Det här med barnuppfostran

Man är världens bästa förälder - tills man får ett barn, och då går alla uppfostringsplaner åt skogen och man gör det man ska för att överleva vardagen. Man gör det som känns rätt för sin familj helt enkelt, hur olik situation det än blir från den ursprungliga planen. Personligen tror jag inte man kan göra en plan, men däremot kan man ha förhållningssätt. Grundpelare att utgå ifrån.

Jag har ofta funderat på hur jag vill uppfostra mina barn. Jag vill att mina barn ska bli självständiga, våga stå på egna ben. Våga ta egna risker, och LÄRA av sina misstag. Jag vill att de ska ha självförtroende att våga vara sig själva, och inte utgå ifrån hur andra vill att de ska vara. Jag vill att de ska kunna lita på mig och G som föräldrar - hur jäkla arga de än blir på oss, så ska de kunna ringa oss mitt i natten när något har gått fel. Inte skämmas. Hur uppnår jag detta?

Jag tror mig ha kommit fram till två saker som kan fungera som mina grundpelare, och som kan ge en bra grund för hur mina barn kan bli. Jag tänker inte gå in på det nu, för det blir en lååång uppsats av det. Men jag vill verkligen att ni som läser här, ska läsa detta:

Därför säger jag inte till mina barn att dom är duktiga   <-- Länk

Den handlar om hur man "göder" fel skal av individen. Istället för att uppmärksamma den inre kärnan - som är själva personen, så göder vi istället deras prestationer (inre skalet) eller deras yttre utséende (yttre skalet).
Jag tror att om jag kan förhålla mig till detta på ett bra sätt, så kan jag förhoppningsvis "få" barn med större självförtroende och tillit till sig själva - i teorin.