Jag går fortfarande och väntar på ett riktigt bakslag i mitt mående. Sedan jag började med medicin har jag inte haft en enda dålig dag i mitt mått räknat. Visst kan man ha en vanlig dålig dag, med irritationsmoment, men de har inte varit ens i närheten av så dåligt som jag mådde innan. Helt otroligt.
Inget känns svårt längre. Visst, jag orkar inte med att ta tag i vissa saker, men det kommer. Jag ser fram emot saker och jag känner mig återigen stark. Jag är positiv till mycket nu!
Depression är verkligen en sjukdom att ta på allvar. Jag var helt övertygad om att jag var tvungen att fly fältet, lämna allt, för att kunna må bra igen. Tänk så ologiskt.
Jag får nog även inse att jag är nog en person som är extra känslig. Jag har haft en depression tidigare (inte lika djup, but still) och nu håller jag på att tillfriskna från den andra. Tänker jag tillbaka kan jag mkt väl tänka mig att jag hade flera depressioner under min uppväxt också. Så jag behöver nog ta medicin, i återkommande perioder.
Jag har alltid varit så tveksam mot medicin, särskilt nu när jag ammar. Lilleman får i sig en viss mängd genom amningen, och jag mår dåligt över just det. Samtidigt måste jag först och främst bli frisk, och det överväger eventuella biverkningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar