Jag vet inte vad jag ska säga... annat än att det är väldans synd om Lilleman just nu. Jag blev superförkyld, och smittade såklart honom. Två nätter nu har det varit jobbigt för han, med mycket slem i halsen och näsan - och feber på det. Lägg det på den pågående tandsprickningen så kan ni ju förstå att det är en ledsen bebis jag har här hemma. De två tänderna där uppe har varit på G i fler veckor nu. Det har varit svullet och svullnaden har hela tiden krupit längre ner ju längre ner tänderna kommit, och nu ÄNTLIGEN börjar första tanden spricka fram. Detta är inte alls som när han fick sina två första tänder. Då upptäckte jag inte dem förrän de hade spruckit igenom, eftersom Lilleman inte verkade vara särskilt påverkad. Men nu är det jobbigt. Självklart blir det det eftersom dessa tänder är mycket större och orsakar mer besvär/skada på vägen ut.
Så nu har jag en trött, ledsen och matvägrande liten (stor) bebis här hemma. Men vet ni? Jag tycker det är lite mysigt faktiskt. Det handlar ju vad man gör av det hela. Nu när Lilleman varit sjuk så har jag gått och lagt mig med honom varje gång han behöver sova, och jag ligger bredvid honom och kollar på TV-serier medans hans sover oroligt. Det påminner mig om vår första tid tillsammans här hemma. De första fyra månaderna iaf, då jag fick gå och lägga mig mellan 19-20 varje kväll, och jag hade långa film-maratons om kvällarna medans lilleman sov bredvid mig. Ja, jag är kanske knäpp, men dessa dagar har varit bra även om Lilleman har det jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar