lördag 17 januari 2015

Behandling

Jag önskar att jag kunde vara en sådan där intressant bloggare, som orkar blogga flera gånger per dag och som får massor med följare. Men det kommer aldrig att hända. Jag är jag och jag är ingen top-bloggare. Jag använder denna sidan som någon sorts dagbok, men också som en liten Ida-platform från vilken ni kan lära känna mig lite bättre (främst familj och vänner, men även andra som skulle vilja veta mer).

Med det sagt, så säger jag också att jag inte har haft någon lust att posta något här. Inte funnits tid och jag har varit alldeles för trött för att orka skriva något. Den energi jag haft har gått åt Lilleman, och mig själv. Jag gör det jag kan för att överleva dagen. För det är så det är just nu. Varje dag är en tuff dag, och varje dag måste jag samla tankarna och "stå ut lite till". Snart kommer natten. Jag älskar natten... Den betyder att jag faktiskt har överlevt en dag till. En dag till... Förstår ni? Kan ni tänka er hur det är att vakna varje morgon med en klump i magen av undran hur man ska klara dagen? Förstår ni hur det känns att leva efter "en dag i taget"?

Jag antar att om man inte haft en riktig depression så kan man kanske inte riktigt förstå hur svårt det är. Det är inte bara att "tänka positivt". Det går inte att "rycka upp sig" och även om man vet att man har en hel del att vara glad för, så är ledsamheten och tyngden i kroppen så överväldigande att den trycker undan allt annat. Man blir förlamad. Man ändras, till en helt annan person som man inte känner igen. Man gör saker som man aldrig skulle gjort i normala fall, och man får dåligt samvete. Man har ångest för att man inte känner igen sig själv, man saknar sig själv och man längtar tillbaka till en tid för länge sen så man mådde bra. Man börjar skylla sitt mående på andra. För när jag mådde bra fanns inte den personen i bilden, alltså är det hen fel. I mitt fall är det Lilleman. Han får ta smällen av mitt psykiska mående, och jag mördar mig själv inombords för detta, varje dag.
Jag har länge försökt komma tillrätta med mig själv på egen hand, med hjälp av samtal med psykologen. Men nu har jag insett att det kanske, kanske, enbart kan bli bättre med hjälp av medicinsk behandling. Jag ska kontakta läkaren på måndag.

Ta en titt på videon...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar