanna av värkarbetet så pass att jag kunde somna. Det kändes konstigt att känna mig som en patient. För första gången var det jag som satt där med sjukhuskläder och skulle få en spruta i skinkan. Tyckte det var lite komiskt. Jag hade höga förväntningar. Tänkte att morfin skulle göra susen. Efter en halvtimme var jag sömngroggy men kände att effekten höll på att ta slut, men smärtan var inte på något sätt mindre och värkarna kom lika ofta. Va faaaan tänkte jag. Ringer på klockan. Jag får en bricanylspruta, som stannar av värkarbetet. Nu kunde jag somna. Jag sov mellan varje värk, men jag måste varit förvirrad. Jag hade ingen uppfattning om tiden. Lite senare på natten ringer jag på klockan och frågar om jag kan få mer bricanyl, för det hjälper ju inte. Det kändes som att jag inte alls sovit en blund. Nej jag fick ingen mer bricanyl. Oj vad besviken jag blev... Sambon berättade för mig efteråt att han tyckte så synd om mig. När jag i en väldigt snäll och frågande röst ber om lite mer av det goda, men inte fick mer. Han visste ju hur jag mådde, det gjorde inte personalen. På morgonen var jag fortfarande trött, kändes inte som jag sovit något alls under natten. Jag ville ge upp. Funderade på om jag kunde be om ett kejsarsnitt. Avfärdade snabbt tanken, men den återkom då och då, men jag frågade såklart aldrig för jag visste ju att de aldrig skulle gå med på något sådant. Jag ville ju inte det hellet, det var bara min hjärna som ville fly från hela situationen.
Sovdosen hade dock gett effekt. Pinvärkarna var borta! Jag hittade min andning igen och kunde andas lugnt och tyst genom varje värk. Vid undersökningen var jag 3 cm öppen. Det var det bästa jag hört på länge. Men jag var tvungen att bli igångsatt. min kropp orkade inte driva upp värkarna igen, och eftersom jag var 3 cm öppen kunde de ta hål på hinnorna. Jag kände hopp. NU, nu är vi på väg! Vi skulle få ett förlossningsrum. Vi skulle få vår bebis och jag var åter igen mitt glada jag. Sömnbristen var bortglömd, jag fick helt plötsligt energi av bara tanken på att det faktiskt gick framåt nu.
Slut på del 2. Det kommer en tredje och sista del. Jag kände jag ville avsluta här. Bort med det unkna och in med frisk luft!
De säger att man glömmer smärtan efter förlossningen, och det stämmer! Men, smärtan jag hade under nästan 2 dygn med pinvärkar, och smärtan jag kände under helvetestorsdagen minns jag som igår. Det kommer jag nog aldrig glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar