onsdag 12 november 2014

När lillen kom till jorden, version 2, del 3

Så, nu kommer sista delen av förlossningsberättelsen. Åter igen, detta är berättelsen om mina känslor. Vill ni har en mer objektiv beskrivning får ni läsa min första förlossningsberättelse (finns under etiketten förlossningsberättelse ute i högra kolumnen). 
Föregående del var tung för mig att skriva. Det är så mycket negativa känslor kring det hela, att jag knappt förstår hur jag kunde komma ur detta med en positiv förlossningsupplevelse. Men jag återkommer till det senare.

Sjukan
Med förnyad energi som kom från ingenstans tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Detta skulle förhoppningsvis driva upp förlossningen till aktiv fas. Det gjorde det! Jag, som även hade mycket medicinskt tänk i huvudet, blev även lättad när vattnet visade sig vara klarfärgat och fint. Bebis hade alltså inte varit stressad hittills och bajsar i vattnet. Hade i min förlossningsplan skrivit att jag ville undvika CTG för att kunna bibehålla rörligheten, och jag blev besviken när personalen ville ha konstant CTG uppkopplad på mig och bebis. Hans hjärtljud var lite i högsta frekvensen, och jag hade haft småfeber på morgonen. Jag hade aldrig en tanke på att det skulle vara en infektion, för jag får faktiskt feber när jag sovit för lite - vilket jag definitivt gjort de senaste dygnen. Eftersom jag ville ha kvar min rörlighet föreslog barnmorskan att de skulle sätta en skalpelektrod på bebis huvud, vilket jag gick med på. Tänkte att det är nog det bästa av situationen just då. Bortsett från den något högra pulsen hos bebis, så hade han aldrig mått dåligt vid värkarna. Inga dippar alls. Jag var glad. Vi var på gång nu!
Jag andades som jag skulle. Lugnt och stilla, och tyst. Kände mig tacksam över det faktum att jag var utbildad doula. Allt jag lärt mig kunde jag nu hjälpa mig själv med, i viss mån. Kände dock hur svårt det var att bibehålla en lugn andning ibland, och hur påläst jag än är, så kände jag att jag definitivt behöver ett extra stöd.
Jag ville så mycket, jag ville röra på mig. Jag ville upp och gå. Men jag kände mig blockerad av CTGn som jag var fastkopplad i. Hörde hjärtljuden från bebis hela tiden. Sambon var så fokuserad på denna aparat och påminde mig hela tiden om de dippar i hjärtfrekvensen som kom vid varje värk. Ville vända bort maskinen, men inte kunde väl jag göra det? Jag tror att sambon kände sig maktlös, och hans enda sätt att bidra var att hålla koll på bebis hjärtljud, jag lät han göra det. Dumt.
Jag hade påbörjat den aktiva fasen med att försöka hitta rätt andning i liggande läge. Jag låg på rygg/halvsittande i sängen. Ryggvärken började bli olidlig. Fick intala mig själv vid varje värk, när den var som värst, att Nej, bebis kommer inte ut genom ryggen. Ville ändra läge. Ändrar läge. In kommer personalen med en orolig min. På deras monitor hade de sett att bebis hjärtljud dippat farligt lågt. Jag fick lägga mig på rygg igen, nu var hjärtljuden acceptabla igen. Kände mig lite rädd. Vad hände? Kollade på siffrorna. Äsch, bebis hjärtljud gick ju upp till basallinjen igen. Han kunde alltså återhämta sig. Så länge han återhämtade hjärtljuden snabbt och till rätt nivå, så kände jag mig säker. Tiden gick. Kollade klockan. Värkarna är starkare. Trycket mot ryggen och trycket nedåt var överväldigande. Jag hade svårt att bibehålla andningen. Känner att jag vill ha smärtlindring för att kunna fortsätta och jag ber personalen om sterila kvaddlar. Det hjälpte, men nu kändes trycket nedåt än värre.
Jag hade tänkt på allt möjligt att ta till gällande naturlig smärtlindring, men av någon anledning så fanns "trycket-nedåt-smärta" inte med på min lista. Jag visste alltså inte hur jag skulle göra för att underlätta. Frågade personalen och fick till svar att det enda som hjälper mot trycket nedåt är lustgas. Jahopp. Kände mig lite rädd där med. Lustgas var det sista jag ville ta till gällande smärtlindring. Jag ville vara närvarande till 100% och inte försvinna ut från min kropp. PANG en megavärk och jag tackade snällt ja till den där gasen. Tänkte jag får göra det bästa ur situationen. Jag visste precis hur jag skulle andas för att få bästa effekt och inte bli groggy. Jag blev minsann bästa vän med den där masken, ffa gav den mig fokus. Jag var nu till 100% tvungen att andas rätt för att inte bli yr eller sväva ut. Kände även att det inte gjorde så mycket att jag tog till lustgasen, för bebis skulle strax vara här. Tappen öppnades nämligen för mig i snabb fart. Lite lustgas mot slutet kan ju inte skada (hade jag vetat att det inte alls var över snart hade jag kanske bett om annat, typ att få gå runt utan CTG!).
Vad var det? Var det en krystkänsla? JAAA tänkte jag för mig själv, äntligen dags. Som jag längtat. Jag var helt uppspelt. Sade till sambon att jag började få krystkänsla. Strax därpå kunde jag inte stå emot krystreflexen och bad sambon ringa på klockan. Tankarna snurrade tusen varv. Nu skulle vi alldeles strax få se vem det var som låg där i magen.
In kommer personal. Spretar glatt på benen när de ska undersöka, hehe. 7 cm....

