Ytlig ironi

Det är ganska ironiskt att jag känner mig smalare nu än vad jag kände mig innan jag blev gravid. Innan graviditeten vägde jag som mest i mitt liv, och jag hade väl en tanke om att jag kommer bli en fet kossa alltmedan bebis växte och jag gick upp i vikt. Men än så länge verkar det gå på motsatt håll.
Jag är smalare runt bröstkorgen, valkarna på kroppen är inte lika tydliga längre. Nu kan jag inte mäta mig på vågen längre, eftersom graviditeten börjar visa sig på vikten. Jag har inte mätt mig heller, men både jag och sambon ser ju att jag blivit smalare.

Egentligen borde jag inte bry mig om detta, eftersom utséendet inte är det viktigaste. Men precis som de flesta andra kvinnor har jag levt i en värld där utséendet spelar roll - och det har satt sina spår. Jag känner mig snyggare ju smalare jag är. Tänk om jag bara hade kunnat känna mig snygg när jag faktiskt var normalsmal i tonåren. Man är ju lite dum - man är alltid tjock så att säga.

Självklart har magen börjat växa, vilket har gett mig en större putmage. Men eftersom jag nu (troligen) har mindre fett på kroppen, så ser putmagen lite finare ut med. Kanske är det gravidhormonerna som får mig att känna mig nöjd med min kropp, men det faktum att jag ännu ej kommit upp i startvikten jag hade i början av graviditeten, måste ju betyda att bebis har växt i takt med att jag själv gått ner i vikt. Smällen kommer väl sen, när allt kommer på en gång och jag blir den där feta kossan, haha.

Missförstå mig inte. Jag gör absolut ingenting för att gå ner i vikt. Jag äter det jag kan, jag motionerar inte och en del godis blir det ju. Att banta under graviditeten skulle jag aldrig få för mig att göra.

Jag hade ett BMI i spannet mellan 19,8-26. Så jag ska absolut satsa på att inte gå upp mer än det som rekommenderas.

Nu är jag i vecka 19. Jag har inte riktigt förstått att hen har blivit så pass stor som visas på bilden, utan jag tänker fortfarande på hen som en liten liten liten centimeterlång bebis. Helt knas!