Det är väl alldeles för tidigt att tänka på sånt här, men eftersom jag själv är utbildad Doula så har jag ju mina tankar. Och längtan ligger ju så nära till hands. Jag tänker att jag har en bra kunskapsgrund att stå på. Jag vet hur jag vill ha det och hur jag ska göra för att uppnå det. Men klarar jag av att hålla mig till det utan någon annan som ständigt påminner mig om det? Visst jag har ju min sambo, men att hemutbilda han till min Doula är inte rätt. Han ska bara få vara pappa, och hjälpa mig på hans sätt. Att vara Doula kräver att man inte står för nära den som föder. Som sambo är man för känslomässigt involverad, man kan inte ta ett steg bakåt och se situationen objektivt. Det är det Doulan är till för.
Visst kommer jag visa min sambo olika saker som kan vara bra att tänka på, att vi tillsammans gör upp vår egen plan för hur vi ska samarbeta osv.
Det jag själv är rädd för, är att jag inte kommer känna mig trygg på sjukhuset. Jag är riktigt nervös inför den biten. Eftersom jag vet att man föder barn på bästa sätt när man är på en plats där man är som mest trygg, så vore första valet att föda hemma. Tyvärr går det inte, och även om vi hade pengar till det och en villig barnmorska, så skulle sambon aldrig gå med på det. Det känns som jag sitter i en rävsax. Jag är fast i ett val som jag egentligen inte vill ta. Så det är på den punkten som jag egentligen hade behövt en Doula på. Resten tror jag ordnar sig, men min sjukhusskräck kan förstöra så mkt för mig.
Well well, den dagen kommer någon gång, jag får oroa mig för den då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar