Utveckling

Igår blev lilleman hela tre veckor gammal. Inte så mycket, men det händer saker med han hela tiden. Han är mer vaken, mer blicksökande, och han har till och med råkat skjuta iväg ett léende. Inte mot mig eller pappan, utan mot sin mormor. Har förjäves försökt få han att le mot mig med, men icke! Mormor lyckas bäst, haha.
Men han har också blivit mer närhetskrävande. Magknipet har antagligen blivit lite värre för honom, och det yttrar sig i att han har svårt att komma till ro om han inte ligger i famnen eller vid tutten. De senaste nätterna har han varit vaken längre mellan sovstunderna, och då kämpat och sparkat hej vilt med magknipet. Det är svårt, och jag känner mig otillräcklig som inte kan hjälpa han med det som gör ont. Stackars liten... Vi vet i alla fall varför han har ont, och det är all den förbannade luften som följer med ner i magen.

Jag hade även börjat oroa mig att mjölken inte riktigt räckte till, eftersom han har börjat bli mer otålig vid bröstet och behöver snutta mer - på kvällarna. Tog upp detta på BVC när vi var där igår. Antagligen beror detta på magknipet, eftersom han ändå har gått upp rejält i vikt den senaste veckan. Hela 390 gram på sju dagar. Så mat får han gott om! Vi får kämpa oss igenom de här första veckorna (månaderna?) och hoppas att lilleman slipper sitt magknip snart.

 Det kan inte vara lätt att vara så liten (även om han snart nått fem-kilos sträcket hehe). Föräldrar som inte riktigt förstår vad man man vill hela tiden, ont i magen som man inte vet varför och att inget är så som det varit. Varje dag händer nya saker som antingen förvirrar eller förundrar. Nej det kan inte vara lätt att vara liten.

Att ligga och prata med pappa är alltid facinerande. Pappas röst räcker oftast för att lugna lilleman ett taga, medans jag endast duger som matfabrik känns det som, haha.

Jag har tänkt ta några bilder på lilleman varje vecka i ett år, så att jag till slut har ett collage på 52 foton där vi kan se utvecklingen under ett helt år, rent utséendemässigt såklart.