Förvirring. Ångest. Vad är det för fel? Säger att jag har krystkänsla, att trycket nedåt är enormt, att jag inte kan hålla emot. Personalen erkänner inte mitt påstående. Säger bara, du får inte krysta. OM du inte kan stå emot, så får du krysta liiiiiiiiiite på toppen av värken, inte mer. Va? vaddå "om"? Som OM jag kunde stå emot? Vet de inte att det inte går att hålla emot krystvärkar? Var det jag kände inte på riktigt? Om detta inte var krystvärkar, vad var det då? Jag blev jätteledsen. Inte för att jag tydligen fått krystvärkar för tidigt eller för att jag inte alls var i utdrivningsfasen, nej jag blev ledsen för att personalen inte "litade" på mig. Självklart visade jag inte eller berättade för personalen att jag var ledsen.
Jag stängde av mig själv nu. Tyckte inte det var lönt att följa min kropp längre, ingen litade på mig ändå. Kroppen ljög dessutom för mig och spelade massa spratt. Ingen kom med erkännanden för min kropp och ingen hjälpte mig att "hålla emot".
Timmarna gick och jag var öppen 10cm, men han ville inte komma ner. Han stod högt och jag hade mina "låtsas-krystvärkar". Jag fick inte krysta. Jag höll emot med allt jag kunde vilket resulterade i en spänd rumpa som säkert förlängde förloppet ytterligare. Varje gång jag mot min vilja krystade, så sjönk bebis hjärtljud långt ner och återhämtade sig väldigt långsamt. Varje gång jag gjorde annat än ligga ner på rygg, så sjönk hans hjärtljud. Jag kände mig fastspänd i sängen med osynliga rep. Jag såg på personalen (jag var ju med om flera skiftbyten) att de var oroade. Jag ville inte titta på dom. Jag hade nog med min egen oro. Jag kände mig ensam. De lämnade mig ensam med krystvärkar som jag inte kunde hålla emot, och med en bebis som mådde uppenbart dåligt varje gång jag krystade. Jag hade sådan ångest. Jag kunde ju inte hejda mig, och varje gång jag krystade flög tankar om att jag dödar mitt barn. Personalen var inte på rummet. Jag ringde på klockan. Nej du får inte krysta än, han är för högt upp.
Lustgasen var inte längre min bästa vän, nu var den istället min flyktväg. Jag andades medvetet alldeles för mycket i den, för jag ville inte vara kvar längre. Jag ville bli hög som ett hus så jag kunde glömma de där krystvärkarna. Jag hade en punkt uppe i taket, precis bredvid en lampa, som jag stirrade på utan att fokusera ögonen - vilket säkert fick mig att se ut som ett kolli i sängen. Jag hörde hur personalen pratade. Jag hörde hur sambon blev arg på mig för att jag missbrukade lustgasen. Jag sket i alla. Personalen pratade med mig med irriterad röst, för att jag inte svarade dom. Det enda jag kunde svara var "jag hör". Jag orkade inte börja förklara i mitt lulliga tillstånd, att jag behövde stirra på den där punkten i taket för att inte tappa kontrollen helt. För om jag gick in i mig själv igen, då fanns det inte en chans i världen att jag kunde stå emot en krystvärk ens lite grann!
Fostervattnet rann längs med mina ben, det luktade surt och unket. Frågade om det skulle lukta så? Ja, allt är som det ska vara... Varför ljuger de för mig? Nu kommer nästa värk, jaja... jag låter det bero.

Jag hade varit 10cm öppen i flera timmar nu, utan att bebis kom ner, med krystvärkar sen 7 cm då. Inför natten fick vi en ny barnmorska. Jag klickade direkt med henne. Hon var äldre. Jag kände mig trygg och omhändertagen i hennes vård. Hon vände bort CTGn, och jag kände mig upplyft igen. Denna kvinna vet vad hon gör! Hon vet vad jag behöver! Jag kände mig lättad. Såå lättad. Hon sket i att bebis hjärtljud sjönk lågt när jag gjorde annat än låg på rygg. Hon drog upp mig på knä, hon drog upp mig ur sängen. Tyvärr orkade jag inte stå på benen särskilt länge. Jag var så svag i kroppen att sambon fick hålla mig uppe med kraft. Men jag kände mig trygg. Jag visste att barnmorskan tänkte att det är bättre att bebis kommer ut än att han skulle ligga där inne, hjärtdippar eller ej. Så satte hon mig gränsle över en stol, framåtlutad mot sängen. Hon tryckte ner mina spända axlar och hon kammade mitt hår samt baddade min nacke och panna med en kall tvättlapp. Jag var så tacksam. Dessa små små handlingar, som gjorde sådan nytta för mig. Det var så underbart skönt att få mitt hår kammat. Så tacksam för att denna erfarna barnmorska vågade lägga en stöttande hand på mig, vilket ingen annan gjort hittills. Beröring som jag så längtat efter.
Jag kände att det hände saker. Undersköterskan blandade en underbar glassdrink som jag hällde i mig tre stycken av. Hade inte fått i mig något sen något dygn tillbaka. Tre drinkar och jag kände energin komma susande!

Jag hade fått värkstimulerande dropp. Mina värkar hade blivit svaga mitt i allt. Jag var skiträdd för droppet. var rädd för värkstormar. Var rädd att om värkarna blev starkare, så skulle jag aldrig kunna hejda mina krystvärkar någonstans. Men det blev bra. Barnmorskan berättade att hon skulle starta det på en låg dos. Jag kände mig trygg med henne, och det lugnade mina rädslor.
Jag kände att bebis höll på att trilla ut, men självklart var han för högt upp fortfarande. Men barnmorskan sade med spänd röst att nu blir det bebis innan klockan tolv! klockan var nu elva på natten. Ja tänkte jag, jag antar utmaningen! Jag var riktigt less på detta nu. Krystvärkar som jag inte fick krysta på i över 6 timmar. Jag ville ha ut ungen nu! Jag struntade i allt vad lugn och ro hette. Struntade i om jag skulle få bristningar från hell. Jag bara krystade för kung och fosterland.
Barnmorskan ville ha ut ungen fort såklart, eftersom hjärtljuden dippade farligt lågt innan varje gång jag krystade.

Men det hände saker. När jag helt plötsligt inte behövde spänna mig och hålla emot, så kom ungen snabbare än snabbt. Jag och barnmorskan drog i varsin ände av en handduk, just för att jag skulle krysta effektivt. Det hade inte behövts. Hon fick släppa handduken lite akut för bebis kom ju med raketfart helt plötsligt och hålla emot mellangården, trots att han egentligen var för högt upp från början. För mig var detta befriande. Jag kände mig förvånad. All smärta jag hade känt tidigare med krystvärkarna försvann. Det kändes mer befriande än ont att få krysta ut den där ungen. Ja, det sved när han stod i genomskärning, men det var inte alls så ont som jag föreställt mig, och jag blev förvånad att han var ute helt plötsligt - för det hade ju inte gjort ont? Hans hjärtljud var finfina under hela krystfasen. Helt plötsligt gick allt så bra! På 19 minuter var han ute, från första krystningen till partus. Jag hade hela tiden varit noga med att vara avslappnad och öppen "där nere". Det måste ha hjälpt. Fick enbart några skrubbsår trots det snabba förloppet och att jag verkligen tog i för allt vad jag var värd. Jag kände mig stolt. Ännu stoltare när barnmorskan sade högt: Vilken kvinna! Det syns inte alls att du fött barn. Tog inte mig till det då, lilla jag kan väl inte vara bra på nått?

Inspekterade snabbt vårt lilla barn. Han blev rosa och fin direkt, skrek innan fötterna var ute och han var perfekt! Han visade inga tecken på att förlossningen varit en pärs någonstans. Han hade bajsat inne i magen men mådde hur bra som helst. En liten skitunge!
Jag var lycklig över att ha fått en frisk fin liten son, men faktum var att jag var ännu lyckligare över att det hela var över. Jag lämnade bebis i sambons och personalens vård. Jag gick och duschade.
BB tiden var fruktansvärd. Personalen verkade dryg på något sätt. Tyckte inte jag fick svar på de frågor jag hade. Det var instängt. Kände mig som en fånge. Vi åkte hem tidigt. Fick några sura miner när vi sade detta, men vi åkte. OJ så skönt att vara hemma!

Så hur kunde jag få en positiv förlossningsupplevelse? Jo, jag lärde mig något enormt mycket om mig själv och vad jag är kapabel till. Vad jag behöver för att må bra och vad som inte funkar. Jag hade några illusioner om födsel som sprack sönder som en smäll av verkligheten. Jag önskar att min förlossning hade varit mindre... jobbig! Men jag önskar mig inte bort från den erfarenhet och lärdom jag fick. Tack vare min doulautbildning tror jag att jag ändå kunde göra det bästa utav situationen, och utan de kunskaperna med t.ex. andningen, så är jag övertygad om att jag varit så stressad i min kropp att bebis skulle må dåligt i magen. Det låg ju faktiskt ett hotande kejsarsnitt framför mig, barnmorskan sade ju t.o.m. det indirekt till mig under förlossningen, och hon sade det direkt till mig när jag låg på BB - men att hon verkligen är förundrad och stolt över mig som klarade av detta. Jag tror att hon har sett många kvinnor som varit i liknande situationer som mig, men som inte alls varit så pass "lugn" och som orkat hela vägen ut. Ja, jag är stolt över vad jag kunde, och jag ser inget annat än fram emot nästa förlossning!
Däremot har jag problem med att hantera vissa saker, som hur personalen agerade och hur de inte tog mig på allvar. Jag hade bra barnmorskor. Men de första två var unga, nyligen examinerade från sin barnmorskeutbildning. Ingen av dem tog på mig med lugnande händer. Ingen vågade hjälpa mig på det sättet jag hade behövt. de vågade inte bortse från maskinerna och gå på fingerkänsla. Den gamla erfarna som jag fick i slutet vågade det. Hon räddade upp hela min förlossningsupplevelse tror jag!  

Jag hade svårt att knyta av till mitt barn de första två månaderna. Jag tror att jag blev så utpumpad av energi av förlossningen, att jag hade fullt upp med att läka mig själv. Självklart tog jag hand om mitt barn som jag förväntades göra. Han var ju mitt allt. Men de där kärlekskänslorna kom först när han var ca 2 månader. Min lille son, finast i världen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar