Med snäll menas en bebis som inte skriker mer än nödvändigt, utan bara när hen är jättehungrig eller övertrött, och som inte har ont i magen/kolik. Hen är lugn och glad/neutral det mesta av den vakna tiden, och sover bra när hen gör det. Hen kanske också låter föräldern ha många stunder av egentid om dagarna, alltså en bebis som inte vill bli buren hela tiden utan kan ligga själv utan att bli ledsen långa stunder. Vilken snäll bebis ni har!!
Nej! Denna bebis enligt ovan är inte snäll. Hen vet inte vad ordet betyder och vet inte hur man beter sig snällt. En bebis är inte tyst för att vara snäll mot någon.
En snäll bebis innebär att det också borde finnas dumma/elaka bebisar. Hur löjligt låter inte det? Alla vet vi att bebisar inte skriker för den sakens skull att göra sina föräldrar galna. Bebisar har ingen medveten avsikt i sitt agerande, hen har absolut inget konsekvenstänkande!
En bebis vill inte sabotera nattsömnen, vill inte göra sina föräldrar trötta och slitna och hen vill absolut inte få föräldern att överge hen. Det finns inga avsikter mer än att förmedla ett behov som hen har just då. Det finns ingen bebis som kan avstå från att förmedla sitt behov, och därför kan det inte finnas snälla bebisar - och det finns inga elaka bebisar.
Däremot finns det bebisar med olika behov. En bebis har behov av att äta mer än den andra, en bebis behöver mer närkontakt än den andra bebisen. Olika behov leder till olika former och längd på skrik. Förälderns lyhördhet för barnets signaler spelar också en roll för hur mkt/lite en bebis skriker.
Jag har en bebis som haft veckor då han enligt "snäll-bebis-teorin" skulle klassats som en dum bebis. Det blir så befängt. Mitt barn är inte elakt mot mig på något sätt. Han har haft det jobbigt med sin mage och han har haft en mamma som inte riktigt förstått sig på han. Han har aldrig någonsin varit dum eller elak i mina ögon, och han har heller aldrig varit ordet snäll i mina ögon. Nu är han glad och tillfreds med tillvaron stora delar av dagen, och det är han enbart för egen del och inte för min skull.
Jag har nu en bebis med mindre behov av att skrika än tidigare, och hur skönt är inte det för honom?! Att han inte har lika mkt ont i magen nu som tidigare måste ju vara en ren befrielse för hans del. Jag njuter av att han nu har behov av att gosa (och bli buren för den sakens skull), istället för behovet av att bli tröstad hela tiden.
Min bebis är inte snäll och han är inte elak, han är bebis.
Det där med skrikande bebisar tycker jag är mkt intressant. Jag tycker mig ha sett att det lätt blir mkt "metoder", snabba lösningar, oförståelse och skuldbeläggande oss föräldrar emellan. För det är som du skriver, olika barn, olika behov, olika uttryckssätt och, icke att förglömma, olika föräldrar.
SvaraRaderaJag tex, är mamma till ett renodlat High Need-barn och ett barn med tydliga High Need-drag. Men det ena barnet har varit betydligt "enklare" att hantera. Vissa barn skriker helt enkelt, oavsett hur lyhörd du är som förälder, oavsett hur mkt du möter hens behov. En del barn är bara lite mer känsliga än andra och de kan då bara behöva att bli burna, tröstade och tillåtna att skrika utan att omgivningen ska komma med lösningar eller skuld och skam till den stackars föräldern. Med tiden kommer erfarenheten, lugnet, tålamodet och de beprövade medlen att hjälpa föräldern till det skrikande barnet att hjälpa till att finna ro fortare/enklare, men inte var gång. Fortfarande, trots att vårt äldsta barn är 4 år så kan vi stå rådvilla ibland när den stora ledsamheten rullar in. Då tröstar vi och finns. Ibland är det nämligen allt som behövs och det räcker gott så. Det jag vill få fram är helt enkelt att en del barn skriker. Och det behöver inte vara någon fara, det kan helt enkelt bara vara precis det det är; ledsamhet/ilska/frustration. Jag tycker lätt att man faller in i självklander för att man inte kan läsa sitt barn tillräckligt bra då barnet gråter. Men varför anser vi i dagens samhälle att tårar, skrik och ilkseuttryck är så obehagligt? Varför är det tabu? Varför måste barnet ligga supernöjd sovandes i sin trendiga lilla vagga och snusa med rosiga kinder? Ibland behöver man bara få vara arg och ledsen, det är inte ett rimligt mål att barnet aldrig ska få känna frustration eller ledsamhet. Jag tror att vi gör våra barn mer skada än nytta då vi ständigt försöker tysta dem. Är det ngt mitt High Need-barn har lärt mig så är det att omfamna alla känslor och inte värdera dem. Det finns inga dåliga känslor, precis som det inte finns snälla/dumma bebisar. Däremot finns det gott om obetänksamma vuxna som borde tänka ett steg till innan de pratar ;).
Tack Märta för dina kloka ord! Som lite av ödet så satte min kille igång med gnäll, och sedan gallskrik, utan märkbar anledning. Han hade ätit precis, fått ny blöja och det var inte magknip. Fanns inget mer jag kunde göra än att hålla om han och låta han skrika. Han behövde nog få ur sig nått. Efter 10 min somnade han och gör så fortfarande. När han var ny var detta jättejobbigt, men denna gång insåg jag att jag satt helt lugn och bara höll om han, utan att bli nervös. Alla föräldrar borde få lära sig att det är helt okej att låta barnen skrika när alla behov tycks vara uppfyllda. Jag som vuxen behöver ibland gråta lite på kvällen om det varit en påfrestande dag, bebisar borde kunna göra detsamma! Det är bara bra för stressen i kroppen, och för bearbetning av intryck. Jag tror det iaf :)
RaderaJag tror, som du, att de ibland bara behöver lätta på trycket! Släppa ut! Särskilt efter en dagar med många intryck. Vårt äldsta barn var en vaken-kråka som helst aldrig sov. Alla intryck bara for in i ungen och vissa dagar var han arg som ett bi och bara grät och skrek. Då hade han en "nedvarvningsdag" helt enkelt, och behövde vara tvärilsk. Han var, redan som bebis, väldigt känslig för stimuli och stämningar. Vi brukar kalla det att den stora ledsamheten rullar in när han får sina "ledsenskov". Nu är han så pass stor att han helt enkelt förklarat för oss att "det känns i hjärtat som att jag behöver vara arg och ledsen". Jag är oändligt tacksam för att jag har ett så emotionellt begåvat barn, försöker ta efter själv! Jag tror att många av oss vuxna behöver lära oss detta igen att, precis som barn, våga känna våra känslor och ge uttryck för dem.
SvaraRaderaJa, jag kommer själv aldrig försöka hindra mitt barn från att gråta och vara arg. Barn har rätt att ha känslor de med. Det vi får lära dom är att sätta ord på sina känslor, vilket kanske gör att de kan förstå och berätta varför de är ledsna/arga/osv. Väldigt viktigt!
Radera