Det här med att bebisar i vissa perioder är extra klängiga/närhetsberoende, att de skriker/gråter mer och helt plötsligt får andra sömnvanor (till det sämre) är helt normalt.
Ändå kan man som förälder stå där med sin bebis och undra vad det är för fel, om man själv gör fel och att man tror att det bara kommer bli värre. Lite hopplöshet blandat med ångest. För det är rejält uttröttande och tålamodsprövande när inget man gör ger en nöjd bebis.
Det är lätt att glömma att detta är helt normalt, att ALLA bebisar genomgår s.k. utvecklingssprång (mentalt). Under dess språng är de mer närhetsberoende och gråtandes, för under dessa perioder händer det så himla mycket i deras mentala utveckling att det är rent jobbigt för dem. Men efter fasen, så kommer det ut en bebis som lärt sig en hel del nya saker, och som är väldigt nöjd och glad över sina nya kunskaper. Det är så värt det, all den frustration man kännt, när man ser ens barn utvecklas så.
Min lilleman har precis kommit ur sin tredje utvecklingsfas. Det är så kul, för man ser verkligen vad för nytt han har lärt sig. Men när han går in i fasen, så är jag precis som alla andra föräldrar.
Jag försöker hitta lösningar, jag försöker trixa och fixa så att lilleman ska bli nöjd - men hur jag än gör så är han ändå helt upp och ner jämfört med vad han var tidigare. Stressen jag känner när inget jag gör hjälper blir enorm!
Jag får påminna mig varje dag att detta bara är en fas, att det går över snart. Det är svårt, men det känns så mycket bättre när jag kommer till ro med detta. Då kan jag låta han hänga på mig hela tiden utan att tycka det är jobbigt. Då blir det okej att han vill ligga vid bröstet hela natten, och det är helt okej att han får skrika och skrika utan att jag kan trösta han (självklart i min famn, jag låter han inte ligga ensam och gråta).
För jag vet ju att han har det lite extra jobbigt just då, och det enda jag kan göra är att underlätta för han. Vill han ligga vid bröstet trots att han är proppfull så får han göra det! Jag vill inte neka honom ett enda behov som han känner.
Nu är han som sagt ur den värsta biten av sitt tredje utvecklingssprång, och jag börjar åter igen se den lille pojk som han är egentligen - fast en liten uppgraderad version!
Det är verkligen lön för mödan. Bara man visar lite tålamod så faller allt på plats till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar