Jag tar antidepressiv medicin, och för första gången på mer än ett år känns livet enkelt. Att jag aldrig förstod tidigare att livet inte ska vara så jobbigt och tungt?! Allt känns så lätt nu, jämfört med tidigare. Det gör mig även ledsen...
Lilleman har fyllt 1 år och det är inte förrän nu som jag verkligen tycker det är roligt att få vara hemma med honom. I ett års tid har jag gått och sjunkit djupare ner i det svarta hålet och varje dag har varit en lång transportsträcka där överlevnad har varit prio ett. Nätterna har varit det jag längtat efter direkt när jag vaknat på morgonen, för på nätterna kunde jag iallafall glömma mina tankar.
Så, jag blir ledsen när jag tänker på att det har gått ett år utan att jag har kunnat njuta av min sons första tid. Jag har missat så mycket glädje. Jag blir ledsen när jag tänker på att det kunde varit annorlunda, om jag bara sökt och fått hjälp i tid.
Lilleman är 1 år gammal, och jag ska börja jobba om lite mindre än 2 månader. Lilleman ska skolas in på förskolan och jag känner mig snuvad på kalaset. Det är nu jag älskar att vara hemma med honom, det är nu jag älskar att vara mamma och det är nu jag älskar att se Lillemans utveckling och framsteg. Och om två månader är vår tid tillsammans dygnet runt slut. Det känns som att det tar slut precis när det började...
Samtidigt måste jag försöka acceptera att det är som det är. Jag måste vara snäll mot mig själv och även förlåta mig själv för att jag höll ut alldeles för länge, till ingens nytta. En depression är verkligen en sjukdom att ta på allvar, och det enda jag kan göra nu är att acceptera det förflutna och gardera mig för framtiden. Jag har tagit lärdom. Nästa gång ska jag inte hålla ut in i det sista, nästa gång kan jag kanske se varningssignalerna mycket tidigare och nästa gång vet jag att det kommer bli bättre. Jag har alltid varit en person som lär mig av mina misstag, så även i detta fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar