Att känna sig otillräcklig

Arbetet som sjuksköterska är ingen dans på rosor, vissa dagar. Vissa dagar hinns det inte med att prata med patienterna, om det som de själv vill prata om. Utan dessa dagar så får man vara glad om man hinner hjälpa dem på toaletten. Dessa dagar springer man fram och tillbaka och försöker jonglera allt medicinskt som ska hinnas med. Man räcker inte till, man kan inte möta patienternas behov av trygghet på ett bra sätt.

Jag tycker detta är jättesvårt, att tvingas välja mellan att sitta ner och prata med en patient eller att prioritera den där nålen som måste sättas innan ett visst klockslag för att inte medicinutdelningen ska bli försenad.
Idag var en sådan dag, och jag tror inte någon av mina patienter vet vem det var som jobbade ikväll. Idag fick jag prioritera arbetet som endast en sjuksköterska kan göra, och jag hann inte med att lära känna patienterna på ett bra sätt. Vi hann knappt se varandra, förutom när jag sprang med deras mediciner, stack dem i armarna, satte nya nålar eller hängde det där droppet.

Att vara patient är att vara utsatt. Deras privatliv blir helt plötsligt offentligt, och ofta vet de inte vad som pågår kring deras vård. Idag bidrog jag till den utsattheten, genom att jag inte kunde vara den där trygga och omtänksamma sköterskan som spenderade tid hos dem. Men det är så det är, och turligt nog har man fler bra dagar än vad man har dåliga. Vissa dagar går bara inte att rädda upp på ett snyggt sätt, och man får göra det bästa utav situationen och prioritera det som är viktigast för att deras vård imorgon inte ska bli lika kaotisk som dagen som gick.