De senaste åren har jag ibland haft dagar då jag varit riktigt ledsen över det faktum att jag inte har några vänner som jag kan umgås med utan att behöva planera flera veckor i förväg. Det blir då istället att man aldrig träffas. Tråkiga dagar kan jag inte bara ringa och höra om vi ska ta en fika på stan, för jag har ingen här.
Det senaste året har jag blivit mer social, men det hjälper inte för det. Jag är lika ensam ändå. Jag kan prata om allt med min sambo, men ibland vill jag bara kunna bolla vissa tankar med någon annan. Och familjen är för nära.
Nu när jag ska gå hem på mammaledighet så blev ensamheten helt plötsligt mer närvarande. För mig känns det som att jag kommer sitta fast i huset väldigt länge. Jag kommer iofs sitta fast med ett litet knyte som jag älskar, vilket inte är särskilt dåligt. Men ändå...
Jag gick med i föräldrautbildningen med förhoppning om att jag kanske kunde hitta någon trevlig att iaf ha lite facebookkontakt med. Men det funkar inte. Jag är för annorlunda. De var alla jämngamla och alla skulle ha sitt första barn nu, men ändå kände jag mig mycket äldre och mer erfaren än vad de är. Jag skulle inte kunna ha ett samtal med dem eftersom jag inte alls är på deras nivå. Det är ju också det som är mitt stora problem; är någon inte lik mig i mitt synsätt och i min livsåskådan så känns det inte värt mödan. För mig blir det bara en utdragen plågsam konversation om jag försöker närma mig dessa människor. Att prata om väder är bara det mest patetiska jag vet i det sociala spelet. Jag är en usel spelare.
Så egentligen får jag kanske skylla mig själv som inte lär mig att ta mig ner på andras nivå, men samtidigt är jag den jag är. En av anledningarna till att jag och min sambo har det så bra är för att han låter mig vara just den jag är. Jag behöver inte lägga mig på någon annan nivå än där jag redan är, vilket gör att jag aldrig behöver bli så frustrerad som jag kan bli när någon annan inte fattar. Och ännu bättre är att han är några nivåer över mig, och att jag därför aldrig behöver gå lägre för att kunna föra en konversation.
Problemet ligger kanske inte hos mig. Utan det finns kanske för få människor med samma idéer som jag?
Du är inte ensam. Jag kan känna igen mig i det du skriver. Det finns människor som kan konsten att umgås med vem som helst. Jag är inte en av dem.
SvaraRaderaÅh du låter som mig...synd att jag inte bor nära :(
SvaraRaderaJag började på babysång och träffade där en jag kunde umgås med...kanske du kan pröva någon sådan aktivitet när bebisen har kommit?
Jag hoppas på att hitta några vänner på BVC grupperna också :)
Radera