Det har nu gått över sju månader sen jag låg där inne på sjukhuset och kämpade mot sömn- och näringsbrist, kämpade mot för tidiga krystvärkar och kämpade med andningen och mot klockan. Jag har ju en helt annan syn på min förlossning nu än vad jag hade då. Smärtan är bara en liten förnimmelse medans känslorna kring det hela har tagit en stor och avgörande roll. Därför vill jag nu skriva ner min förlossningsberättelse igen, fast denna gången kommer det handla enbart om vad jag kände, hur jag uppfattade det hela. Alltså ingen helt objektiv beskrivning, utan det är min subjektiva upplevelse.
Läs gärna förlossningsberättelsen jag skrev för många månader sedan, för att hänga med i förloppet. Klicka bara på etiketten Förlossningsberättelse (i högra kolumnen) så kommer du rätt.
Jag har delat in denna berättelse i Hemmet och Sjukan (mitt ord för sjukhuset), för att få med allt på ett lättare sätt och få en liten hum om tidsuppfattningen.
Hemmet
Helgen efter jag passerat BF (beräknad förlossning) så var jag på ett irriterat humör. Jag antar att alla mammor känner så när man bara går och väntar och väntar. På söndagen var jag så irriterad på allt och alla att jag inte ville att förlossningen skulle starta, inte än i alla fall. Jag ville verkligen inte påbörja den resan på ett uselt humör. För mig är barnafödande något magiskt, en fantastisk upplevelse med lycka, glädje och kärlek. Mitt dåliga humör passade inte alls in där. På måndagen hade jag dock återgått till spänd förväntan och längtan efter bebis i magen. Det kändes i kroppen att NU, nu är verkligen en perfekt tid att påbörja den här resan. Det skulle vara fullmåne den natten, och jag tyckte att allt var perfekt. Det var inte särskilt konstigt att jag gick och lade mig den kvällen utan att kunna somna. Jag hade tusen tankar i huvudet. Jag tänkte på det som varit, och på vad som skulle komma. Timmarna gick och jag blev väl något irriterad på min hjärna som inte kunde låta mig sova, men när jag kände de första sammandragningarna och molvärken bak i ryggen komma mitt i natten så spred sig den där glädjen i kroppen. Nu kunde jag definitivt inte stänga av hjärnan för lite sömn. Värkarna kom så pass glest att jag tänkte att jag skulle kunna somna mellan dom. Klockan blev 02 - nej nu borde jag somna snart. Klockan blev 03 - nej nu somnar jag nog snart. Snacka om att vara dum och envis som en åsna. Hade jag tänkt steget längre hade jag kunnat gå upp, ta en varm dusch och två alvedon och sen hade jag nog somnat. Men jag var glad. Vad gjorde lite sömnbrist? Vi skulle ju alldeles snart bli föräldrar!
Jag somnade till slut. Men jag blev hyfsat irriterad när sambon kom in och väckte mig två timmar senare. Ville jag skulle med och handla. Jag sade att jag hade värkar, men min kära sambo förstod nog inte riktigt, haha. Jaja, tänkte jag. Jag kan sova sen...
Jag kände mig lugn. Förvärkarna var en spännande sensation. De kom och gick under dagen och jag gick på rosa moln. Jag sov dock inte, men natten sov jag mig igenom och det var riktigt skönt. Värkarna kom tillbaka med rejäl kraft och ändrad karaktär. Nu var jag helt plötsligt tvungen att andas mig igenom varje värk och verkligen koncentrera mig på att slappna av. Men jag var förvirrad. Allt det jag lärt mig om hur det borde vara, det stämde inte. Jag hade lärt mig, att när värkarna ändrar karaktär och blir mer "smärtsamma" då är det på gång! Men samtidigt kände jag i hela kroppen att jag inte alls var på G. Att värkarna jag hade var mer smärtsamma än vad de borde. De kom glest, ca var 7e minut men de varade i hela 3 minuter och var jättestarka. Sambon såg såklart att jag vid varje värk fick koncentrera mig till hundra, och efter varje värk frågade han om vi skulle åka in. Det konstanta frågandet och "oron" från hans sida gjorde mig riktigt irriterad. Till slut nästan skrek jag NEJ varje gång han frågade. Ja, värkarna var riktigt kraftiga, men jag kände på mig att det inte alls var dags.
Att sova den kommande natten var omöjligt. Värkarna var för smärtsamma och långa. Två på natten gav jag upp efter sambons ihållande frågande, och jag ville väl också veta hur pass långt jag kommit. Kände fortfarande på mig att det var för tidigt att åka in, men med nästan 1 timmes bilfärd till BB så ville jag väl inte chansa heller.
Sjukan
Det kändes pirrigt att ställa sig i hissen på väg upp mot förlossningen. Nu var vi här! Värkarna kom mycket tätare när jag stod upp och det var svårt att bara ta ett steg ut ur hissen. Klassiskt förvärkar tänkte jag, att de påverkas av min lägesändring. Men men... Plingade på, och vi togs emot av en undersköterska som jag kände igen. Fan. Hon kände igen mig med. Jo, jag har ju varit här förut, fast då hjälpte jag ett annat par med deras förlossning i egenskap av Doula. Just den undersköterskan var den som assisterade vid just den förlossningen. Jag undrade vad hon tänkte om mig? I mina tankar kunde jag se hur hon bedömde mig, att jag som utbildad doula - hur väl föder jag barn?? Oj vilken ångest jag kände. Tänk om jag verkar mesig nu. Att jag som borde veta bättre, åker in till BB alldeles för tidigt. Jag vågade knappt möta hennes blick, med rädsla för att se henne bedöma mig, med rädsla för att hon skulle se osäkerheten i min blick och att jag inte gör som jag lär. Jag antar att min konstanta vilja att göra andra till lags genomsyrade hela min förlossning. Alltid för andras skull...
Upp på undersökningsbritsen, på med CTG. Låg där kanske 20 minuter i väntan på att CTGn skulle bli godkänd. Det blev den ganska snabbt. Barnmorskan kunde se att mina värkar var lite väl glesa för att det skulle vara aktivt skede, men det visste jag ju. Hon kände på mig, 1 centimeter öppen. Men hon kände också att indeed, mina värkar var väldigt starka. Så vi fick ett vilorum för hon trodde jag skulle komma igång ordentligt snart. Hoppet fanns där. Ångrade lite att vi åkt in. Kunde lika gärna varit hemma i tryggheten med ett varmt bad kanske. Men här var vi, med spänd förväntan. Jag kände mig fortfarande förvirrad. Ska det verkligen göra såhär ont redan? Det kändes konstigt.
Morgonen kom med en ny CTG kurva. Sömnbristen tog ut sin rätt. Jag var slut. Jag orkade inte. Jag kände på mig att inget hade hänt trots dessa långa och smärtsamma värkar, de var dock glesare mellan dom. Tittade på kurvan. Tänkte flera gånger, kan inte bebis hjärtljud dippa lite farligt så de måste ta ut han med kejsarsnitt? Jag orkar inte mer. Låt det vara över. Undersökningen visade att jag fortfarande stod och trampade på 1 cm. Nu kom de första tårarna. Barnmorskan gjorde såklart sitt jobb, hon var tvungen att skicka hem oss. Sade att jag behöver vila och äta. Äta? Vila? Det går inte, tänkte jag. Det jag lärt mig som Doula gjorde att jag nu hamnade i en situation som jag nu i efterhand borde ha agerat annorlunda. Jag hade mina tekniker. Jag andades lugnt. Jag var avslappnad. Det syntes inte på mig att det var fullständigt kaos inuti mig. Det enda barnmorskan såg var en mamma som uppenbarligen inte hade några problem egentligen med värkarna. Hon såg att jag borde kunna få lite sömn och att jag borde kunna äta. Samtidigt som jag utåt såg väldigt lugn ut, så skrek jag inombords. Smärtan höll på att såga itu min ryggrad, sakta men säkert. Jag hade panik. Åka hem? Jag kommer ju dö! Men jag sade inget om min upplevelse. Jag sade inget om hur jag kände det. Det enda jag sade var om jag möjligtvis kunde få hem någon smärtlindring så jag kunde få lite vila kanske? Blev besviken, fick hem alvedon. En piss i Nilen. Ett slag i ansiktet. Tack för den! Men vad skulle hon göra? Ge mig starkare medicn när det hon ser är en avslappnad och lugn person? Nej, hon gjorde rätt.
In i bilen. Inom Max för inköp av mat. Jag grät hela vägen hem. Jag hade ingen energi. Jag tappade min andning. Det gjorde fruktansvärt ont för värkar som inte gjorde någon nytta.
Slut på del 1. Del 2 kommer senare.
Jag hade rätt. Min magkänsla stämde. Värkarna jag hade var inte normala, de kallas för pinvärkar. Värkar som är mycket kraftiga och smärtsamma men som inte gör ett piss. Dessa brukar man få när man gör en hinnsvepning alltså retar livmodertappen på onaturlig väg. Jag fick dessa pinvärkar utan någon inblandning. Jag har hört mig för och letat länge, men ingen verkar veta varför de uppkommer och det verkar inte finnas något som kan bryta dom heller på naturlig väg. Det krävs medicin för att stanna av dom, så att kroppen kan börja om med "riktiga" värkar. Hade jag varit mer framåt, mer platstagande, så hade jag bett om en sådan sovdos redan på morgonen när vi åkte hem. För jag visste ju att jag aldrig skulle kunna vila där hemma.
Det är så lätt att vara efterklok. Det var allra första gången du födde barn. Första gången är alla nybörjare, ingen kan veta vad som väntar och hur man ska reagera på det. Andra gången har man åtminstone ett hum...men det är inte alltid det hjälper det heller. Jag tror att vissa av oss (även jag första gången jag skulle föda) lägger för mycket prestation i en förlossning, vi har en alldeles för statisk bild i hur det ska gå till, hur vi ska agera och känna och detta gör att det låser sig. Vi ligger där och känner att vi måste vara "duktiga", vad fasen det nu innebär under en förlossning...vi bedömer "naturliga" förlossningar som bättre är tex kejsarsnitt. jag tycker det är sorgligt för oss alla. Det blir lätt att man blir ledsen och besviken över sin förlossning, att man klandrar sig själv. I slutändan är man bara sig själv. Som ska föda barn. Man är inte sjuksköterska, doula, lantbrukare eller arbetslös. Man är bara en födande kvinna som ska få sitt barn. Och de räcker gott så. När det gäller förlossningar kan jag nog känna att det inte är resan dit utan målet, den nyfödda babyn, som är det viktiga. Inte hur den kom ut. Med det sagt är ju inte processen i sig oviktig, där ska man såklart känna sig lyssnad till osv, precis som i alla andra vårdsituationer. Men känslan och tanken på att vi ska uppföra oss och prestera när vi är där måste vi försöka släppa.
SvaraRaderaSedan, on a different note, kan det ha varit så att din son låg i vidöppet läge?! Det kan föra med sig långa och arbetsamma förlossningar. Detta ofta pga hur bebisen placerat sig i livmodern och sedan måste rotera under förlossningen. Vår förstfödde var en sådan, envis rackare, som gav mig en enda lång värk (med sekundkorta avbrott) från klockan 09 på morgon till att krystvärkarna kom vid 18. Bara en tanke. http://www.niomanader.se/fosterlagen/
Du är klok du Märta ;) Visst är jag mycket medveten om att jag tänker alldeles för mycket, haha! Men det var verkligen så, hur dumt det än låter nu, så ville jag verkligen visa mig "duktig" - och i mitt huvud sket ju det sig totalt! Jag har en positiv upplevelse överlag ändå, jag kände direkt efteråt att visst det var en pärs, men oj vad jag lärde mig mycket om mig själv. Jag känner mig tacksam över det jag lärde mig på doulautbildningen, det gjorde garanterat att utgången av det hela ändå blev bra. Med min andning, med min avslappning osv.
RaderaHan kom inte i vidöppet, däremot visade det sig att han låg snett med huvudet vilket försvårade det. Jag var tvungen att ligga på rygg hela den aktiva förlossningen pga komplikationer med hans hjärtfrekvens. Han dippade farligt lågt såfort jag stod upp, låg på sidan, stod på alla fyra. Plant på rygg så var det acceptabla dippar. Navelsträng i kläm efter amniotomin tror jag... Så jag kunde ju inte hjälpa han på traven med alla rotationer i kanalen. Jag tycker jag gjorde ett "bra jobb" med tanke på ryggläget, pinvärkarna osv. Det bästa av situationen kan man väl säga :)
Tro mig, jag känner igen mig så himla mycket! Dels hade jag en ngt "grandios självbild" där jag var fullkomligt övertygad om att det "var bara att föda, inget gnäll, hur ont kan det göra, jag som är så smärttålig osv osv" dels det att man vill visa sig duktig, kompetent och inte ställa till med besvär för personalen. Man vill gå hem med MVG i barnafödande....Sen fick man ett rätt rejält uppvaknande....när man inser att det är jefligt svårt att vara bäst på ngt man aldrig gjort, samt att det inte ens handlar om det! Man behöver inte vara någonting! Man ska bara se till att få sin bebis, sen kan så mycket hända under färden som ingen kan förutse. Inte ens barnmorskor som varit yrkesverksamma i 30 år uttalar sig om förlossningens process! Och visst är det en pärs, man för krig med sin egen kropp , men se det som ett lärande! Man lär sig saker om sig själv och man lär sig saker till nästa gång. Om det nu blir en sån. Oavsett så är man erfarenheter rikare. Och såklart gjorde du ett bra jobb, du fick din son! Du tog lärdom, du klarade av ett förjefligt scenario. Men du hade gjort ett lika bra jobb om du blivit snittad, tagen med sugklocka eller fött utan smärtlindring överhuvudtaget! Det är det som är så himla bra! Jag har också fått bearbeta min första förlossning, som jag upplevde som lite rörig och traumatisk. Men när jag kunnat titta på det rent objektivt så inser jag ju att det var en alldeles normal förlossning, det var bara så att MIN föreställning om hur det "skulle" vara krockade så med hur det blev. Därför är det så oerhört smart att måla upp en målbild som inte har med förlossningen att göra! Förlossningen kan vara en bit av vägen till målbilden, men inte utgöra hela målbilden! Och kanske är det bra att föreställa sig flera olika scenarion. Jag upplever också doulautbildningen som nyttig och givande, men jag kände mig inte "färdig doula" när den var avslutad. Jag vill fortfarande samla på mig mer kunskap innan jag är redo att doula andra. Men jag lärde mig massa tekniker som borde komma alla födande kvinnor till. Just nu håller jag på att vänja mig vid tanken på att föda barn för tredje gången. Det känns faktiskt lite skrämmande, trots att jag gjort det två gånger innan. Min andra förlossning var som en dröm, så underbar och jag är rädd att grumla minnet av den. Supertramsigt jag vet, men det är mina uppriktiga känslor. Samtidigt så är jag bara så oerhört tacksam över att få bära detta barnet och får jag behålla det fram till leveransdatum (vilket i skrivande stund är oklart) så räcker det gott för mig. Håller på att förlika mig med tanken på kejsarsnitt bara utifall att. Ett barn är sannerligen en gåva, inte en rättighet. Med det sagt så tycker jag att det är roligt att titta in på din blogg, vi har många gemensamma tankar gällande föräldraskap märker jag. Tycker du verkar göra ett urfint jobb med er gosse, vet hur hårt det är att vara ensam så mycket. Kämpa på Ida!
SvaraRaderaTack igen Märta! Så synd att vi bor så långt ifrån varandra, hade varit riktigt kul att träffas!! Det är ju så skönt och befriande att bara få prata med någon hyfsat likasinnad :) Och stort megagrattis till kulan! <3 Förstår att det måste kännas lite upp och ner, kanske tycker du det känns svårt att "toppa" din andra förlossning? Jag håller tummarna för att allt går som det ska <3
Radera