Jag och sambon brukar då och då påminna oss själva om vilket bra och exklusivt liv vi lever. Vi brukar säga att vi har kommit långt, på bara några få år (det handlar inte om att nå målet på snabbast möjliga tid, utan att vi har lyckats hamna i ett stadie där vi trivs väldigt bra).
Detta gör vi inte för att övertyga oss själva att vi har det bra, som om vi egentligen skulle ha det dåligt. Utan detta gör vi nog för att vi inte ska glömma bort vad vi har. Det är så lätt att bli hemmablind.
För tre år sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle leva ett sådant liv som jag har nu. Han och jag trivs så bra ihop, vi bråkar aldrig med varandra. Jag kan minnas en gång vi bråkat på riktigt, men ej mer. Vi är varandras bästa vänner med ett litet plus i kanten för det faktum att vi älskar varandra. Sen är alla olika, vi har båda våra egenheter som den andra kan störa sig på. Men jag tror inte han bryr sig, och jag gör verkligen inte det. Det är ju skillnaderna som gör allt spännande och otråkigt.
Vi har hus. Ett stort hus som ligger ute i naturen där luften alltid är frisk, där naturen alltid gör sig påmind med skogsdjur, färger och doft. Vi har alldeles snart en tredje medlem i familjen och det känns bara naturligt vid det här laget. Det är detta vi påminner oss själva om, för att vi inte ska bli hemmablinda och sluta uppskatta allt vi ser varje dag. Jag vill aldrig glömma det. I framtiden vill jag kunna titta ut genom fönstret och fortfarande tänka att jag har ett underbart liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar