Tydligen fler än jag som ogillar förkylningen

Nu är jag bonnaförkyld. Snorar och är lite småfebrig. Aptiten är kass, så att få i sig mycket av bra mat går inte, vilket resulterat i att magen ljudar (piper och knorrar) pga av för lite mat. Det är tydligen inte bara jag som ogillar förkylningen, utan lille bebis i magen verkar bli lite skrämd av alla nysningar och magkurrningar.

Däremot är det kul att få bekräftat att hen nu är så pass medveten om världen utanför, att hen reagerar med sparkar när jag nyst eller haft en extra hög magknorrning. Herregud, denna längtan jag känner efter att få träffa dig mitt barn. Vi har bara precis börjat lära känna varandra, och jag ser fram emot den dagen då vi kan mötas hud mot hud. Nej nu gråter jag igen...

-------

En sak som jag lärde mig på min doulautbildning, och som jag iofs redan innan tänkt på, var att förlossningen inte är ett tillfälle då ett barn föds/blir till. Barnet finns redan. Livs levande i mammans mage. Hen uppfattar mer än vad man kan ana om livet utanför. Förlossningen är bara en resa som måste tas för att mamma och barn ska få mötas hud mot hud, öga mot öga. Den resan borde vara en stärkande och positiv upplevelse, för både mamman och barnet. Den ska inte vara skrämmande eller främmande. Den är en naturlig del av resan som kallas föräldraskap.
Vid en förlossning föds inte ett barn, det är en mamma som föds. Vildsint i sin kärlek för barnet som hon för första gången får se, men som hon spenderat nio månader på att lära känna.