Kom på att jag inte bloggat på länge. Men till mitt försvar så har jag faktiskt inte orkat. Datorn står på men jag sitter bredvid som någon zombie och bara finns. Passar Lilleman, tittar på dammråttorna, tröstar, vankar, lagar mat, gäspar, har ångest.
Veckan har varit tuff, inte bara för mig men också för Lilleman. Hans mage har varit allt annat än bra. Så fort det kurrar i magen vaknar han, som bäst, ibland skriker han. Han sover väldigt korta stunder på dagen vilket gör att jag inte heller får en chans att vila. Han vaknar lika trött som nr han lade sig, och det är inget att göra åt för hans mage gör ont.
På nätterna är jag uppe och vankar och vaggar och tröstar flera gånger. Igår natt trodde jag det värsta hade kommit, och var över, men i natt bevisades jag fel. Ja det blev inte alls mycket sömn inatt.
Den här tröttheten får mig att känna känslor som jag skäms över. Jag blir arg på Lilleman för att han aldrig har en problemfri mage. Som om det vore hans fel?? Så trött är jag, och det är svårt. Sen blir jag såklart arg på mig själv för att jag känner så, så dagarna och nätterna genomsyras av mycket ilska. Dåligt samvete dras jag med också såklart på grund av detta. Varje gång han blir ledsen för sitt magknip måste jag påminna mig själv om att andas och bara ta det lugnt, och det funkar ju bra i alla fall.
Hade dock önskat att hans magproblem hade växt bort sådär vid tre till fyra månader, som det gör för alla andra bebisar... Men Liten är speciell, såklart, haha, på både gott och ont.
Igår kväll kom pappan i huset hem! En dag tidigare än beräknat, vilket gladde mig massor. Lilleman blev världens gladaste sprattelgubbe när han fick syn på sin pappa. Ingen tvekan alls om att de två älskar varandra!
Nu ser jag fram emot en bra helg, även om jag går runt som en zombie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar